Under första världskriget föddes uttrycket: »Artilleriet är slagfältets konung, men infanteriet är dess drottning.» Samtidigt är kulsprutan infanteriets viktigaste vapen. Den utan all jämförelse mest långlivade kulsprutan i förbandstjänst – ett helt sekel – är den amerikanska Browning M2.

Genom Hiram Maxims revolutionerande uppfinning av den moderna, rekylkraftdrivna kulsprutan, fick denna typ av vapen en grundläggande form. Denna var i stort sett allenarådande fram till 1950-talet när Gatling-principen med många roterande eldrör åter kom till heders.

Fram tills dess koncentrerades vidareutvecklingen av kulsprutan på att minska vikten, öka eldhastigheten och förbättra effekten av enskilda skott mot halvhårda mål som fältbefästningar, fordon och flygplan.

Vapenkonstruktören John Moses Browning

Det sista önskemålet ledde till en kaliberökning och en uppdelning av kulsprutor i »lätta» och »tunga», beroende på deras kaliber. 10 millimeter har efterhand kommit att ses som en gräns mellan dessa klasser, under det att automatvapen med en kaliber från 15 millimeter setts som automatkanoner.

Den första tunga kulsprutan skulle också visa sig bli den mest talrika. Stridserfarenheterna från första världskriget, med bland annat de första stridsvagnarna, visade på behovet av kraftigare ammunition och dito vapen. Den mångsidige amerikanske vapenkonstruktören John Moses Browning (1855–1926) skalade 1918 upp sin nyutvecklade gevärskalibriga kulspruta M1917 till .50 cal/12,7 mm, en patron han utvecklade tillsammans med Winchester som fått namnet .50 BMG (Browning Machine Gun). Man hade därvid tagit intryck av tysk 13 millimeters ammunition till ett pansarvärnsgevär.

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Browning M2

I USA finns Browning M2 i hela 18 officiella varianter.

Den nya kulsprutan, som fick benämningen M1921 Browning Machine Gun, var vattenkyld och togs i bruk av både USA:s armé och flotta i liten skala år 1921. Under åren efter 1927 skedde flera modifieringar av vapnet i ljuset av användarnas erfarenheter.

Genom en smått genial matningsanordning kunde samma grundvapen användas i sju olika versioner genom bland annat byte av pipa, kylmantel, lavett, riktmedel och andra komponenter. Nu lades M2 till namnet och produktionen skalades upp.

En variant ersatte den vattenfyllda kylmanteln med en grövre och tyngre pipa (HB), som tålde upphettning bättre. När detta inte räckte till modifierades pipfattningen så att snabba pipbyten blev möjliga (QCB).

18 officiella varianter

För flygplansbruk utvecklades lättviktsvarianten AN/M2 som blev amerikanska flygplans standardvapen under andra världskriget och senare (liksom det svenska flygvapnets i en 13,2-millimeters-version).

Grundversionerna skulle efter hand modifieras för ett otal användningsområden med anpassningar av exempelvis lavett, pipa, ammunitionstyp, ammunitionsmatning, avfyrningsmetoder och vapenbärare. Totalt finns det i USA 18 officiella varianter på Brownings skapelse, som även har fått smeknamnet »Ma Deuce» – efter vapnets beteckning.

Ett vanligt användarproblem har varit inställningen av toleranser i mekanismen, särskilt efter pipbyte. Försummelser i detta avseende – lätt i stridens hetta – kan leda till vapensprängning. Genom en omställare kan skytten välja mellan enkelskott (vanligt vid prickskytte på långt håll) eller automateld.

Slitvargen M2HB

Eldrör med olika kylning

Under andra världskriget tilldelades varje amerikansk infanteribataljon i Europa en Browning M2. Kulsprutans defensiva roll kom att visa sig vara och är än idag oumbärlig.

Browning M2 - vattenkylt eldrör

Vattenkylt eldrör

Den vattenkylda M2 AA användes som fast luftvärn till lands och på fartyg, men var för tung för rörligt bruk.

Browning M2 - luftkylt eldrör

Luftkylt eldrör

Amerikanskt stridsflyg använde sig av AN/M2 under andra världskriget. AN/M2 var lättare och avfyrade fler skott i minuten.

Browning M2 - luftkylt tungt eldrör

Luftkylt tungt eldrör

M2HB hade ett tjockare och tyngre eldrör med kort ventilationskåpa. Vapnet utvecklades för att vara flexibelt och bärbart.

Vapnet har varit i stort sett ensamt bland kulsprutor genom att länge sakna säkringsanordning, även om en fältmodifieringssats har funnits tillgänglig. Sin slutliga lösning fick detta på den senaste versionen M2A1. Då löstes också inställningen av toleranser genom en omkonstruktion som fixerade dessa så att pipbyte kunde ske snabbare och säkrare.

Ammunitionen har utvecklats från den vanliga fullkulan till sju olika typer för fältbruk, innefattande kombinationer av spårljus, brandsats, explosiv sats och kulor med en pansarbrytande hårdmetallkärna. Därutöver finns billigare övnings- och laddblindammunition.

Ökad efterfrågan

Från mitten av 1930-talet växte efterfrågan på M2 kraftigt, och under andra världskriget räckte även utbyggd produktionskapacitet inte till för att mätta behovet. Brist på vapen var en av orsakerna till att RAF:s tunga bombplan kriget igenom fick nöja sig med gevärskalibriga kulsprutor för sitt självförsvar.

John M Browning

John M Brownings mest framgångsrika vapen förutom M2, var automatpistolen M1911 och kulsprute-geväret BAR.

Totalt 116 länder har använt eller använder »Ma Deuce». Över tre miljoner exemplar har tillverkats.

Det svenska flygvapnet och deras inköp av tunga kulsprutor är en särskild historia. Den belgiska vapentillverkaren Fabrique National (FN) har i många år konstruerat egna vapen och med licens modifierat eller kopierat och sedan tillverkat andra vapenföretags, till exempel Brownings och Colts, produkter.

Beställdes av svenska flygvapnet

1937 beslöt man att utifrån AN/M2 och dess patron utveckla ett vapen med högre prestanda och verkan i målet.

Med utgångspunkt i en fransk 13,2x99-patron ökade man drivladdningen i patronen och konstruerade en helt ny kula med sprängämnesinnehåll (i motsats till 12,7 millimeterskulorna som inte innehöll något sprängämne utan bara en brandsats). Både vapnet och ammunitionen väckte stort intresse på världsmarknaden och beställdes av bland annat det svenska flygvapnet.

Amerikansk soldat i Normandie,

En amerikansk soldat i Normandie, med en Browning M2HB som har lavett för både luft- och markmål.

Otaliga variationer

M2-kulsprutan har använts bland annat i följande applikationer och sammanhang:
• Understödsvapen för infanteriförband.
• Prickskyttevapen på långa håll och mot halvhårda mål.
• Ammunitionsröjning.
• Lätt fartygsluftvärn.
• Markbaserat luftvärn
• I fyrpjäsmontage på luftvärnsvagn.
• Primärvapen på lätta
stridsfordon.
• Sekundärvapen på tyngre stridsfordon.
• Inskjutningsvapen för grovkalibriga pansarvärnsvapen.
• Närskyddsvapen på örlogsfartyg.
• Fast monterade i jaktplan och attack- och bombplan.
• Rörligt monterade i torn eller på stativ i bombplan.
• På helikoptrar i fasta eller rörliga montage.

Sverige och Rumänien blev emellertid de enda köpare som hann få leveranser innan den tyska invasionen av bland annat Belgien i maj 1940 stoppade produktionen. Sverige fick dessutom kompletta ritningar så att vapnet kunde fortsätta att tillverkas, enligt uppgift av LM Ericsson, under beteckningen Akan m/39A. Den blev huvudbeväpningen på de svenska jaktplanen J21 och J22.

Även Finland fick ta del av ritningarna, och använde dem för att tillverka en till 12,7 millimeter nedskalad version, eftersom man hade standardiserat den inhemska ammunitionstillverkningen till denna kaliber. Med hjälp av de lokalt tillverkade vapnen kunde man byta ut de gevärskalibriga kulsprutorna på sina jaktplan, till exempel Brewster Buffalo, mot dessa kraftigare kulsprutor.

Fordons- eller fartygsmonterat understödsvapen

Brownings skapelse fick emellertid ny användning i det svenska försvaret i slutet av 1980-talet. Då inköptes ett inte obetydligt antal av versionen M2HB QCB som fick beteckningen Kulspruta 88 (Ksp 88). Även om den kan placeras på marklavett är huvudanvändningen som ett fordons- eller fartygsmonterat understödsvapen.

Således har amfibieförbandens Stridsbåt 90 inte mindre än tre Ksp 88 medan den modulära vapenstation 01 med avancerade riktmedel har Ksp 88 som ett av bestyckningsalternativen på exempelvis pansarterrängbil 360.

Publicerad i Militär Historia 2/2021