Det skulle dröja flera decennier innan det blev uppenbart för de konservativa militära etablissemangen vilken betydande inverkan kulsprutan fått för krigföringen. Inom den tidigare teknikhistorien finns många exempel på kreativa amatörer som har bidragit till att föra utvecklingen framåt.

Utan omladdning

Detta gäller inte minst inom vapenområdet, som tycks ha utövat en alldeles särskild lockelse. Kanske var det en sådan uppfinnare som, fascinerad av visionen att kunna avlossa flera skott utan omladdning, redan på 1400-talet beskrev ett flerskottsvapen. Hans tanke var att i ett eldrör placera ett antal kul- och krutkombinationer efter varandra, var och en med sitt eget fänghål. Vapnet skulle ha blivit betydligt farligare för skytten än för fienden!

Richard J Gatling

Richard J Gatling ville minska förluster av soldater med sin kulspruta.

© Library of Congress

I samma anda patenterade den brittiske advokaten James Puckle 1718 ett flerskottsvapen. Det bestod av ett eldrör med 25 mm kaliber och en roterande trumma med nio laddningar krut och kula i separata kammare.

Den vreds runt med en vev och avfyrades av en flintlåsmekanism när kammarna hade kommit i rätt läge bakom pipan. De nio skotten kunde avlossas på en minut, vilket kan jämföras med att en samtida musket kunde avge två till fem skott på samma tid. Tid krävdes inför varje skott för att ställa trumman rätt, spänna flintlåsmekanismen och rikta in vapnet.

Ammunitionens olika egenskaper

Denna »protokulspruta» marknadsfördes med att den kunde använda såväl runda kulor mot kristna som fyrkantiga mot turkar (»för att lära dem fördelarna med den kristna civilisationen»). Trots detta blev vapnet ingen framgång men ett intressant steg på vägen mot den sedermera välkända revolverprincipen.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Skjutvapnens tekniska utveckling under historiens gång har till stor del berott på ammunitionens egenskaper. Den allmänna tekniknivån räckte emellertid sällan till för att förverkliga nya idéer.

En brittisk Maxim .303 kulspruta.

En brittisk Maxim .303 kulspruta.

© Imperial War Museum

Maxims kulspruta var tekniskt Överlägsen

Gatlingkulsprutan var en teknisk och taktisk återvändsgränd. Tanken att använda kraften i varje patron för att ladda om vapnet hade funnits ett tag när Hiram Maxim (1840–1916) i Storbritannien 1884 utvecklade den första moderna kulsprutan. Maximkulsprutan stod på en tripod eller en låg, hjulförsedd lavett, var vattenkyld och matades med ammunition i långa tygband.
Tack vare införandet av röksvagt kordit som drivladdning i patronerna var det möjligt att skjuta långa serier utan att sikten skymdes av krutrök och att lägga eld över ytor mer än en kilometer bort. Det nya vapnet infördes i den brittiska armén från 1889. Dess första strid inträffade några år senare i nuvarande Zimbabwe där fyra Maxim-kulsprutor med sin eldhastighet om tio skott i sekunden avvärjde ett anfall av 5 000 infödingskrigare.
Under det följande decenniet utrustades alla moderna arméer med det nya vapnet, vars revolutionerande betydelse för krigföringen både stridstekniskt, taktiskt och strategiskt länge underskattades.
Striderna under första världskriget avslöjade med fasansfull tydlighet resultatet när 1800-talets taktik mötte 1900-talets teknik.

De framsteg som hade gjorts fram till 1830-talet – pappershylsan med rätt mängd krut och kula som förenklade laddningen, knallhatten som gav en enkel och säker avfyrning och den expanderande kulan som ökade skottvidd och träffsäkerhet – behövde kombineras med de senaste kunskaperna i massproduktion och metallbearbetning för att ta fram de första enhetspatronerna där kula, krut och tändhatt hölls ihop av en tunn men hållbar metallcylinder.

Kreativa vapenkoncept

Själva kulan i sin tur kunde göras avlång och lagom stor för att passa pipan och dess räffling. Enhetspatronen var en epok-görande uppfinning som gjorde att de första täta och pålitliga bakladdningsgevären kunde se dagens ljus. Även denna uppfinning behövde tid för att bli accepterad och vapen med enhetspatroner användes första gången i strid under det amerikanska inbördeskriget 1861–65.

Enhetspatronen skapade också förutsättningarna för ett automatvapnen som skulle kunna skjuta långa serier utan manuell omladdning. Ännu under 1800-talet kunde kreativa amatörer lägga fram innovativa vapenkoncept.

Gatlings kulspruta infördes i slutet av amerikanska inbördeskriget

Gatlings kulspruta infördes i slutet av amerikanska inbördeskriget. Här ett kulsprutebatteri vid Fort Lincoln, cirka 1876.

© Yellowstone National Park Collection

Richard J Gatling föddes 1818 i North Carolina, USA, och skulle bli en självlärd, framgångsrik uppfinnare och affärsman. Redan vid 21 års ålder utformade han en skruvpropeller (patenterad av John Ericsson några månader tidigare). Han blev också den förste som 1862 patenterade ett praktiskt användbart automatvapen med många roterande pipor som kunde skjuta långa serier utan manuell omladdning och utan att överhettas. Det kom till begränsad användning under det amerikanska inbördeskriget men slog inte igenom förrän på 1870-talet.

Gatlingkulsprutan var stor, tung och monteradesi regel på en hästdragen lavett med hjul som för en mindre artilleripjäs. Mekanismen drevs av en man som drog runt en vev som fick knippet med pipor att rotera, laddas och avfyras. Patronmatningen skedde med gravitationens hjälp från ovanpåliggande magasin av stav-, box- eller trummodell. Trots sina begränsningar infördes Gatlingkulsprutan i ett antal krigsmakter och kom till framgångsrik användning särskilt i koloniala krig.

Baseras på Gatling-principen

Dess största nackdel var att dess höjd ovanför marken och frontala gruppering exponerade både pjäsen och betjäningen för både fientliga prickskyttar och direktriktad kanoneld, vilket bara delvis avhjälptes av en frontplåt. När lättare, lägre och därmed taktiskt bättre anpassade kulsprutor med bandmatning kom fram under 1890-talet blev Gatlingkulsprutan efterhand omodern. Femtio år senare fick emellertid dess princip ny aktualitet när man eftersträvade mycket höga eldhastigheter för flygplansautomatkanoner som inte kunde uppnås med ett enda eldrör.

Idag finns en hel familj kulsprutor och automatkanoner som baseras på Gatling-principen. Bland annat finns en sexpipig, roterande kulspruta för flygplansbruk (»Minigun») med en eldhastighet på upp till 6 000 skott per minut. Ljud- och ljuseffekterna vid eldgivning, särskilt med spårljusammunition nattetid, är helt enkelt överväldigande.

Även svenskar var med i de tidiga automatvapnens historia. Uppfinnaren Helge Palmcrantz (1842–80) tillverkade från omkring 1870 en automatkanontyp i varierande kalibrar, främst avsedd för marint bruk mot anfallande ångdrivna torpedbåtar, som med framgång konkurrerade med bland annat Gatling på världsmarknaden.

Filmhjältar och Gatling

Senare i livet patenterade Richard Gatling förbättringar av vattenklosetter, cyklar, ångtvätt av råbomull, ångdrivna plogar och jordbrukstraktorer. Under sitt långa liv blev han stormrik och utfattig flera gånger. Aktiv in i det sista avled han i New York 1903 i samband med patentdiskussioner.

Gatling-principens spektakulära moderna gevärskalibriga avläggare har filmmakare senare tagit till sitt hjärta och utrustat sina hjältar med, som i Terminator 2: Judgment Day med Arnold Schwarzenegger. Även om själva vapnet är nätt och jämt hanterbart med sina 19 kilo (lättviktsversionen) ignorerar filmskaparna att ammunitionen för tio sekunders eldgivning väger 20 kilo och att elmotorn som driver vapnet kräver två bilbatterier i packningen – ungefär 60 kilo till. Mest fjärran från verkligheten är dock filmernas ignorerande av rekylkraften – den är hundrafalt större än ett gevärs och skulle omedelbart kasta den gode Arnold över ända!

Publicerad i Militär Historia 11/2020