Kulsprutepistol för närstrid

Erfarenheterna av första världskrigets skyttegravsstrider och infiltrationstaktik visade på behovet av ett eldkraftigt, lätthanterligt vapen för strider på relativt nära håll. Andra önskvärda egenskaper var fältmässighet i betydelsen smutståligt samt lämplighet för massproduktion. Även de understödjande truppslagen – artilleri, ingenjörer – önskade sig ett lätthanterligt personligt vapen med god eldkraft på korta håll.

Flera uppslag till ett sådant närstridsvapen kom fram ungefär samtidigt, alla baserade på ammunition avsedd för automatpistoler eller revolvrar. Det första som var ett praktiskt användbart vapen konstruerades av bland andra den sedermera namnkunnige vapeningenjören Hugo Schmeisser vid Bergmann Waffenfabrik i Tyskland under namnet Machinenpistole 18/I.

Stor framgång under mellankrigstiden

Det nådde stor praktisk framgång under 1918 och skulle under mellankrigstiden både licenstillverkas och efterapas på många håll i världen. Dess funktionsprincip – »tungt slutstycke» – skulle bli helt dominerande bland de 28 kulsprutepistoler av olika modell som kom fram under mellankrigsåren och är närmast genial i sin enkelhet.

Ett generellt problem för automatvapen är att många steg i processen måste inträffa i exakt tidsföljd och pålitligt kunna upprepas med hög frekvens. Ett krav är att mekanismen i vapnet måste hållas stängd vid avfyrningen tills kulan har lämnat loppet och gastrycket i detsamma sjunkit.

I motsatt fall riskeras i bästa fall gasläckage och i värsta fall hylsbrott med risk för skador på vapen och skytt. Samtidigt måste mekanismen öppna så fort gastrycket medger för att så snabbt som möjligt inleda stegen som leder fram till nytt skott. För ammunition grövre än pistolkalibrar sker detta genom »fördröjd upplåsning», som uppnås med hjälp av olika kombinationer av mekaniska och gastrycksberoende lösningar.

Det förhållandevis tunga slutstycket ingick som den i princip enda rörliga delen i nästan alla kulsprutepistolers konstruktion och rörde sig inne i vapenhöljet (lådan). Funktionen var i stort sett följande: När skytten tryckte på avtryckaren frigjordes slutstycket och slungades framåt av rekylfjädern.

På sin väg framåt skalade det en patron ur magasinet som fördes in i patronläget i pipan. Slutstyckets huvud hade dels en tändnippel i centrum för att avfyra patronen, dels en fjäderbelastad hylsutdragare i kanten. När patronen hade förts in i patronläget slog nippeln an mot dess tändsats och inledde avfyrningen, samtidigt som haken greppade över hylskanten. Kulan trycktes ut genom loppet av krutgaserna, varvid rekylkraften tryckte slutstycket bakåt mot rekylfjädern.

När slutstycket hade färdats några centimeter påverkades den upphakade patronhylsan av en fläns på lådans insida, som sprätte ut hylsan genom utkastningshålet. Slutstycket fortsatte sin färd bakåt och pressade ihop rekylfjädern alltmera tills dess hoptryckta kraft tog överhanden och började föra slutstycket framåt igen.

Om skytten hade lättat på avtryckaren, eller om vapnet var inställt för enkelskott, hakades slutstycket upp av avfyrnings anordningen och var där berett att avlossa ett nytt skott. I annat fall fortsatte slutstycket framåt och påbörjade en ny avlossningscykel.

Mer populär civilt

Ett av mellankrigstidens vapen som vann större berömmelse civilt än militärt var den amerikanska Thompson-kulsprute-pistolen, lätt att känna igen med sitt trummagasin och dubbla handtag. Ett kuriosum i sammanhanget är att dess konstruktör vid utformningen av vapnet använde en patenterad tillämpning av en fysikalisk princip, som numera sedan länge har bevisats inte existerar.

Denna amerikanska ikon konstruerades av överste John T Thompson (1860–1940) i USA. Han hade utexaminerats från West Point år 1882 och gjorde därefter karriär inom arméförvaltningen och blev chef för dess handeldvapenavdelning.

Han avgick ur tjänst 1914 och efter att ha varit chefskonstruktör på Remington startade han ett eget företag för att realisera sina idéer om ett lätt personligt automatvapen.

År 1920 hade han utvecklat en kulsprutepistol som baserades på den amerikanska standardpatronen för revolvrar och pistoler (45 cal./11,4 mm). Vapnet försågs med ett stort trummagasin som rymde 50 skott och senare upp till ohanterligt tunga 100 skott. Den kraftiga ammunitionen gjorde emellertid vapnet tämligen stort och tungt, samtidigt som den hade en betydligt lägre utgångshastighet än den gängse 9 mm-patronen.

Trots att vapnets grundprincip var den enkla »tungt slutstycke» bestod Thompson-kulsprute- pistolen av inte mindre än 38 svarvade eller frästa delar som gjorde den dyr att tillverka. En av del-arna var en hållare för oljeindränkta kuddar som smorde mekanismen.

I fredstid var vapnets pris och komplexitet något som såväl polisstyrkor som förbudslagstidens gangstrar kunde överse med, inte minst eftersom det ända fram till 1934 var fullt lagligt i USA att sälja automatvapen utan kontroll, till och med via postorder!

Räddades från konkurs

För militärt bruk var emellertid vapnet av nämnda skäl mindre lämpligt och inköptes under mellankrigstiden aldrig i några större kvantiteter, inte ens av USA:s egen armé. Det företag Thompson hade grundat för att tillverka vapnet fick därför kämpa med stora svårigheter ända till andra världskrigets utbrott 1939, som genom stora order från många arméer räddade företaget från konkurs.

John Thompson och hans son hade emellertid redan 1928 förlorat kontrollen över företaget och fick ingen del av de försäljningsframgångar kriget förde med sig. En svensk variant på Thompson-kulsprutepistolen, kpist m/40, användes i den svenska armén under åren 1940–51.

Trots att denna vapentyp slutligen tillverkades i närmare två miljoner exemplar är frågan om inte John Thompsons skapelse har blivit mest berömd för sin civila användning inom och utanför lagens råmärken. Dess popularitet hos såväl polis och tull-are som maffiakarteller gör att få gangsterfilmer som skildrar USA:s 1920- och 30-tal saknar »shootouts» med flammande Thompson-kulsprutepistoler, kanske mest berömt i Bonnie and Clyde och De omutbara. Detta är inte historiskt korrekt.

Clyde Barlow använde allra helst ett Browning-kulsprutegevär (stulet från militära förråd) och mötte sitt slut mot poliser utrustade med en variant på samma vapen.

Ny modell

På slagfältet i Europa mötte Thompson-kulsprutepistolen sin överman. Wehrmacht använde från och med 1938 en kulsprutepistol som i böcker och tidskrifter samt på film har kommit att bli oupplösligt förknippat med den tyska armén under det andra världskriget. Dock har den vunnit sin berömmelse under ett helt missvisande namn: Schmeisser.

Under mellankrigstiden tillverkade bland annat Erma Werke i Erfurt kulsprutepistoler och tog år 1938 fram en ny modell. Vapnet fick beteckningen MP38 och innehöll flera innovationer. Emellertid var den fortfarande tillverkat enligt gamla, tidskrävande metoder. När andra världskriget började behövdes stora kvantiteter av ett vapen som var lika bra som MP38 men väsentligt snabbare och billigare att producera. Det blev syskonet MP40.

Den nya versionen var till utseende och funktion nästan identiskt med MP38. Den stora skillnaden låg i tillverkningens teknik och organisation. Vapnet bestod i huvudsak av delar som pressades eller stansades ut ur stålplåt och som sedan svetsades ihop till ett komplett vapen.

Klassiker bland automatvapen

Underleverantörer kunde svara för tillverkningen av dessa delar som sedan slutmonterades hos vapenfabriker. Resultatet blev en klassiker bland automatvapen som fortfarande förekommer bland irreguljära styrkor på många håll i världen.

Av någon anledning – eventuellt för att dess magasin använde Hugo Schmeissers patent – har hela vapnet alltid förknippats med hans namn, trots att han inte hade något med dess tillkomst att göra.

Publicerad i Militär Historia 1/2021