Leonardo da Vinci och hans maskiner för krig

Roterande knäkapare

Att inspireras av antika förebilder var mycket populärt under den period Leonardo da Vinci verkade. Själv tyckte han om att blanda gamla koncept med ny teknik. Ett sådant koncept var den hästdragna stridsvagnen, som Leonardo dammade av under 1480-talet.

Flera krigförande makter under antiken använde sig av stridsvagnar med liar på cirka en meter fästa vid navet på respektive hjul. Tanken var att de skulle orsaka stor skada när vagnen brakade in i fiendens formation. Alternativt skulle de tvinga fiendesoldaterna att akta sig och på så sätt skapa ett hål i linjen som kunde utnyttjas av egna trupper. Emellertid finns det bara ett fåtal historiska källor som nämner framgångsrik användning av lieförsedda stridsvagnar.

Inspirerad av antikens förlagor ritade Leonardo da Vinci en hästdragen stridsvagn där hjulen drev en axel med fyra roterande liar. När dessa snurrade runt skulle de vassa eggarna träffa fienden i knähöjd.

På Lenoardos teckning ses flera fiender, som fått sina ben avhuggna i knähöjd, ligga på marken. Leonardo var dock en aning tveksam till sin egen uppfinning och påpekade att det fanns en stor risk att den kunde skada inte bara fienden utan också den egna sidans soldater. Den hästdragna stridsvagnen var, liksom flera andra av hans krigsmaskiner, mer spektakulär än effektiv. Vagnen byggdes aldrig.

Mekanisk plåtsoldat

En vandrande riddarrustning som rör sig med hjälp av vajrar och kugghjul är en av de uppfinningar till vilken någon fullständig ritning aldrig hittats. Istället har man fått utgå ifrån olika fragment som visar delar av helheten.

Hur effektiv den hade varit i strid kan verkligen diskuteras, men robotspecialisten Mark Rosheim har med hjälp av ritningsfragmenten byggt ett fungerande exemplar som kan gå framåt och vinka.

Trampdriven pilspruta

Ett medeltida armborst var både långsamt och fysiskt krävande att ladda. En av Leonardos mer extravaganta uppfinningar visar ett förslag till lösning på problemet.

Maskinen hade fyra separata armborst monterade i ett flera meter högt tramphjul som drevs runt av två man. Med hjälp av vajrar spändes armborstens strängar genom att hjulet trampades runt. Inuti hjulet, på en liten plattform, stod sedan en skytt och laddade och avfyrade armborsten vartefter de nådde rätt position. Ökningen i eldhastighet var dock rätt liten.

Skrytpjäs skulle få fienden att tveka

Bland Leonardos teckningar finns ett antal från 1486 som visar ett armborst med enorma dimensioner. Vapnet skulle mäta hela 27 meter från sida till sida och rullas fram på sex hjul.

Mekanismen var till synes enkel, en hammare skulle slå till en säkringssprint vilket gjorde att strängen släpptes och slungade iväg en projektil, varefter armborstet spändes på nytt med hjälp av en vev.

I mycket påminner designen om antikens ballista, som användes av den romerska armén vid belägringar. Men Leonardos armborst tycks snarare ha varit tänkt för öppna fältet.
Ett så skrymmande vapen var knappast särskilt effektivt på slagfältet, men Leonardo förstod att i stridens hetta har storleken alltid betydelse – pjäsen var främst tänkt att se respektingivande ut och få fienden att tveka.

Följaktligen var även den tänkta ammunitionen utvald för att vara effektfull snarare än effektiv. Armborstet skulle slunga iväg brandbomber eller stora stenbumlingar. Konstruktionen kunde emellertid inte testas i praktiken eftersom det aldrig byggdes något exemplar av jättearmborstet.

Fjäderspänd kastmaskin

Under Leonardos livstid hade ännu inte krutvapnen slagit igenom på allvar. De var alltför instabila och opålitliga för att användas i stor skala, traditionella kastmaskiner hade således fortfarande en plats på slagfältet.

Flera olika katapultmodeller finns bland Leonardos ritningar. En av dem använde sig av bladfjäderns princip och kunde därigenom mycket effektivt kanalisera den energi som byggdes upp i mekanismen.
Kastarmen drevs av ett kugghjul som drog runt två stränger som spände två bladfjädrar av trä, samtidigt som de sneda kuggarna hindrade mekanismen från att tappa spänning eller avfyras av misstag.

När säkringen sedan släpptes satte fjädrarna snurr på kugghjulet som i sin tur drev runt kastarmen med större kraft än en traditionell katapult eller trébuchet. Pjäsen lär även ha varit lättare att förflytta då det inte krävs någon motvikt vid avfyrning.

Solfjäder gav bred salva

Leonardo identifierade redan på sin tid problemet med 1400-talets artilleri – kanonerna tog alldeles för lång tid att ladda. Den kulspruta han ritade som svar på problemet har förstås rätt få likheter med nutidens automatvapen. Men effekten när den avfyrades var inte helt olik modern mejning.

Orgelbössor hade funnits sedan 1300-talet, men Leonardos solfjäderformade design gav ett bredare skottfält vilket gjorde vapnet effektivt mot slaglinjer av avancerande infanteri. Lavetten var dessutom byggd för att vara så lätt som möjligt och kunde flyttas snabbt och enkelt på slagfältet.

Hagelstorm av stenar

Leonardo berättar i en av sina skrifter hur han planerade att bygga en lätt kanon som skulle skjuta mängder av småsten som skulle träffa fienden likt en hagelstorm. Idén visar återigen på hans förmåga att analysera sin tids militära behov.

Sedan hundraårskriget (1337–1453) i Frankrike hade Europas arméer återigen kommit att domineras av stora mängder infanteri. Konceptet att ha artilleri som spred ut sin verkan över en större yta kan därför ses som ett väl valt motmedel.

Rullande artilleri med träpansar

Under den tid Leonardo arbetade hos Ludovico Sforza ritade han vad som skulle vara ett tungt bepansrat fordon beväpnat med artilleri.

I ett brev till Sforza från 1487 skriver Leonardo: »Jag kan konstruera bepansrade vagnar, säkra och osårbara, som kommer att bryta igenom fiendens slutna led med sitt artilleri, inget kompani är så starkt att de inte kommer bryta igenom. Och bakom dessa kommer vårt eget infanteri att följa efter, oskadda och utan motstånd.» Den runda stridsvagnen hade lätta kanoner i alla riktningar och var tänkt att drivas fram med handkraft via två vevaxlar.

Konstruktionen ser emellertid märklig ut på ritningen då veven verkar driva hjulen mot varandra, varvid vagnen inte skulle kunna röra sig. Det har spekulerats i om det var ett avsiktligt konstruktionsfel från Leonardo, som kanske i själva verket var krigsmotståndare.

Publicerad i Militär Historia 9/2017