Utvecklingen av handeldvapen utgör en fascinerande historia, som länge framskred tämligen långsamt. Musköten uppkom först när man löst flera viktiga tekniska utmaningar.

De första eldvapnen importerades från Kina till Europa på 1300-talet och var kanonlika, stora, otympliga och sköt stenprojektiler. Efterhand som erfarenhet och kunskap växte, blev det möjligt att minska eldvapnens storlek och vikt och tillverka bättre eldrör.

Träffsäkerhet och skottvidd

De första »protohandeldvapnen» såg närmast ut som en avlång flaska, lagd i en hållare av trä och var så tunga att en eller två man fick bära vapnet och en tredje den gaffel som användes som stöd vid eldgivning.

Den grundläggande tekniken – att i ett långt rör, öppet i ena ändan och tillslutet i den andra, införa först en krutladdning och sedan en projektil – skulle blir rådande i närmare fyra hundra år. Under denna tid slet uppfinnare och tillverkare med problem som vapnets avfyrning vid rätt tidpunkt, hur kula och krutladdning skulle hållas på plats, hur man skulle öka träffsäkerheten och skottvidden samt göra vapnet säkert och lätthanterligt.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Alla eldvapen behöver en anordning, ett »lås», som avfyrar dem vid önskad tidpunkt. Under flera hundra år var det egentligen bara utvecklingen beträffande låsen som förde vapentekniken framåt. Grundkonceptet – en bössa som laddades från mynningen med svartkrut som antändes via ett fänghål längst bak i eldröret och som sköt en rund kula – förblev oförändrat.

short land pattern musket

En brittisk short land pattern musket som användes av Thomas F Bates under amerikanska revolutionen och av hans son Edward Bates under 1812 års krig.
Den korta varianten är 1,49 m lång och väger 4,80 kg.

© Missouri History Museum

För att kunna avfyra vapnen i salvor, riktade mot ett visst mål krävdes att de kunde avlossa skott enkelt och med liten fördröjning. Första steget var luntlåset, som med en rörlig arm förde en brinnande lunta mot fänghålet. När konceptet förfinades genom att den rörliga armen kunde hakas upp med en fjäder, erhöll man en primitiv avtryckarmekanism. Denna utvecklades ytterligare när fänghålet försågs med en fängpanna för extra lättantändligt krut, vars skyddslock vek undan när armen med luntan slog ned.

För att kunna hantera eldvapen från hästryggen med en hand kombinerades vid 1500-talets början urverkstekniken med konsten att göra eld genom att slå en metallbit mot en sten. Genom en särskild mekanism, hjullåset, kunde skytten via en fjäder försätta ett litet metallhjul i kraftig rotation och trycka det mot en sten. De resulterande gnistorna antände krutet i loppet via en fängpanna med krut. Nackdelen med hjullåset var att det var känsligt för stötar och dyrt att tillverka, men det visade vägen för den kommande utvecklingen – att använda en form av elddon för att tända fängkrutet som utlöstes just när det behövdes.

Standardvapnet i 132 år

Proceduren förenklades omkring år 1600 när man åstadkom gnistor genom att en bit flinta fick slå till mot ett eldplån av järn. Denna mekanism kallades för flintlås och bestod av en kraftig, fjäderbelastad arm med en fastskruvad bit flinta – kallad hane – som var stadigt lagrad i vapnet. Vid avfyrning slog den fjäderbelastade hanen och flintan med kraft mot eldplånet vid fängpannan, samtidigt som dess lock öppnade sig. Gnistan slog då direkt ner i fängpannans krut.

Eldvapnen hade nu fått en enkel, pålitlig och relativt billig anordning för avfyrning i rätt ögonblick. Flintlåset skulle bli den dominerande låstypen i flera hundra år för alla typer av handeldvapen och kom att användas även på kanoner.
I och med uppfinningen av flintlåset skapades en hållbar grund för utformningen av handeldvapen. Inom kategorin tvåhandsvapen skedde utvecklingen efter två linjer: dels musköten med slätborrat lopp och dels räffelbössan med urgröpta spår i eldröret som fick kulan att rotera.

Musköten blev fotsoldaternas dominerande handeldvapen, som tillverkades i många modeller och spreds till nästan alla kulturer. I den brittiska armén blev Land Pattern Musket i sina sju versioner standardvapnet i 132 år och begåvades allmänt med smeknamnet »Brown Bess» (ungefär »Bruna Bettan»), om vars ursprung de lärde fortfarande träter.

Minié-kulor

När Minié-kulan infördes till räffelbössorna, blev flintlåsmusköterna definitivt omoderna.

Alla versionerna hade en eldrörsdiameter på 19 millimeter och sköt en rundkula i blylegering med en diameter på 17,5 millimeter och en vikt på runt 31 gram. Även om vapnens utgångsprestanda står sig väl vid en jämförelse med nutida vapen, begränsades deras praktiska räckvidd till cirka 100 meter (300 meter mot stora mål). Den stora och aerodynamiskt oförmånligt utformade kulan tappade snabbt fart och därmed träffsäkerhet och verkan i målet.

Laddningen av en musköt var en närmast oförändrad process som soldater utförde likadant över århundraden. Beroende på situationen skedde laddningen i stående ställning eller i knästående eller liggande ställning (det förstnämnda var att föredra eftersom det var mindre tidskrävande). Tiden för omladdning kunde ge en eldhastighet från två upp till i bästa fall sex skott per minut.

Brown Bess blev en stor framgång. Fram till 1860-talet tillverkades över 4,3 miljoner exemplar runt om i världen. Det fick så vitt skilda användare som svenska armén i 1808–09 års krig, maorier på Nya Zeeland på 1820-talet och – slutligen – Zulu-krigare i kamp mot brittiska trupper i Sydafrika 1879!

Vapnet utvecklades

Problemen med musköten och dess flintlåsmekanism var att den var tidskrävande att ladda, känslig för regn och hade för låg träffsäkerhet. En av orsakerna var att en muskötkula måste vara mindre än eldröret för att lätt kunna föras ner i ett nedsmutsat eldrör och därför fick den en slumpmässig rotation när den lämnade loppet.

Räffelbössans styrka låg i dess bättre träffsäkerhet och därmed räckvidd. Av flera skäl blev eldhastigheten betydligt lägre än muskötens, samtidigt som räckvidden ofta inte kunde utnyttjas när molnen av krutrök snabbt lägrade sig över slagfältet efter de första salvorna. Den användes därför främst av förband som stred i öppna formationer, exempelvis förposter och jägarförband.

Framladdningsgevären och musköterna med flintlås började bli omoderna på 1820-talet när nyutvecklade vapen kunde förses med ett slaglås. Dessa verkade genom att hanen slog till en tändhatt, vars detonation antände. I ett slag hade problemet med gnistalstring och fängpanna lösts. Befintliga vapen kunde livstidförlängas genom att byggas om med slaglås.

Flerdubblade vapnets skottvidd

Räffelbössornas problem med tidskrävande omladdning fick från 1840 sin lösning genom den expanderande kulan, mest känd under namnet Minié. Den hade formen av en spetsad cylinder av mjukt bly med en urgröpning i botten. Den var fortfarande mindre än eldrörets innerdiameter och var lätt att ladda även genom ett räfflat eldrör.

Vid avfyrningen pressade krutgaserna ut kulans botten så att den tätade ordentligt mot eldrörets väggar och greppade mot räfflorna så att kulan började rotera. I ett slag flerdubblades vapnens skottvidd och träffsäkerhet.

Framladdningsvapnens dödsstöt kom med enhetspatronen av metall, där kula, krut och tändhatt hölls ihop av en tunn metallcylinder. Därmed kunde de första pålitliga bakladdningsgevären se dagens ljus. Patronhylsan och nykonstruerade, täta låsmekanismer gjorde att skytten inte längre riskerade att få flammor och krutstänk i ansiktet samt såg till att krutladdningen användes fullt ut för att driva kulan. Denna i sin tur kunde göras avlång och lagom stor för att passa pipan och dess räffling. De nya gevären användes första gången i strid under det amerikanska inbördeskriget 1861–65.

Publicerad i Militär Historia 10/2020