AK-47 Kalasjnikov – världens mest spridda vapen
AK-47 Kalasjnikov har tillverkats i över 100 miljoner exemplar och har använts i fler krig än något annat modernt vapen. Den billiga och enkla automatkarbinen var standardvapen i Warszawapakten och används fortfarande av många arméer.
Ryska soldater med Kalasjnikov i Tjetjenien 2003. Närmast en AKM med förändrat axelstöd och bakom en AK-74M, båda med granattillsats.
AK-47:ans konstruktör, Michail Timofejevitj Kalasjnikov, föddes den 10 november 1919 i den ryska staden Kurya. Den stora och fattiga jordbrukarfamiljen deporterades av Stalinregimen till Sibirien när Michail bara var en pojke. Något skäl till detta har aldrig angetts.
Skammen över deporteringen var stor, men unge Kalasjnikov sporrades ändå att visa att han var en värdig sovjetmedborgare. Efter att ha genomgått den obligatoriska tioåriga grundskolan började han 1936 arbeta som kontorist vid järnvägen.
Skotträknare för stridsvagnskanoner
Två år senare blev han inkallad till värnplikt i Röda arméns pansartrupper. Kalasjnikov var mycket tekniskt intresserad, vilket uppmärksammades av hans chefer. Han skickades därför efter avslutad värnplikt till en teknisk skola. Han uppfann bland annat en skotträknare för stridsvagnskanoner.
Den 22 juni 1941 inleddes operation Barbarossa, Tysklands invasion av Sovjetunionen. Kalasjnikov deltog i striderna som stridsvagnsbefäl. Under striderna vid Brjansk (45 mil sydväst om Moskva) i oktober 1941 träffades Kalasjnikovs T-34 av en tysk granat och Kalasjnikov skadades allvarligt i axeln.
Ville göra sovjetisk kulsprutepistol
Det var under den långa tiden på sjukhuset som han fick möjlighet att lyssna till sina medpatienters berättelser om kriget och att de tyska soldaterna hade bättre utrustning än de sovjetiska. Tyskarna hade till exempel stor tillgång till kulsprutepistoler, vilket Röda armén vid denna tidpunkt inte hade.
Tanken på ett nytt och bättre vapen fick Kalasjnikov att besluta sig för att konstruera en ny typ av kulsprutepistol. De första lärdomarna i vapenkonstruktion fick han från en bok han lånat på sjukhusbiblioteket, utgiven 1939 av vapenkonstruktören Vladimir Federov.
Michail Kalasjnikov rapporterar till officerare på försvarsdepartementets utvecklingsavdelning 1949.
Två misslyckade försök
Innan Kalasjnikov skrevs ut från sjukhuset förärades han tapperhetsmedaljen Röda Stjärnan. För att axelskadan skulle läka fullt ut beviljades han också sex månaders sjukledigt.
Det gav honom tid att på hemorten kontakta den lokala tågverkstaden och där tillverka en kulsprutepistol. Den blev emellertid ingen framgång och godkändes aldrig av Röda armén.
När det var dags att återgå i tjänst slapp Kalasjnikov fronten och skickades istället till ett konstruktionskontor. Där utvecklade han en ny kulsprutepistol, som inte heller den blev antagen.
Nu hade i alla fall hans chefer uppmärksammat att Kalasjnikov var en duktig uppfinnare och rekommenderade honom att studera till ingenjör.
MP 44 som förebild
Kalasjnikov var imponerad av tyskarnas MP 44 och konstruerade nu ett vapen efter samma filosofi, dock med en annan funktionsprincip och i den sovjetiska 7,62 x 39 millimeters kalibern.
Rent tekniskt lånade han layouten och gasuttaget från MP 44, slutstycket med dess vridlåsning, och avfyringsmekanismen, från det amerikanska automatgeväret M1 Garand samt den kombinerade omställaren och skyddsluckan från John Brownings konstruktion för det halvautomatiska jaktgeväret Remington Model 8.
Kalasjnikov uppfann inte vapnet själv, utan hade hjälp av ett flertal andra konstruktörer.
Ny automatkarbin
1946 gjordes en utvärdering av olika konstruktionsbyråers förslag till en ny automatkarbin. Kalasjnikovs konstruktion visade sig vara överlägsen och under de kommande åren förbättrades konstruktionen kontinuerligt.
Den första modellen hade en låda för mekanismen tillverkad av pressad plåt. Låsblock och fäste för kolven var maskinbearbetade ståldetaljer som var nitade i lådan.
Ganska snart visade det sig emellertid att konstruktionen inte höll. En andra version togs då fram där lådan istället var tillverkad av ett solitt stycke stål som maskinbearbetats.
Östtyska gränssoldater med AK-47:or 1979.
AK – Automat Kalasjnikov
Vapnet antogs officiellt 1949 under beteckningen AK (Automat Kalasjnikov), och serietillverkning inleddes 1951. I väst har vapnet alltid benämnts AK-47 efter modellåret då den först introducerades, men den sovjetiska beteckningen har alltid varit AK.
Själva automatkarbinen har genom åren ständigt utvecklats och förbättrats. En tredje lätt modifierad version kom under 1954. Det är denna tredje version som är den mest kända och som tillverkats i störst antal. 1959 kom ytterligare en väsentligt förbättrad version, AKM.
Det är tydligt att man i Sovjet under mitten av 1960-talet imponerades av den amerikanska automatkarbinen M16 som användes i Vietnam, och det gjordes försök att modifiera den patron som användes i AKM till en med kaliber 5,6 x 39 millimeter.
AK-74 med ny kaliber
Uppenbarligen var man inte nöjda med försöken och 1974 kom en ny patron och ett nytt vapen, AK-74, med en ny kaliber 5,45 x 39 millimeter.
AK-74 skiljde sig även på flera andra sätt från AKM. Bland annat hade den försetts med en effektiv mynningsbroms. Denna i kombination med patronens låga mynningsenergi gör att vapnet knappast stegrar sig och lämpar sig därigenom bra för skjutning av automateld.
1979 introducerades en version med kort pipa, AKS-74U. För att stabilisera projektilen har pipan en snabbare räffelstigning. Vapnet led dock av bristande funktionssäkerhet, slitstyrka och räckvidd, och tillverkningen lades ner redan på 1980-talet.
AKS-74U har blivit känt som det vapen al-Qaida-ledaren Usama bin Laden brukar framträda med.
AK-47 och dess senare varianter blivit det vapen som återfinns på flest slagfält världen över. På bilden poserar talibanska soldater med AK-47 Kalasjnikov utanför Kabul i Afghanistan 1999.
AK-74M med plastdelar
En av de senaste versionerna kom 1991 och benämns AK-74M. Modellen är en modernisering där vissa delar är tillverkade av plast, kolven är fällbar och det finns ett fäste för bildförstärkare eller andra riktmedel.
Några patent togs aldrig på vapnet eller dess delar. Det hade säker inte heller varit möjligt eftersom det mesta var kopiering av teknik från väst.
Vad är då egentligen vapnets fördelar? Jo, det är lätt, enkelt och slitstarkt med en hög funktionssäkerhet. Men det har även flera nackdelar: dålig precision och långt släpigt avtryck. Den oskyddade gascylindern är dessutom känslig för slag. Får man en buckla på den fungerar inte vapnet längre.
Spridits över hela världen
Trots brister har vapnet spridits över hela världen. I Kina, Nordkorea och i stort sett hela forna östblocket tillverkades kopior av AK-47 (och dess varianter) med eller utan licens under olika beteckningar.
Även Finland har tillverkat egna versioner av AK-47 och AKM.I väst är även israeliska Galil en något modifierad AK-47 med kaliber 5,56 millimeter.
Dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland har vid åtskilliga tillfällen visat sin uppskattning av Kalasjnikovs verk genom att förära honom ett flertal utmärkelser, bland annat Stalinpriset 1949 och Leninpriset 1964.
Som stridsvagnschef var Kalasjnikov bara överfurir. Han befordrades 1969 till överste. 1971 utnämndes han till teknisk doktor, och på sin 75-årsdag befordrades han till generalmajor. På 90-årsdagen, hösten 2009, förärades Kalasjnikov ytterligare medaljer samt befordrades till generallöjtnant.
Kalasjnikovs namn är välkänt över hela världen och han har fått låna ut det till en rad produkter. Bland annat har en vodkatillverkare använt sig av hans namn och man kan numera köpa äkta Kalasjnikov-vodka.
Publicerad i Militär Historia 4/2010
