Kanonen som satte skräck i de allierade
Få vapensystem har blivit så mytomspunna som den tyska 88-millimeterskanonen – luftvärnskanonen som blivit mer omskriven som pansarvärnsvapen. Trots avgörande insatser i ökenkriget och på östfronten har dess överlägsenhet ofta överdrivits.
Tyska soldater ger eld mot stridsvagnar med en luftvärnskanon 88 mm FlaK (Fliegerabwehrkanone) under strider i Nordafrikas öken 1942.
Onsdagen den 27 maj 1942 slog ökenräven Erwin Rommel till mot brittiska 8. armén i östra Libyen. Trots en brittisk överlägsenhet med 630 stridsvagnar mot 320 tyska och 240 italienska lätta stridsvagnar valde Rommel att gå till anfall. Hans plan var att genom ett överraskningsanfall kringgå de brittiska försvarsställningarna söderifrån och slå till rakt mot hamnstaden Tobruk. Det innebar en framstöt nio mil norrut, bakom de starka brittiska ställningarna i väster.
Det var en operation som balanserade på den tunna gräns mellan genialitet och dumdristighet som var så typisk för Rommel. Han chansade på att hans motståndare, general Neil Ritchie, inte skulle ha gjort det Rommel själv skulle ha gjort i dennes ställe – grupperat starka pansarreserver i öster. Men här tog Rommel grundligt miste. Genom Ultra, som avkodade tyska radiomeddelanden, var Ritchie förvarnad om sin motståndares planer.
Underhållsstyrkorna flydde i panik
Några timmar senare befann sig såväl Rommels planer som hela Afrikakåren i ett tillstånd av fullkomligt kaos. Ritchies 8. armé hade inte bara slagit till mot Rommels underhållsförband utan även satt in ett stort antal av den amerikanska medeltunga stridsvagnen Lee/Grant, som med sin 75 mm kanon var vida överlägsen samtliga stridsvagnar i Afrikakåren.
Angripna av starka formationer av brittiska stridsvagnar flydde de tysk-italienska underhållsstyrkorna i panik. Mitt i detta virrvarr av retirerande fordon, och med fientliga stridsvagnar bara ett par kilometer bort, befann sig general Rommel själv. I denna stund var Afrikakåren och dess ryktbare chef nära att fångas in och oskadliggöras av Ritchies pansar. Det kunde mycket väl ha slutat så om det inte varit för överste Alwin Wolz, chefen för tyska luftvärnsregemente 135.
Gick i eldställning
Wolz lyckades bland de flyende fordonen få stopp på ett halvdussin fordonsdragna 88 mm luftvärnskanoner. Dessa gick hastigt i eldställning.
”Feuer frei!” (fri eldgivning), ropade Wolz och 88:orna gav eld. På 1 500 meters avstånd blev de första brittiska stridsvagnarna träffade och fattade eld. Detta fick det brittiska anfallet att tillfälligt stanna upp.
Laddning av en 88:a.
Nu ingrep general Walter Nehring, en av Rommels kårchefer. Han beordrade Wolz att bilda en ”luftvärnsfront” mot de brittiska stridsvagnarna. Inom kort grupperades sexton 88 mm luftvärnskanoner i en U-form österut. När de brittiska pansarförbanden på nytt försökte gå till anfall möttes de av en förödande eldgivning. På kvällen markerade två dussin rökpelare lika många förstörda brittiska stridsvagnar.
Inte bara Afrikakåren, utan hela Rommels offensiv var räddad. I flera dagar höll luftvärnskanonerna tillbaka de brittiska stridsvagnarna. Till slut lyckades Rommel bryta igenom och nå tillbaka till de egna linjerna i väster, och snart kunde hans Pansararmé Afrika åter gå till anfall.
Den 21 juni 1942 föll Tobruk med 30 000 allierade krigsfångar som resultat, och en månad senare stod Rommels trupper vid el-Alamein. Detta var höjdpunkten på Erwin Rommels militära karriär. Grundläggande för denna enastående militära framgång var de tunga luftvärnskanoner som ingripit i markstriderna.
Myter och legender
Den tyska 88 mm kanonen är utan tvekan den mest kända artilleripjäsen i andra världskriget, förmodligen i hela krigshistorien. Den användes med stor framgång i ett flertal roller – som luftvärn, som pansarvärn och även som konventionellt artilleri. Just på grund av dess stora framgångar omges 88:an, som den kort och gott kom att kallas, av åtskilliga myter och legender.
Till att börja med är dess användning mot stridsvagnar – trots att den ursprungligen tillverkades som en ren luftvärnskanon – intimt förknippad med Erwin Rommel. Men som vi sett skedde den kanske mest avgörande insatsen av 88:or i markstrid i Nordafrika på initiativ inte av Rommel, utan av ett par av dennes underställda officerare. Rommel använde dock 88:or med stor framgång genom hela ökenkriget.
Under de brittiska anfallen i både juni och november 1941 hade 88:or använda mot brittiska stridsvagnar spelat en mycket viktig roll.
Dold brittisk pansarstyrka
Under större delen av ökenkriget utgjorde tunga luftvärnskanoner det största hotet mot de brittiska medeltunga stridsvagnarna, enligt vad brittiska stridsrapporter meddelar. Vid ett tillfälle observerade britterna en utdragen kolonn om 35 tyska stridsvagnar, som kunde ha utplånas genom ett flankanfall av en dold brittisk pansarstyrka. Men den brittiske befälhavaren vägrade att gå till anfall då det visade sig att tyskarna grupperat ”en bataljon 88 mm kanoner” i samma område.
Även om britterna tillskrev den berömda 88:an äran för allt detta, utgjorde 88:orna bara en del av de tunga luftvärnskanoner som axelmakterna använde i markstriderna i Nordafrika. Exempelvis förfogade Afrikakåren i maj 1942 även över 117 erövrade sovjetiska 76,2 mm pansarvärnskanoner – som i likhet med 88:an kunde slå ut en Lee/Grant frontalt på tvåtusen meters avstånd.
En tysk soldat målar en segermarkering på en 88:s eldrör.
Rommel själv hade satt in 88 mm luftvärnskanoner redan under invasionen i väster i maj 1940, när hans 7. pansardivision vid ett tillfälle utsattes för ett brittiskt motanfall. När det visade sig att de brittiska Matilda-stridsvagnarna inte kunde bekämpas av Rommels lättare beväpnade stridsvagnar beordrade Rommel sin divisions luftvärn att ingripa. Dess 88:or svarade för merparten av de 35 brittiska stridsvagnar som förstördes, vilket avgjorde slaget till tyskarnas fördel.
Men Rommel var ingalunda först med att använda 88:an i markstrider. Redan under spanska inbördeskriget 1936–39 hade den tyska Kondorlegionen upptäckt hur effektiv pjäsen var mot bunkrar och stridsvagnar. En tysk general skrev en rapport om detta, vilket gav generaler som Rommel idén att använda den mot kraftigare bepansrade brittiska och franska stridsvagnar.
Den ursprungliga idén kom dock från Erhard Milch, som i början av första världskriget tjänstgjorde i det tyska artilleriet. När han senare överfördes till flyget tog han med sig sina observationer att tyska 75 mm luftvärnspjäser svarat för merparten av de utslagna allierade stridsvagnarna i Flandern.
Nytt koncept för luftvärnskanoner
När Milch tjugo år senare tjänstgjorde som statssekreterare i det tyska luftfartsministeriet kunde han ge det tyska flygvapnets luftvärn i uppdrag att förbereda sig på bekämpning av stridsvagnar.
Uppfattningen av 88:an som en och samma pjäs härstammar förmodligen från allierade skildringar från kriget, men är inte heller helt korrekt. En legend som odlats med särskild förkärlek i Sverige är att den första 88:an skulle ha varit en svensk konstruktion. Faktum är att den tyska vapentillverkaren Krupp på 1920-talet skickade en grupp ingenjörer till svenska Bofors för att där utveckla ett nytt koncept för tunga luftvärnskanoner.
Detta hängde samman med de restriktioner i fråga om att utveckla nya artilleripjäser som Tyskland ålagts enligt Versaillesfreden efter första världskriget. Med svenska myndigheters och Bofors benägna bistånd kunde tyska och svenska ingenjörer i Bofors ta fram en pjäs med 75 mm kaliber. Den tyska militären var dock inte nöjd med denna, utan ville ha en pjäs av kaliber 88 mm, som var standard i den tyska marinen.
År 1928 var prototypen för den sedermera så berömda 88:an färdig. Denna gick tillbaka på den 88 mm luftvärnskanon L 45 som Krupp utvecklat redan under första världskriget. Fem år senare, när Hitler kommit till makten i Tyskland, inleddes serieproduktionen hos firma Krupp i Essen. Denna kanon fick beteckningen FlaK 18 – Fliegerabwehrkanone 18.
Tjugo granater i minuten
FlaK 18 var en av de första i den nya generationen av tunga luftvärnskanoner som kunde bekämpa fientliga flygplan på de allra högsta flyghöjderna. Monterad på en korsformad lavett kunde den dessutom skjuta horisonten runt (i likhet med den tidiga L 45). Genom ett halvautomatiskt laddsystem kunde den komma upp i en eldhastighet på omkring tjugo granater i minuten, vilket vid den tiden var bättre än hos andra motsvarande vapen.
Den tidiga luftvärnskanonen, FlaK 18, var försedd med en enklare form av kalkylator (pjäsdator) som försåg skytten med tre skjutvärden: avstånd och elevation (vinkel) till målet samt inställning av granatens luftbrisad. Dessa värden presenterades i skyttens sikte som tre lysande cirklar. Skyttens uppgift var att genom sitt riktarbete sammanföra dessa tre cirklar på målet och därefter avfyra pjäsen.
Då det visade sig att det långa eldröret på 88:an snabbt blev överhettat på grund av den höga eldhastigheten, modifierades pjäsen så att den försågs med två utbytbara delar till eldrör. Dessutom utrustades den med en pansarsköld och en ny och kraftigare lavett. Den sistnämnda var försedd med stödben som kunde fällas ned så att pjäsen kunde avfyras medan den ännu stod på sin hjulvagn.
En 88:a dragen av en halvbandvagn SdKfz 7 på östfronten sommaren 1942. Kanonen kunde avfyras utan att bröstas av först.
Dessa modifikationer började produceras från 1936, och den nya 88:an fick beteckningen FlaK 36. Denna och FlaK 18 var dock i stort sett identiska – den enda skillnaden var att pjäser med det större lavettkors 36 kallades FlaK 36, medan de som monterats på lavettkors 18 kallades FlaK 18.
Från 1930-talet och under hela andra världskriget förblev 88:an den absolut viktigaste tunga luftvärnspjäsen i det tyska flygvapnets luftvärn. Av 2 618 tunga pjäser i september 1939 svarade 88:orna för omkring 2 500. Vid det laget hade en förbättrad siktanordning tagits fram, och de pjäser som försågs med denna fick beteckningen FlaK 37. I princip var det dock fortfarande samma kanon.
88:orna tyskarnas räddning
De tyska 88 mm FlaK 18/36/37 spelade en viktig roll i markstriderna inte bara i Frankrike 1940 och Nordafrika 1941–43, utan även på östfronten. När Hitler gick till anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 mötte tyskarna kraftigt bepansrade sovjetiska stridsvagnar av typerna T-34 och KV som deras egna stridsvagnar och pansarvärnskanoner inte kunde rå på förrän på mycket kort håll. Under några av de första sammandrabbningarna med dessa pansarmonster blev 88:orna tyskarnas räddning.
Men även här finns det en mytbildning kring 88:an. Uppgifter i ryska arkiv visar att högst en tjugondel av alla T-34-förluster 1941–42 orsakades av 88 mm kanoner. Huvuddelen av förlusterna berodde på att otillräckligt tränade sovjetiska stridsvagnsbesättningar helt enkelt inte förstod att till fullo utnyttja de taktiska fördelarna av sina vagnars bättre bepansring, utan manövrerade till positioner där mindre tyska pansarvärnskanoner kunde slå ut dem på nära håll.
Stridsberedda Tigerstridsvagnar med 88 mm KwK 36 ur divisionen Grossdeutschland vid Iassi (Jassy) i nordöstra Rumänien sommaren 1944.
Under tiden utvecklades helt nya 88 mm kanoner. Den första av dessa, försedd med ett 158 cm längre eldrör, togs fram av firma Rheinmetall och fick beteckningen FlaK 41/L 74. Beteckningen L 74 innebär att eldrörets längd var 74 gånger längre än kalibern (74 x 88 mm = 6 512 mm). Med denna, som för första gången togs i bruk under striderna i Tunisien i början av 1943, kunde tyskarna beskjuta fientliga flygplan på upp till 12 000 meters höjd.
Den kunde också slå igenom 127 mm pansar på 2 000 meters avstånd – vilket de tidigare 88:orna inte kunde förrän på omkring 1 200 meters håll. Men på grund av dess komplexitet blev bara drygt 400 tillverkade åren 1943–44.
Under tiden tog Krupp fram ytterligare en ny 88 mm kanon, PaK 43 (Panzerabwehrkanone 43) – den första ”egentliga” 88 mm pansarvärnskanonen. Denna L 71-kanon sattes för första gången in i strid monterad på pansarvärnskanonvagnar under slaget om Kursk på östfronten i juli 1943.
Nya Tigerstridsvagnarna
PaK 43 kunde slå igenom 153 mm pansar i 30 graders frontlutning på 2 000 meters håll, och var således kapabel att slå ut även de kraftigast bepansrade av fiendens stridsvagnar på stort avstånd. Sammanlagt tillverkades under kriget 3 500 PaK 43, flertalet av dessa som fordonsdragna pansarvärnskanoner.
En annan 88 mm kanon var stridsvagnskanonen KwK 36 (Kampfwagenkanone 36). Denna hade samma längd som Flak 36 och använde samma granater, men var försedd med en elektrisk avfyrning. Denna kanon togs huvudsakligen fram för att monteras i de nya Tigerstridsvagnarna.
När Tigern sattes in i strid för första gången – på östfronten i slutet av 1942 – hade tyskarna en stridsvagn som utklassade varje stridsvagn på motståndarsidan. Detta tunga monster kombinerade en mycket kraftig bepansring med eldkraften hos den fruktade 88:an. Tigervagnarna organiserades i tunga pansarbataljoner.
Mynningsbroms och rekylbroms
En av dessa, schwere Panzer-Abteilung 503, rapporterades mellan den 5 juli och 17 augusti 1943 ha slagit ut 389 sovjetiska stridsvagnar eller stormkanonvagnar och 265 pansarvärnskanoner mot en egen förlust av endast ett tiotal egna vagnar.
PaK 43 byggdes i en modifierad form – KwK 43 – in i Tiger II, Königstiger, som sattes in i Normandie i juli 1944. KwK 43 var försedd med samma slags mynningsbroms och rekylbroms som de senaste PaK 43:orna utrustats med. Skillnaden mellan denna stridsvagnskanon och den första FlaK 18 var nu ganska långt.
Ett luftvärnsbatteri med 88:or under eldgivning 1941.
En bataljon Königstiger ur Waffen-SS gjorde en uppseendeväckande insats under Ardenneroffensiven i december 1944, men vid det laget lämnade utbildningsnivån hos de nya stridsvagnsbesättningarna mycket i övrigt att önska.
Flera Königstigrar blev stående sönderkörda längs framryckningsvägarna. Några slogs ut när de ställdes mot mångfaldigt överlägsna grupper av amerikanska Shermanvagnar, och flera fick överges på grund av bränslebrist.
När amerikanerna den 3 januari 1945 gick till anfall mot tyska ställningar utanför Bastogne, blev de emellertid mötta av två Königstigrar från Wehrmachts schwere Panzer-Abteilung 503. Dessa slog ut mellan 15 och 20 Sherman och avvärjde hela det amerikanska anfallet utan att någon enda av de egna vagnarna gick förlorade.
Ardenneroffensiven vintern 1944–45
Königstiger må ha varit överlägsen allt vad de allierade hade att sätta upp i stridsvagnsväg, men att tyskarnas 88:or ska ha varit lika överlägsna alla luftvärns- eller pansarvärnskanoner på motståndarsidan är en myt. I själva verket förfogade Tysklands motståndare över pjäser som var lika bra och i vissa fall till och med bättre än tyskarnas 88:or: den brittiska 17-pundaren, den amerikanska 90 mm M1/M2 och den sovjetiska 85 mm M1939.
Det revolutionerande med den tyska FlaK 18/36/37 var den tyska metoden att sätta in den i stor skala i markstrider. Under Ardenneroffensiven vintern 1944–45 kom den också till stor användning som reguljärt artilleri, och svarade för en stor andel av de amerikanska förlusterna under detta blodiga vinterslag.
Gamla 88 mm kanoner bidrog på ett avgörande vis till att bromsa in Pattons motoffensiv i Ardennerna, något som gjorde att tyska 5. pansararmén kunde dra sig tillbaka utan att bli avskuren. Detta sista stora vinterslag bidrog därigenom ytterligare till mytbildningen kring 88:an. Man kan knappast träffa någon amerikansk veteran från Ardennerslaget som inte med respekt i rösten talar om tyskarnas fruktade 88:or.
Räckvidd på över 5 000 meter
Insatsen av FlaK-88:orna i markstriderna gjorde ett så stort intryck på de allierade att användningen av dessa pjäser för deras ursprungliga uppgift, luftvärn, kommit lite i skymundan. Fram till krigsslutet tillverkade Tyskland 26 000 tunga luftvärnspjäser – alltså sådana som hade en räckvidd på över 5 000 meters höjd, där de allierade tunga bombplanen opererade. Av dessa utgjorde FlaK 18/36/37 omkring 80 procent.
Nästan hälften av alla amerikanska fyrmotoriga bombflygplan som sköts ned i Europa under andra världskriget föll offer för luftvärn. Flertalet av dessa sköts ned av 88 mm kanoner. Därtill skadsköt luftvärnet mer än 26 000 fyrmotoriga allierade bombplan mellan augusti 1942 och juni 1944, och många av dessa blev därefter ett lätt byte för tyskt jaktflyg.
Utöver den rena skadeverkan på fientliga flygplan hade det tyska luftvärnet effekten att de hindrade de allierade bombflygarna från att fälla sina bomber med precision.
Sammantaget var de olika tyska 88 mm kanonerna ett av andra världskrigets mest effektiva vapen. Det berodde förvisso på vapnets effektivitet, men denna utökades av tyskarnas kreativa sätt att använda sina luftvärnspjäser. Detta utgör grunden till mytbildningen kring den berömda 88:an.
Publicerad i Militär Historia 5/2013