Läs också

88 mm FlaK

Franska 75:an lätt fältartilleri

Vid första världskrigets utbrott hade det franska artilleriet ett ”hemligt vapen”, den mytiska 75 mm kanonen – på franska Soixante-Quinze. Den s

Franska 75:an lätt fältartilleri

Hämtad ur Första världskriget — 7 juli 2014 11:00 | En kommentar

 

Vid första världskrigets utbrott hade det franska artilleriet ett ”hemligt vapen”, den mytiska 75 mm kanonen – på franska Soixante-Quinze.

Den stora fördelen med pjäsen var den höga eldhastigheten – teoretiskt 30 skott i minuten, i praktiken cirka 15 skott per minut. Det var en högre eldhastighet än andra samtida gevär (eldhastigheten på franska Lebelgeväret var till exempel 10 skott/min). Detta gjorde kanonen överlägsen när det gällde att upprätthålla eldgivning både mot framryckande trupper och dem som låg skyddade i skyttegravar.

Utvecklingen av 75:an började 1891 med en försöksmodell med kalibern 57 mm. Den togs fram av kaptenen Sainte-Claire Deville. Deville utnyttjade flera revolutionerande nyheter. Ammunitionen var en enhetspatron som bestod av både granat och hylsa. Som drivmedel användes Vieilles rökfria nitrocellulosakrut som införts 1884. Detta var tre gånger kraftigare än svartkrut och gav därför högre mynningshastighet. Då det inte avgav någon rök avslöjades inte heller pjäsplatserna.

Rekylmekanismen, som influerats av rykten om vad tyskarna höll på med, var inte som på tidigare kanoner konstruerad av fjädrar utan en hydraulisk modell med oljefylld pistong och kompenserande luft som returnerade eldröret till utgångsläge på två sekunder. Samtidigt gav den en kort rekyl som inte rubbade kanonens läge. Då eldröret riskerade slitage och i värsta fall brott under rekylprocessen försågs det med en styrning – ”öron” – under mynningen. Dessa låste i rörets glidbana och tog upp vikten av det tunga slutstycket.

För att ytterligare stabilisera lavetten hade denna en jordspade baktill. Hjulbromsarna kunde dessutom vikas in och låsa hjulen. Tack vare allt detta behövde kanonen inte riktas om mellan varje skott.

Den viktigaste detaljen för den höga eldhastigheten var annars slutstycket och dess skruv. Denna utgjordes inte av en normal gängad skruv som öppnades med ett vred. Istället var det en koncentrisk skiva med låsgängor som vreds upp lätt med ett handtag. Detta slutstycke hade konstruerats av svenska ingenjören och vapenuppfinnaren Thorsten Nordenfelt som tidigare blivit känd för sina kulsprutor och ubåtar.

Den nya kanonen började införas i franska armén i mars 1898 med beteckningen Matériel de 75 mm Mle 1897. Flera olika åtgärder vidtogs av franska kontraspionaget för att sprida felaktiga rykten om kanonen. Syftet var att vilseleda tyska spioner.

Från början var 75:an tänkt att användas för massbeskjutning med splittergranater som hade tidrör. Granaten exploderade i luften och gav hög splitterverkan mot stora styrkor av framryckande trupper. Från 1915 var det vanligaste att använda spränggranater med anslagsrör, vilka exploderade vid träff mot marken. Dessa passade bättre för att slå sönder befästningsverk i skyttegravskriget. Räckvidden för granaterna var cirka 6 900 meter.

Från 1918 var 75:an den vanligaste kanonen för gasgranater. Den förekom även som luftvärnskanon och på Saint Charmond-stridsvagnen.

Vid krigsutbrottet 1914 hade fransmännen cirka 4 000 75:or i tjänst och vid krigslutet hade totalt 12 000 tillverkats. Även andra nationer använde pjäsen. Den amerikanska expeditionskåren i Frankrike hade fått cirka 2 000 stycken.

Lavettens konstruktion förbättrades med tiden. Den enkla rörkonstruktionen ersattes av en delad lavett med två ben och ekerhjulen för häst-anspänd framryckning ersattes av gummihjul. Detta gjorde att pjäsen kunde dras av motorfordon.

Flera tusen 75:or var kvar i tjänst vid andra världskrigets utbrott, inte bara i Frankrike och USA utan exempelvis i Polen som skaffat dem från Frankrike under mellankrigsperioden. Tyskarna tog ett stort antal som krigsbyte 1939–40. Dessa modifierades delvis som pansarvärnskanoner, 7,5 cm Pak 97/38, men hade för låg utgångshastighet för uppgiften och användes senare i Atlantvallen. Även Finland använde 75:an som pansarvärn.

USA sålde 895 kanoner till Storbritannien 1940 för att ersätta artilleri som förlorats i Frankrike. I USA utvecklades även pjäsen till halvbandaren M3, stridsvagnskanon på typerna M3 Lee/Grant, M4 Sherman och M24 Chaffee, som luftvärnskanonen M51 Skysweeper samt monterades på attackbombplanet B-25 Mitchell. Några nationer hade även kvar fältkanonen i bruk efter andra världskriget.

Richard Areschoug

Fakta

Vikt: 1 544 kg.

Kaliber: 75 mm.

Eldrörslängd: 2,69 m.

Servis: Sex man.

Utgångshastighet: 500 m/s.

Eldhastighet: Teoretisk 30 skott/minut, praktisk 15 skott/minut.

Skottvidd: 6 900 m.

Total produktion: Mer än 21 000 st.

  • Det svenskkonstruerade slutstycket, tillsammans med enhetspatronen, tillät en teoretisk eldhastighet på 30 skott i minuten.
  • I stället för fjäder användes hydraulik för att minska rekylen vid skott. Vid skott rekylerade eldröret över små hjul i rekylmekanismen, och återvände sedan till sin orginal­position på två sekunder.
  • Jordspaden i lavettens bakre ände bidrog till att minska rekylen, och därmed motverka behovet att rikta om kanonen mellan skotten.

Från Militär Historia nr 7.2014

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också