Blidan – medeltidens supervapen

I flera dagar hade invånarna i den sydfranska staden Minerve nervöst sneglat mot fiendens rörelser. Året var 1210 och det rådde öppet inbördeskrig i Frankrike. Två år tidigare hade den franske kungen manat till korståg mot de sydfranska katarerna. De hade en annan kristen tro som kyrkan inte hade accepterat. Och nu stod kungens armé utanför katarernas stad Minerve.

Egentligen borde katarerna inte ha haft något att oroa sig för. Minerve omgavs av dubbla murar och låg högt uppe på en brant klippa, omgiven av djupa raviner. Staden borde vara omöjlig att storma. Trots det var invånarna oroliga.

Kungens armé leddes av adelsmannen Simon de Montfort, och han hade placerat ut sina män på andra sidan ravinen som omgav staden. Från murarna såg försvararna hur fienden höll på att bygga ett antal märkliga maskiner med jättelika träbjälkar monterade på gigantiska stativ. Och de såg hur väldiga stenar rullades fram till maskinerna. Några dagar senare besannades invånarnas farhågor när de tunga kastmaskinerna slungade iväg stenarna.

Virket i maskinerna gnisslade och det visslade om stenarna när de flög genom luften. De slog in i murarna med ett öronbedövande brak som fick försvarsverken att skälva. Dag och natt bombarderades Minerve. Allra värst var den som stod vid Simon de Montforts läger. Den var större än de andra och kallades »den sure grannen». Efter sex veckors bombardemang var katarernas tidigare ointagliga stad förlorad.

Slungade 300-kilosstenar

Blidorna som 1210 förvandlade Minerves murar till grus dominerade belägringskrigföringen på medeltiden. Detta var den första krigsmaskin som till fullo utnyttjade energin från tyngdkraften, och de största kunde slunga iväg 300-kilosstenar flera hundratals meter.

Militäringenjören Konrad Kyeser skrev 1405: »Här är den stora blidan som övervinner alla fästningar, slungar stenar, förstör torn, krossar slott och städer.»

Blidan var mer kraftfull än andra belägringsmaskiner och tack vare sin effektivitet spreds den snabbt på de europeiska slagfälten under 1100- och 1200-talen. Under 250 år slungade blidorna sina massiva stenar mot stadsportarna i Europa, och allt ifrån smittbärande hästkadaver till krigsfångar kastades in över stadsmurarna.

De allra första blidorna tros ha uppfunnits i Kina på 300-talet f Kr. De bestod av en bjälke som vreds kring en axel på ett högt stativ. Axeln delade bjälken i en kort och en lång del. I änden på den långa delen satt en slunga för projektilen. Den korta delen var försedd med rep. När blidan avfyrades drog ett antal män i repen och tvingade på så sätt ned den korta delen mot marken. Den långa delen for upp och projektilen slungades iväg. Moderna rekonstruktioner av den här typen av blidor har visat att de kunde slunga iväg 60 kilo tunga stenar 130 meter.

Väckte fasa på Europas slagfält

Under tidig medeltid vidareutvecklades blidan av ingenjörer i det kristna Bysantinska riket i dagens Turkiet, och spred sig sedan långsamt därifrån till andra kulturer. På 500-talet dök för första gången »dragblidor» upp på Europas slagfält och väckte stor fasa. Enligt bysantinska källor hade en soldat från Bysans lärt avarerna – ett nomadfolk av turkisk härkomst – att bygga dragblidor. När avarerna belägrade den grekiska staden Thessaloniki år 597 besköt de staden med 50 blidor. »De slungade hela berg mot oss. Vad annat kan man kalla dessa gigantiska stenar?» klagade stadens biskop.

Snart började även de muslimska arméerna att använda sig av dragblidor. Och när korsfararna drabbade samman med dem i Heliga landet i slutet av 1000-talet blev blidorna allt vanligare även i Västeuropa. När korsfararna belägrade Lissabon år 1147 använde de sig av två blidor, bemannade med hundra soldater. Korsfararna arbetade i skift och kunde upprätthålla en skrämmande skotthastighet: under 10 timmar avfyrade de 5 000 stenar – ungefär fyra skott per minut från varje maskin.

Sammandrabbningen mellan den kristna och den muslimska världen blev början till en veritabel blidakapprustning mellan öst och väst. Och snart dök en helt ny typ av blida upp på slagfältet – mer kraftfull än någonting världen dittills hade skådat.

I slutet av 1100-talet uppfanns den så kallade motviktsblidan. Liksom dragblidan hade den en lång kastarm som roterade kring en axel. Men i den korta delen av kastarmen satt inga rep att dra i, utan en tung motvikt som vinschades högt upp i luften innan blidan kunde avfyras. När kastarmen och motvikten sedan lossades gjorde tyngdkraften att projektilen i andra änden av kastarmen slungades iväg med en rasande fart.

Rikard Lejonhjärta använda blidan

Ingen vet säkert var och när den här typen av blida först såg dagens ljus. I en bysantinsk källa talas det om en motviktsblida som användes under Bysantinska rikets belägring av staden Zevgiminon 1165. Men korsfarare kan ha använt denna typ av blida redan under det första korståget 1096 – kanske inspirerade av sina arabiska motståndare.

När Englands kung Rikard Lejonhjärta och hans armé belägrade staden Akko i Syrien 1191 använde sig korsfararna emellertid av motviktsblidor. En av dem var så stor att korsfararna kallade den »Guds stenkastare». Och enligt samtida källor behandlades blidan med särskilt stor respekt: »En präst stod alltid intill maskinen och predikade och samlade in pengar till underhållet, och för att anlita folk som kunde samla stenammunition. Maskinen förstörde 10 meter av muren vid sidan av Maledictatornet.»

Tog en halvtimme att ladda

Enligt samma skildring spelade blidorna en avgörande roll för Akkos fall samma år: »Kung Rikards blidor sköt både dag och natt. Säkert är, att en av dem dödade 12 man med en enda sten. Ingenting kunde stå emot deras skott; allting krossades eller förvandlades till damm.»

De stora blidorna med motvikt tog mellan några minuter och en halvtimme att ladda och var avsevärt långsammare än de handdrivna – i gengäld var de mycket effektivare. Inte ens de mest rutinerade repdragarna kunde dra igång blidan med samma kraft varenda gång, och därför var dragblidorna betydligt svårare att träffa med. En motviktsblida sköt iväg varenda sten med samma kraft så länge varken motviktens eller stenarnas tyngd ändrades. Artilleristerna kunde finjustera skotten genom att lägga på extra tyngd och förändra längden på slungan.

En viktig skillnad var att de nya blidorna kunde skjuta iväg betydligt tyngre stenar. På 1200-talet gjorde fransmannen Villard de Honnecourt en detaljerad ritning på en blida där motvikten – enligt forskarnas uträkningar – måste ha vägt omkring 30 ton. Med en sådan motvikt kunde en 250 kilo tung stenprojektil träffa sitt mål på 160 meters håll. En modern rekonstruktion av blidan har slungat iväg en 476 kilos bil hela 80 meter.

Belägringen av Minerve

Under kriget mot katarerna i Sydfrankrike fick korsfararna under Simon de Montfort stora framgångar efter att ha använt blidor för att inta fiendestäder, däribland Minerve. Men 1211 fick Montfort smaka på sin egen medicin när en katararmé besköt hans här i staden Castelnaudary: »Med den första stenen krossade de ett torn. Med nästa sten krossade de ett rum i borgen. Vid det tredje skottet gick stenen i bitar, men inte förrän den hade hunnit vålla stor skada på alla dem som befann sig i staden», berättar den samtida historikern Guilhem de Tudela.

Simon de Montfort överlevde katarernas belägring, men när hans armé belägrade katarerna i Toulouse 1218 träffades Simon de Montfort av en sten som hade avlossats från en blida inne i staden. Frankrikes store blidastrateg dog omedelbart.

Konstruktörer med hög status

Med blidornas effektivitet blev de stora kastmaskinerna oerhört värdefulla. Detsamma gällde kunskapen om hur man byggde dem. 1249 kunde blidbyggaren Jocelin de Cornaut, som låg bakom konstruktionen av hela 18 blidor, skryta med titeln »mästeringenjör». En annan blidbyggare, Jean de Mézos, blev till och med dubbad till riddare.

Konstruktörernas status vittnar om att tillverkningen av blidor ansågs viktig. Och Europas regenter spenderade stora summor på maskinerna. När den engelske kungen Edvard I belägrade borgen Dryslwyn i Wales 1287 spenderade han 14 pund på att låta konstruera en blida. Det motsvarade dagslönerna för nästan 600 beridna bågskyttar.

Bara till att hugga och transportera de stora stenprojektilerna anlitade Edvard tjugo man och fyra dragkärror med förare. När den väldiga maskinen sedan skulle flyttas till nästa belägring, behövdes det 40 oxar och fyra stora vagnar.

Jerusalems fall

Européerna var långtifrån de enda som använde sig av blidor på slagfältet. När sultan Saladin belägrade korsfararna i Jerusalem 1187 lät han, enligt samtida källor, sina män angripa den så kallade Damaskusporten i staden. Korsfararna gjorde utfall genom porten gång på gång, och till slut tvingades Saladin att avbryta sitt anfall. I stället lät den muslimske fältherren sina blidor bombardera en del av muren där det inte fanns några portar. Efter tre dagar kollapsade delar av muren, och trots att korsfararna lyckades slå tillbaka de första stormningarna genom hålet blev de tvungna att ge upp.

Hundra år efter Jerusalems fall hade antalet blidor på slagfälten ökat explosionsartat. År 1291 satte araberna punkt för korsfarareran genom att erövra den starkt befästa korsfararstaden Akko i Syrien. De använde sig av ett helt batteri av kastmaskiner; inte mindre än 92 blidor bombarderade stadens murar tills de föll efter 43 dagar.

Uppfinningsrika krigsherrerar

När det gällde ammunition till blidorna var de medeltida krigsherrarna mycket uppfinningsrika under de 250 år då de stora kastmaskinerna dominerade. Olika former av tidiga brandbomber, och så kallade »bikupor» – tegelstenar inbakade i porös lera som splittrades vid nedslaget – och till och med avhuggna huvuden från krigsfångar slungades in över murarna för att sprida skräck.

Ibland användes blidorna för att fylla vallgraven kring en belägrad borg med jord. När franska belägringsstyrkor tillfångatog en engelsk budbärare från borgen Auberoche år 1335, slungade de honom tillbaka in över stadsmuren med en blida – med ett svarsbrev till de belägrade knutet kring halsen.

Blidan användes även till biologisk krigföring. 1346 hade tatarernas härskare Jani Beg khan slagit en järnring kring den genuesiska handelsstationen Kaffa vid Svarta havet, när khanens krigare plötsligt började dö som flugor av en mystisk sjukdom. Den italienske historieskildraren Gabriel de Mussis beskrev händelsen: »Då tatarerna, fortfarande försvagade av strider och av pest, bestörta och rådvilla insåg att de inte hade minsta möjlighet att undkomma döden, placerade de lik i kastmaskinerna och slungade in dem i staden Kaffa, för att alla där inne skulle duka under för den fruktansvärda pesten.»

Användes till biologisk krigsföring

Sjukdomen kom att kallas digerdöden, en pestepidemi som utplånade hälften av Europas invånare åren 1347–52. Och med stor sannolikhet var det genuensare på flykt från just Kaffa som förde med sig sjukdomen till Europa 1347. Tatarhärskaren Jani Beg khan låg därmed bakom historiens kanske mest dödliga, bakteriologiska attack med blidans hjälp.

Medeltidens härar använde senare blidor för att kasta projektiler in över murarna, som fiendesoldaternas lik eller avfall. Det berodde på att borgägarna ständigt gjorde murarna allt tjockare och högre. Inte ens de kraftigaste blidorna kunde rå på en riktigt tjock mur.

Under 1300- och 1400-talen fick de belägrade sakta men säkert övertaget, trots blidornas slagkraft. Förhållandet ändrades inte förrän kanonerna gjorde sitt intåg på slagfälten. Vid 1400-talets första hälft använde belägrare både blidor och kanoner, men 1453 hände något som slutgiltigt gjorde kanonen till framtidens vapen. Den osmanske sultanen Mehmet II lät köra fram två stora bronskanoner vid Konstantinopels murar. Varje kanon drogs av 60 oxar och 200 man.

Konstantinopels fall blev blidans fall

Kanonerna stabiliserades med stenar för att kunna skjuta i någorlunda förutsägbar riktning, och kanonrören blev så varma efter ett skott att de bara kunde avfyras var tredje timme. Men de var enormt kraftfulla. Sultanen lät kanonprojektilerna hamra mot den gamla kejsarstadens metertjocka murar i veckor tills osmanerna bröt igenom. Konstantinopels fall blev samtidigt blidans fall; efter det investerade Europas härskare i kanoner.

Blidan försvann inte helt. När den spanske conquistadoren Hernán Cortés belägrade aztekernas huvudstad Tenochtitlán 1521, tog krutet slut och han lät bygga en blida. Hans ingenjörer var inte lika skickliga som de medeltida; maskinen krossade sig själv genom att slunga en sten rakt upp i luften. Tenochtitlán föll till sist – men det var inte blidans förtjänst.

Publicerad i Militär Historia 9/2021