Granatgeväret Carl-Gustaf erövrade världen

Många som gjort värnplikten kommer nog ihåg ropet: »Skott kommer!», följt av: »Klart bakåt!» Det sista ropet kom från laddaren som skulle se till att ingen stod närmare än 70 meter bakom granatgeväret Carl Gustaf när det skulle avfyras.

Under andra världskriget utvecklades flera pansarvärnsvapen som byggde på bakblåsprincipen med rekylfri avfyrning. Det mest kända blev det amerikanska M1 Bazooka.

Självklart tittade även svenska försvaret på denna utveckling och Kungliga arméförvaltningens tygavdelning (Kaft) fick i uppdrag att ta fram ett liknande vapen för stridsvagnsbekämpning. Det konstruerades och utvecklades av ett team som bestod av kapten Harald Jentzen och ingenjörerna Hugo Abramson och Sigfrid Akselson. En prototyp var färdig 1946.

Togs i bruk 1948

1948 var granatgeväret färdigt att tas i bruk i svenska armén som Granatgevär m/48 (Grg m/48) med tilltalsnamnet Carl Gustaf.

Det hade ett räfflat eldrör i stål med kalibern 8,4 cm. Tack vare den grova kalibern fick Carl Gustaf en markant fördel gentemot andra granatgevär eftersom det kunde använda större drivladdning. Därigenom fick granaterna högre precision och längre räckvidd – upp till en kilometer.

Som standard fanns fyra olika granater: spårljuspansarvärnsgranat, spränggranat, rökgranat och lysgranat. Många användare har även tillverkat egna granater med förbättrade egenskaper, till exempel raket-assistans för ökad räckvidd.

Det räfflade eldröret ställde till problem för granater med riktad sprängverkan som inte bör rotera i loppet. För spårljuspansarvärnsgranaten löstes det genom att den utrustades med en gördel som roterade i räfflorna medan granaten i sig var still. Nackdelen var att gördeln sänkte granatens utgångshastighet så att den bara blev effektiv på upp till 150 meters avstånd mot rörliga mål.

De flesta plutoner i svenska armén tilldelades en GRG-grupp bestående av sju man. De utgjordes av en gruppchef, en ställföreträdande gruppchef, två skyttar, två laddare och en extra ammunitionsbärare.

Exporterats till 40 länder

Carl Gustaf är vid sidan av Bofors 40 mm luftvärnskanon det svenskkonstruerade vapen som spridits mest över världen. Genom sin låga vikt och variation av ammunition blev Carl Gustaf ett mycket flexibelt vapen som dessutom var billigt att tillverka.

Totalt har över fyrtio nationer köpt in Carl Gustaf, allt från Bangladesh och Burkina Faso till flera Natoländer. Det har också tillverkats på licens i bland annat Indien och USA.

Exporten av Carl Gustaf har inte undgått kritik, framför allt var debatten livlig när det såldes till Burma där armén använde det i det pågående inbördeskriget. Även en del väpnade grupper, som de tamilska tigrarna i Sri Lanka, har använt det svenska granatgeväret.

1964 kom den uppdaterade exportversionen M2 (Mark 2). Den köptes under 1970-talet av Storbritannien och användes av marinkårsförband vid striderna på Sydgeorgien under Falklandskriget. Här skadade en granat från en Carl Gustaf den argentinska flottans korvett Guerrico svårt.

M3 betydligt lättare

En moderniserad version av Grg m/48, Grg m/86, infördes 1991 i svenska försvaret och har även nått stora exportframgångar som M3. Här har vikten på vapnet minskats från 14,2 kg till 9,5 genom att eldröret har ett kärnrör av stål som har klätts med kolfiber och plast.

Bland dess utländska användare finns olika specialförband i amerikanska försvaret som kallar det för M3 MAWWS eller RAWS. Det har satts in i både Irak och Afghanistan.

Ytterligare en lättare, kortad version, M4, kom 2014. Här är vikten bara 7 kg. Första kund blev slovakiska armén.

Att Carl Gustaf fortfarande används av många nationer när andra samtida granatgevär tagits ur bruk beror på flexibiliteten genom den låga vikten och möjligheten att använda flera olika sorters ammunition kombinerat med prestanda som står sig i konkurrensen.

Publicerad i Militär Historia 12/2016