Eldkastare – slagfältets värsta vapen

Elden kom tidigt att användas som vapen av människan. Anlagda gräsbränder följdes av eldpilar, ”grekisk eld” och kinesiska eldvapen där svartkrut och olja kombinerades till ett brinnande vapen. Men när skjutvapnen vann insteg i krigföringen under medeltiden minskade användningen av eld.

Flammenwerfer klar 1901

Under den industriella revolutionen på 1800-talet började flera uppfinnare fundera över att åter använda eld som vapen. Tysken Richard Fiedler blev först med Flammenwerfer (eldkastare) som stod färdig 1901. Det var ett engångsvapen som utgjordes av en bärbar cylinder, 1,2 meter lång och delad på mitten med kvävgas i den nedre delen och brännbar olja i den övre. När avtryckaren aktiverades sköt gasen ut oljan genom en gummislang, där en tändsats i munstycket förvandlade oljan till en upp till arton meter lång eldstråle.

Det dröjde till 1911 innan den tyska armén tog det nya vapnet i tjänst. Då sattes det första eldkastarregementet med tolv kompanier upp. Vid Argonne i Frankrike, tidigt i oktober 1914, användes Flammenwerfer i strid för första gången.

Fruktat vapen vid Verdun

Eldkastarna blev fruktade av fransmännen framför allt i striderna om Verdun 1915, men i några fall trotsade man skräcken och satte sig till motvärn genom kraftig moteld när eldkastartrupper från de tyska pionjärerna anföll. Det hände exempelvis i inledningen av slaget vid Herbebois i februari.

Den 30 juli 1915 sattes eldkastartrupper in i sitt första koncentrerade anfall mot britterna, vid Hooge utanför Ypres (Iepr). Det var ett utmärkt ställe att använda vapnet som hade relativt kort räckvidd då avståndet mellan skyttegravarna var mindre än fem meter. Det var inte främst eldkastarna som vållade förlusterna, utan britterna sköts ned då de flydde ur sina värn för att undkomma det nya, fasansfulla vapnet.

Vid de hårda striderna om Fort Douaumont utanför Verdun 1916 använde de tyska pionjärerna framgångsrikt eldkastarna för att bränna ut fienden. Men när de intagit fortet inträffade ett bakslag. En eldkastartank sattes i brand, troligen av en handgranat som utlösts av misstag. Oljan rann ner i ett ammunitionsmagasin och utlöste en våldsam explosion. I denna dödades många, däribland franska sårade som befann sig på huvudförbandsplatsen.

Wechselapparat smidigare

Den vanligaste modellen under första världskriget blev Flammenwerfer M.16, som dock hade flera allvarliga brister. Den var tänkt som ett enmansvapen men så otymplig att man ofta behövde vara två; en som riktade munstycket och en som bar tanken. Därför var M.16 enbart säker att använda från skyddade positioner, som bunkrar eller skyttegravar. Två andra begränsningar var räckvidden på endast arton meter och bränslet som räckte i högst två minuter.

För att avhjälpa problemen togs flera nya modeller fram. Wechselapparat (Wex) blev den bästa för strid trots mindre bränsle. Den mindre tanken gjorde den smidigare att använda i fält – trots det fortsatte man vanligen med att låta två man sköta den.

Stosstruppe i grupper om sex

Under första världskriget satte Tyskland in eldkastare i över trehundra strider. Vanligtvis var det stormpionjärerna, Stosstruppe, som använde dem i grupper om sex. Den psykologiska effekten på fienden var ofta större än den rent militära genom att de annalkande, spelande eldkvastarna lätt skrämde trupperna till flykt. Det var just den effekt man önskade när oskyddad trupp anfölls.

Valde man att hålla sig kvar riskerades en kvalfylld död. Att stanna och beskjuta eldkastartrupperna med kraftig gevärs- eller kulspruteeld var dock det bästa sättet att skydda sig. Naturligtvis var man betydligt bättre skyddad mot eldkastare om man befann sig i en bunker, men här kunde eldstötarna tränga in genom skottgluggar och luften konsumeras av elden.

Trots de tyska framgångarna med eldkastarna var det inget annat land som kopierade dem under kriget. Britterna tog fram en försöksversion av en icke bärbar eldkastare (Livens Large Gallery Flame Projector) men den kom aldrig i bruk.

Brändes eller kvävdes till döds

Effekten på soldater som råkat ut för eldkastare var ohygglig. Beskrivningarna hur de förbrända kropparna såg ut efteråt är förskräckliga. Det var bara svarta, oformliga klumpar kvar. Många dog inte av elden, utan av att syret tog slut i luften och soldaten kvävdes till döds, eller av att lungorna brändes sönder av de heta brandgaserna.

Under denna tid utan antibiotika var svåra brännskador i stort omöjliga att behandla och ledde ofta till en plågsam död. Överlevde man fanns inga möjligheter till hudtransplantationer utan resultatet var svåra missformningar.

Fordonsburna eldkastare i Abessinien

De flesta nationer insåg efter första världskriget hur fruktad eldkastaren blivit och satsade på att skaffa egna. Den tyska konstruktionen var ofta förebilden. Italien satsade stort på olika eldkastare och de blev första land efter Tyskland att använda dessa i strid. Det gjorde man i stor skala under invasionen av Abessinien 1935–36, då dels bärbara, dels fordonsburna eldkastare användes som terrorvapen mot den dåligt utrustade inhemska armén.

De fordonsburna var monterade på tanketter (L3/33 och L3/35) där eldkastaren, med en räckvidd på hundra meter, ersatt en kulspruta. Bränsletanken drogs först på ett släp, men ersattes senare av en 500-liters bränsle-behållare bak på tanketten. Dessa eldkastartanketter, L3 Lf, användes också av de italienska styrkorna i spanska inbördeskriget 1936–39.

Eldkastare vid invasionen av Polen

Tyskland utvecklade mellan krigen nya versioner av sina eldkastare. Flammenwerfer 35 var baserad på första världskrigets M.16 och blev den första som kom ut på förband. Tanken räckte till tio sekunders sammanhängande eld med en upp till trettio meter lång eldstråle. Liksom tidigare var nackdelen vikten, drygt 35 kilo, vilket gjorde att det ofta behövdes två man på den.

Tyskarna satte in Flammenwerfer 35 direkt vid andra världskrigets utbrott. När Polen anfölls den 1 september 1939 användes eldkastarna för att slutligen bryta motståndet vid postkontoret i Danzig. Genom att överskölja de nedre våningarna med eld och bränna tre försvarare levande fick man polackerna i byggnaden att ge upp.

Ny eldkastare vid Eben-Emael

När Tyskland våren 1940 öppnade västfronten genom anfallen på Belgien och Nederländerna hade man tagit fram en ny typ av eldkastare för att komma tillrätta med viktproblemet. Flammenwerfer klein verbessert 40 var byggd på första världskrigets Wex. Här utgjordes den ryggburna tanken av två livbojsformade behållare där den yttre rymde bränslet. Vikten var nu mer lätthanterliga 21 kilo, men den mindre tanken medförde kortare insatstid.

Vid anfallet mot den belgiska fästningen Eben-Emael den 10 maj ingick fyra eldkastare i fallskärmspionjärsstyrkan som flögs in med glidflygplan. Genom flera olycksfall kom eldkastarna aldrig till användning. Det gjorde de däremot dagen efter när 51. pionjärbataljonen i den landburna styrkan sattes in. En eldkastarpluton gick till anfall mot bunkern vid Block II och slog ut den, bland annat genom att angripa kulspruteskyttarna med elden.

Eld mot befästningar och oskyddad trupp

Under andra världskriget sattes eldkastarna främst in mot samma typ av mål som under första, det vill säga befästningar, som i Eben-Emael, och oskyddad trupp. Britternas eldkastarstridsvagnar blev fruktade i Normandie och USA:s användning av eldkastare, både soldatburna och fordonsplacerade, spelade en avgörande roll för att krossa japanernas självuppoffrande motstånd i Stilla havet. Just vid anfall mot befästa trupper och i inledande markanfall i stort var vapnet effektivt.

Vid försvarsstrid var eldkastarna däremot inte lika bra. Britterna tog fram fasta eldkastare som ett skydd på stränderna inför den befarade tyska invasionen 1940. Även Sovjet och Tyskland tog fram fasta eldkastare för försvar, men visste fienden var de fanns kunde de kringgås eller bekämpas med kraftig vapeninsats.

Eldstråle i en halv sekund

Tyskarna kom även att använda eldkastare vid strid i stad i samband med uppror. Det gällde både vid upproret i Warszawas ghetto 1943 och vid Warszawaupproret 1944. Vid det sistnämnda hade även Polska hemmaarmén egenbyggda eldkastare. En konstruktion som var nästan lika farlig för användaren som för fienden.

Utvecklingen av eldkastare drevs framåt under andra världskriget, bland annat i Tyskland där det fanns önskemål om enklare typer för andra truppslag än stormpionjärerna. Till exempel ledde fallskärmsjägarnas önskan om en engångsvariant 1944 till Einstossflammenwerfer 46. Det var en 60 centimeter lång tub med avtryckare som kunde avfyra en 27 meters eldstöt under en halv sekund, sedan var vapnet förbrukat och kunde slängas.

Kamouflerad sovjetisk eldkastare

I Sovjet utvecklades den enda kamouflerade eldkastaren, ROKS-2. Den var utformad som ett vanligt Mosin Nagat-gevär och tankpaketet var maskerat som en vanlig ryggsäck, allt för att förhindra att fiendens prickskyttar skulle välja eldkastarsoldaterna som mål.

USA hade introducerat sin eldkastare M1 i strid först i december 1942, då utan större framgång. 1943 kom deras bidrag till utvecklingen genom den nya M1A1, där napalm användes som bränsle för första gången.

Olika oljeblandningar med tillsats av latex var annars det vanligaste bränslet. Latex gjorde blandningen kletigare så den fastnade bättre på målet, men var en bristvara. Det gjorde att USA utvecklade napalmen (naftensisk palmitisk syra) genom att tillsätta aluminiumtvål i bensin för att få den kletiga brännvätska de behövde.

Eldkastare på stridsvagnar

Genom att eldkastarna i allmänhet hade visat sig svårhanterliga som enmansvapen togs mobila lösningar fram. Redan under mellankrigstiden försåg Sovjet flera olika stridsvagnar med eldkastare. Normalt byttes huvudkanonen ut mot ett eldkastarrör och tankar för bränslet monterades i eller bak på vagnen.

Tyskarna använde olika fordon som bas; de som var baserade på stridsvagnar var effektivare än de som användes på halvbandvagn. Halvbandvagnens öppna stridsutrymme saknade ordentligt skydd för besättning och oljetankar, de var bättre lämpade att sätta in under upprensningsoperationer i bebyggt område där andra marktrupper kunde ge skydd och eldunderstöd.

Tyskarnas enklaste mobila eldkastare var Flammenwerfer-Anhänger, ett enaxligt släp med en eldkastare ovanpå tanken. Den rymde 180 liter bränsle som räckte för 24 sekunders eld.

Britternas Churchill Crocodile

I det brittiska samväldet dominerade fordonsburna eldkastare. Också en eldkastarstridsvagn togs fram – Churchill Crocodile, byggd på MK IV Churchill. Här hade kulsprutan i skrovet bytts mot en eldkastare. Bränsle och gas togs i ett pansrat släp. När tankarna var tomma fälldes släpet och vagnen kunde strida vidare som en vanlig stridsvagn.

Den första stridsinsatsen var vid slaget om Caen 1944 då de användes av 79. pansardivisionen. Senare var de i strid både vid framryckningen mot Tyskland och i Italien.

De fruktansvärda konsekvenserna av Crocodile beskrevs av en besättningsman: ”Det enda som kunde urskiljas av fiendesoldaten var hans hjälm och kängor. Resten var förkolnat.” Följaktligen blev stridsvagnarnas besättningar mycket hatade av tyskarna och det förekom fall där tillfångatagna besättningsmän avrättades direkt.

FOG-1, eldkastare för försvar

För försvar utvecklades fasta eldkastare. De mest kända under andra världskriget var Sovjets FOG-1 och den tyska kopian Abwehrflammenwerfer 42. De grävdes ner i försvarslinjerna och hade en bränsletank på cirka 30 liter för en eldstöt. Munstycket var fast och fick riktas åt det håll man önskade täcka med eld.

Liksom den tyska versionen utlöstes den med snubbeltråd eller via kabel från en skyddad position. Vanligen var sju rör kopplade till en gemensam kontrollpanel varifrån de kunde tändas ett och ett eller alla på en gång. FOG-1 användes i försvaret mot den tyska invasionen 1941 och vid Stalingrad, medan den tyska Abwehrflammenwerfer 42 bland annat grävdes ner tillsammans med minor och taggtråd i Italien.

Japanska eldkastare med revolvermagasin

På öarna i Stillahavskriget användes eldkastare flitigt av både japaner och amerikaner. Vapnet passade den japanska armén perfekt och inledningsvis användes det för att anfalla befästa positioner och bunkrar.

Både vid striderna på ön Corregidor i Manillabukten och på Wake Island sattes de in. Deras två eldkastare (Typ 93 och Typ 100) hade ett revolvermagasin med tio lösa skott som fungerade som tändsats, detta för att slippa ladda om med en ny tändpatron inför varje eldstöt.

Den mest kända amerikanska eldkastaren, M2, kom sent under kriget. Den blev ett effektivt vapen för marinkåren mot de omfattande japanska skyttegravs- och bunkersystemen. I bunkersystemen användes de främst för att konsumera syret och därigenom kväva fienden. För att slå ut bunker- och tunnelsystemen använde USA också modifierade M4 Sherman-stridsvagnar som hade olika versioner av eldkastare monterade i ett falskt eldrör i stället för huvudkanonen.

Napalm i brännoljan

De eldkastartyper som kom efter andra världskriget var knappast något nytänkande utan förfinade varianter av befintliga. Vad som däremot utvecklades var brännoljan. Genom att amerikanerna uppfunnit napalm blev det nu det vanligaste brännmedlet.

Olika tillsatser användes för att ge oljan en geléaktig karaktär som kletade fast sig på målet, vare sig det var en bunker, stridsvagn eller olycklig soldat. Efter Koreakriget togs napalm-B fram, som är en blandning av bensin, bensen och polystyren.

Under Koreakriget 1950–53 använde båda sidor eldkastare i de intensiva närstriderna. Nordkoreaner och kineser använde sig av sovjetiska typer från andra världskriget. Även amerikanska marinkåren hade sina versioner, däribland många varianter av Sherman-stridsvagnar med eldkastare.

Eldkastare i Vietnamkriget

Också under Vietnamkriget använde USA flitigt både bärbara och fordonsburna eldkastare. De sattes bland annat in för att angripa FNL-gerillans omfattande tunnelsystem i Cu Chi-provinsen utanför Saigon. De fick även stor effekt vid strid i tät vegetation och när de användes mot tättbebyggda byar.

För bunkerbekämpning använde marinkåren M67, en eldkastare baserad på stridsvagnen M48 Patton. Armén ville däremot inte använda stridsvagnar för sina eldkastarvagnar utan tog i stället den pansarbandvagnen M113. Den blev då M132 med eldkastaren monterad i ett torn ovanpå med en parallellkopplad 12,7-millimeters kulspruta.

Den fick smeknamnet Zippo efter den kända cigarettändaren och användes förutom som klassisk eldkastare även till att röja vegetation kring posteringar och baser. Även flottans flodstridsbåtar använde eldkastare för att bränna bort växtlighet vid stränderna och förbättra sikten.

USA skrotade eldkastaren

Efter Vietnamkriget tog det amerikanska försvaret 1978 det ensidiga beslutet att slopa eldkastaren som vapen. Detta berodde främst på att man såg det som ett vapen med tveksam effekt i ett modernt krig. Det var även en PR-fråga då bilder på döda eller brända soldater som utsatts för elden framställer kriget som allt annat än ”kliniskt”. Senare har också Ryssland tagit bort eldkastarna ur sin vapenarsenal.

Den primitiva eldkastaren har ersatts på slagfältet av andra, effektivare vapen. Napalm fälls nuförtiden i form av bombkapslar. Mot bunkrar och värn används styrda vapen som pansarvärnsrobotar och laserbomber.

Mot djupare bunkersystem är det stora termobariska bomber, FAE-bomber (Fuel Air Explosives) med expanderande petroleumgas och syre som gäller, som vid Tora Bora-grottorna i Afghanistan i jakten på Usama bin Laden. Dessa bombers främsta vapenverkan är att konsumera syret i luften samt att vålla lung- och chockskador. USA har till och med tagit fram 40 millimeters termobariska gevärsgranater som kan användas mot enklare mål. De får nog anses var dagens efterföljare till eldkastaren.

FN förbjöd användning av napalm mot civila 1980, men få nationer har ratificerat beslutet.

Publicerad i Militär Historia 8/2011