Fritz X utvecklades i Peenemünde där även V1- och V2-robotarna togs fram. Bilden är tagen i samband med ett vindtunneltest. 

Fritz X – den första fjärrstyrda bomben

Den släpptes från ett bombplan och fjärrstyrdes sedan på sin väg mot målet. Tyska Fritz X var det första precisionsstyrda vapen som kom att användas i strid.

21 september 2019 av Rasmus Kjærbye Petersen

År 1938 inledde ingenjören Max Kramer en rad experiment å Luftwaffes vägnar för att utreda möjligheten att styra en bomb efter fällningen. Kramer kom snart fram till att man kunde använda små spoilrar på stjärtfenorna för att bryta luftströmmen och förändra bombens kurs.

1940 lades projektet in under fabriken Ruhrstahl A G, varefter Kramer började arbeta med en prototyp baserad på en SD 1400-bomb av standardtyp. Bomben försågs med ett stort stjärtparti (som också fungerade som luftbroms), spoilrar, radiomottagare, ett gyroskop att styra spoilrarna med och fyra korta vingar. Prototypens namn var SD 1400X, vilket blev till smeknamnet Fritz X.

Arbetet gick långsamt eftersom man inte hade ordentliga möjligheter att studera hur bomben betedde sig nära ljudets hastighet. Så var det ända fram till början av 1942, då Kramers grupp fick tillgång till en höghastighetsvindtunnel. Därefter kunde den slutliga utformningen göras och ett antal fältförsök inledas.

Måste släppas från 4000 meters höjd

Bombfällaren på flygplanet hade en styrspak vars rörelser fjärrstyrde spoilrarna på bomben. Det visade sig nödvändigt att fälla den från minst fyra kilometers höjd för att de förhållandevis små korrigeringarna verkligen skulle hinna ändra kursen.

En annan utmaning var att göra det möjligt för bombfällaren att följa bombens väg mot målet. Det löste man genom att förse bomben med en lysraket på stjärtpartiet och genom att bromsa flygplanet en aning efter det att bomben fällts, så att man flög bakom den. 

På våren och sommaren kunde man träffa inom en radie av 50 meter från målet med hälften av bomberna från 7 000 meters höjd, och med 90 procent av bomberna inom en radie av 100 meter.

Den amerikanska kryssaren Savannah träffas av en Fritz X under den allierade landstigningen i Salerno 1943. Infällt: en Fritz X samt styrenheten piloten använde för att styra bomben efter fällning.

© US Navy

Fritz X användes i Italien 1943

På hösten 1942 inleddes en serieproduktion av den slutgiltiga modellen, PC 1400X-1. Luftwaffe bildade en övningsenhet (Erprobungs und Lehr Kommando 21) som skulle genomföra taktiska tester. I mars 1943 omvandlades enheten till III Gruppe i Kampfgeschwader 100, den enda enhet som någonsin använde Fritz X i strid.

III/KG 100 hamnade snart i hetluften i Italien, först i samband med den spektakulära sänkningen av det italienska slagskeppet Roma, med bland annat Fritz X, och sedan under ett antal lyckade anfall mot allierade fartyg som gav understöd åt landstigningen vid Salerno i september 1943.

Svagheten med Fritz X

Principen bakom den styrda bomben tycks ha fungerat, men metoden hade sina begränsningar. Ett stort problem var att bombplanet måste flyga i en rak linje sedan bomben fällts, annars kunde inte bombfällaren styra den. Det gjorde flygplanet sårbart för luftvärnsartilleri och fientligt jaktflyg.

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

De allierade började också snabbt utveckla störsändare för att påverka signalerna mellan flygplanet och bomben.

Nya varianter togs aldrig i bruk

Som motåtgärd började tyskarna utveckla nya varianter av bomben, som till exempel kunde fällas från 10 000 meters höjd (utom räckvidd för de flesta luftförsvarsanordningar). Man testade att använda koppartråd i stället för radiosignaler för att sända kommandon från flygplanet till bomben. Det fanns också varianter som automatiskt siktade in sig på de allierades radarsignaler. Ingen av dessa modeller började dock någonsin massproduceras.

Till syvende och sist var det Luftwaffes förlust av luftherraväldet som satte stopp för Fritz X. Om tyskarna hade kunnat sätta in bomben i stort antal mot exempelvis invasionsflottan utanför Normandie hade den vållat stora skador. Nu blev den i stället ytterligare ett vapen som aldrig fick någon egentlig inverkan på kriget.

Publicerad i Militär Historia 11/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också