En Haubits 77B visas upp i Bombay. Köpet blev skandalomsusat eftersom mutor betalades ut i samband med affären.

© Dinodia Photos/Alamy/IBL

Haubits 77 – långskjutare med egen motor

Svenska Haubits 77 var världens första pjäs med hjälpmotor. Tack vare den kunde kanonen snabbt grupperas och flyttas korta sträckor.

12 oktober 2018 av David Gudmundsson

I slutet av 1960-talet behövde den svenska armén ersätta den åldrade 15,5 cm Haubits F (»fransyskan») och komplettera de nya men fåtaliga 15,5 cm bandkanonvagnarna. De viktigaste kraven på den nya fältartilleripjäsen var rörlighet, hög precision, hög eldhastighet och lång skottvidd.

Inga utländska alternativ kunde leva upp till kvalitets- och kostnadskraven. Därför utvecklades en helt ny fordonsdragen och obepansrad pjäs: Fälthaubits 77, den första pjäsen i världen med hjälpmotor. 

1978 till 1984 levererades 220 pjäser av modell 77A till den svenska armén. En exportmodell, 77B, togs fram för den internationella marknaden.

Dras av SBA-terrängbil

En mycket hög rörlighet uppnås genom att pjäsen vid längre förflyttningar dras av en Scania SBA-terrängbil (TGB 40) i en hastighet upp till 70 km/h. 

Terrängbilen rymmer pjäsgrupp och utrustning. Vid gruppering och kortare förflyttningar rör sig pjäsen med hjälpmotorn, som förutom de två drivhjulen också driver styrningen av lavetthjul, eldrör, laddanordning och ammunitionskran. 

Lavett, eldrör och drivhjul manövreras från riktarens plats på pjäsens vänstra sida. Drivhjulen styrs separat vilket möjliggör snabb rotation runt pjäsens mittpunkt, så kallad svansning. Tiden för gruppering, det vill säga från transportläge till att pjäsen är klar för skott, är omkring 15 minuter.

Haubits 77A hade hög eldhastighet, hög precision, lång räckvidd och stor rörlighet. En hydraulisk laddanordning tillsammans med kilmekanism låg bakom den höga eldhastigheten.

Indirekt eld

Målsättningen för artilleriets indirekta eld är träff vid första skottet. Detta förutsätter exakta uppgifter om målets och pjäsens positioner. Eldledare levererar information om målet medan en rekognosceringsgrupp mäter in pjäsernas position. 

Denna information skickas till batteriplatsens skjutelementräknare (SKER) varpå skjutelementen skickas till pjäsens presentationsenhet (PPE). Utifrån informationen sid- och höjdriktar riktaren eldröret, och när pjäsgruppchefen kontrollerat värdena avfyrar riktaren pjäsen med pedal.

Den hydrauliska laddanordningen tillsammans med pjäsens kilmekanism ger en hög eldhastighet. Spränggranaterna väger 43 kg. De lyfts med den pjäsmonterade kranen upp till laddbordet i omgångar om tre. Samtidigt förser pjäsmännen en plasthylsa med rätt drivladdning och placerar den på laddbryggan. 

Vid laddning förs granaten automatiskt samman med hylsan och in i eldröret. Efter skott kastas hylsan ut och en ny bärs fram. En eldstöt om tre granater (SGR 77) avlossas på åtta sekunder med en skottvidd upp till 21 km. Med basflödesgranater kan skottvidden bli 24 km.

Skruvmekanism

För att kunna skjuta Nato-ammunition har Haubits 77B skruvmekanism. Detta ger längre skottvidd (27 km) eftersom mekanismen är tätare och kan hålla ett högre gastryck, men lägre eldhastighet (4 skott på 24 sekunder) eftersom antalet moment vid laddning med krutkarduser blir fler. 77B har högre elevation än 77A (70 grader resp. 50 grader).

Haubits 77A utgick ur krigsorganisationen i samband med försvarsbeslutet 2000. Haubits 77B exporterades till Nigeria (48 pjäser) och framför allt Indien (410 pjäser). Den uppmärksammade Boforsaffären kretsade kring mutor i samband med köpet. 

Ett femtiotal 77B-pjäser som därför inte levererades till Indien köptes istället av Sverige och var i bruk till 2011. Dessa har sedan återanvänts i Artillerisystem 08, som nu är under införande i den svenska armén.

Publicerad i Militär Historia 2/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också