Orgelbössa – medeltidens kulspruta
Redan på 1300-talet utvecklades vapen som sköt flera projektiler samtidigt. Vi har tittat närmare på de medeltida orgelbössorna.
Sjupipig orgelbössa från 1500-talets Österrike.
Orgelbössan är ett skjutvapen där flera pipor, upp till ett hundratal, satts samman i rader bredvid och ibland också i flera lager ovanpå varandra. Den laddas manuellt och piporna kan därefter avfyras samtidigt eller i snabb följd. Namnet kommer från vapnets utseende eftersom pipornas placering påminner om en kyrkorgel.
Även om orgelbössan kan anses vara en föregångare till den moderna kulsprutan så sker inte frammatningen av kulor eller avfyrning automatiskt.
Från trä till brons
Svartkrut har varit känt i Kina åtminstone sedan 800-talet, men användes då till fyrverkerier. Från 1100-talet började man bruka det militärt och kunskapen spreds västerut till Mellanöstern och därefter Europa – förmodligen genom korstågen och mongolernas anfall.
Inledningsvis användes urholkade trädstammar med järnband som eldrör (ordet bössa härstammar från medeltidslatinets buxis, som betyder trädosa). I början av 1300-talet började korta eldrör gjutna i brons att framställas. De kallades pots-de-fer, järngrytor. Verkansgraden och träffsäkerheten var låg och ganska snart insåg militärer och vapentekniker att det vore önskvärt med ett vapen med större eldkraft.
Den flerpipiga bössan gjorde förmodligen sin entré på slagfälten i Frankrike under hundraårskriget (1337–1453). I förteckningen över den engelska kungen Edvard III:s vapenförråd inför slaget vid Crécy 1346 och belägringen av Calais året därpå finns ordet ribaldis nedtecknat, vilket är ett annat namn för ribauldequin eller orgelbössa. Enligt uppgift var Edvards orgelbössa försedd med tolv pipor.
Genom att placera varje eldrör med någon grads vinkel från varandra ökade träffytan markant när salvorna avlossades och en svärm av kulor slog emot fienden. Eftersom kulornas bana var starkt krökt och snabbt tappade fart var räckvidden kort, därför var en salva endast verksam mot fientliga soldater på kort avstånd.
Inför slaget vid Crécy 1346 finns ribaldis – orgelbössor – med i engelsmännens vapenförteckning.
Kulor och järnpipor
Från 1400-talet och framåt utvecklades eldvapen i rask takt och skillnaden mellan eldhandvapen och artilleri blev allt tydligare. Bruket av pilar övergavs till förmån för stenar, blykulor och slutligen gjutna järnkulor. Eldrör av järn, som tålde större krutladdningar, började även användas. Först enligt samma princip som tunnbinderi: smala järnstänger sammanfogades till ett rör med påkrympta ringar runt. Efterhand började kanoner att gjutas i järn och loppen borras, vilket ökade verkansgraden avsevärt.
Orgelbössorna utvecklades till en mellanform där piporna, som blev fler och fler, tillverkades av valsade järnplattor som rullades ihop till rör innan de sattes fast i en stock. Därefter placerades vapnet på en lavett, antingen rörlig eller fast beroende på om vapnet skulle användas offensivt eller defensivt.
Ett populärt användningsområde var att placera orgelbössor i fasta försvarspositioner i värn och borgar. Vid belägring kunde vapnet spela en avgörande roll vid stormningsförsök då ett stort antal kulor sköts i en svärm på korta avstånd från torn och murkrön mot de anfallande soldaterna.
Vapnet laddades från mynningen med hjälp av en laddstake och vid avfyrning användes en lunta för att tända fängkrutet. Detta system ersattes av, eller användes parallellt med, olika typer av låsmekanismer.
Orgelbössan konkurreras ut
Allt bättre kanoner med varierad ammunition, som kartescher och druvhagel, minskade efterhand betydelsen av orgelbössor, som tog lång tid att ladda och krävde hög bemanning. Trots detta levde de kvar i olika skepnader, såsom i Royal Navys nock gun, ett gevär med sex eldrör i en hexagon som användes fram till 1805. Idag finns ett spanskt luftvärnssystem, Meroka CIWS, mot sjömålsrobotar, där tolv 20 mm kanoner placerats på två rader och avfyras simultant.
Publicerad i Militär Historia 6/2015