Minuteman – amerikanskt domedagsvapen
Under kalla kriget darrade världen inför de interkontinentala supervapen som riktades mot öst och väst. Stommen i USA:s kärnvapensystem är än idag långdistansmissilen Minuteman.
Tekniker monterar stridsspetsar på en Minuteman III.
USA:s första interkontinentala kärnvapenmissiler drevs liksom de tyska V-2 raketerna från andra världskriget av flytande bränsle. Det gjorde vapnen svåra att hålla i beredskap och krävde mycket personal då man hela tiden var tvungen att ha kontroll över det högexplosiva drivmedlet.
När flottan 1955 började studera ubåtsavfyrade missiler med fast bränsle väcktes även flygvapnets intresse. 1956 blev general Edward Hall ansvarig för Project Q. Han såg det fasta bränslet som ett sätt att minska kostnaderna och öka produktionen av landbaserade missiler.
Interkontinental robot
Den planerade missilen var tänkt som ett medeldistansvapen, men ambitionen höjdes i juli 1957 till interkontinental räckvidd. Företaget Boeing kontrakterades som huvudleverantör i oktober följande år.
Nu gällde det att lösa konstruktionsfrågor som drivmedel och styrning. För att sprida riskerna i projektet lade Boeing ut konstruktionen av missilens tre motorsteg på olika underleverantörer som valde olika typer av bränsleblandningar.
Varje steg var ursprungligen tillverkat av stål och utrustat med fyra rörliga dysor (munstycken som accelererar den strömmande gasen). Men 1961 började man använda gjuten och valsad titan till andrasteget.
Placerades i silor i Mellanvästern
General Hall hade från början en idé om att bygga speciella missilgårdar med tusentals silor. Det blev inte så utan istället placerades de ut i divisioner med tio silor var i Mellanvästern.
De kontrollerades av bara två man i en eldledningsbunker. För att avfyra missilerna krävdes det att båda vred om sina personliga nycklar.
Den första Minuteman I (LGM-30A) av full stridsvikt avfyrades i ett lyckat test den 1 februari 1961. De första var fullt operativa i juli 1963 vid flygbasen Malmstrom i Montana.
Snart kom en förbättrad variant, LGM-30B. Styrsystemet utgjordes av en för sin tid liten dator med styr- och målinformationen på en minnesskiva. Återinträdesfarkosten (RV, reentry vehicle) hade en W56 kärnladdning på 1,2 megaton, alltså 80 gånger kraftigare än bomben över Hiroshima.
Till vänster en Minuteman III (LGM-30G). Till höger skjuts en Minuteman II iväg
Minuteman II
1967 kom Minuteman II (LGM-30F) som var något längre och hade som första version ett styrsystem med integrerade kretsar, som kunde lagra åtta olika mål. Då Sovjet nu hade byggt upp ett antirobotförsvar kring Moskva var vissa LGM-30F utrustade med en RV som även hade skenmål för att vilseleda försvaret.
Flera förbättringar hade även gjorts på de olika raketstegen. Andra steget hade nu fasta dysor som ökade räckvidden.
1966 påbörjades utvecklingen av Minuteman III (LGM-30G). Då nu flottans ubåtsbaserade Polarismissiler fyllde samma funktion som Minuteman I och II satsade flygvapnet på att öka precisionen på den nya varianten så att den kunde användas för angrepp mot sovjetiska missilsilor.
Ett problem med fast bränsle är att reglera brinntiden så att motorn kan stängas av exakt och minimera risken för att missilen slår ner på fel plats. Det löstes på LGM-30G genom ett antal ventiler i sista stegets hölje. Då dessa öppnades blåstes resterande bränsle ut och raketen stoppades.
Flera stridsspetsar på Minuteman III
De olika stegen fick även förbättringar. Både andra och sista steget hade bara en dysa. LGM-30G, som kom i tjänst 1970, blev den första amerikanska missil som hade en RV med flera stridsspetsar. Den var utrustad med tre MIRV (multiple independently targetable reentry vehicle). RV:n hade även egen drivning för att rikta in stridsspetsarna. Dessa gavs förbättrade motmedel i form av remsor och andra skenmål.
Varje MIRV hade en W62 kärnladdning på 170 kiloton, vilket var betydligt mindre än på de tidigare, men fullt tillräckligt tack vare högre precision.
2007 började man ersätta de tre MIRV på 250 stycken LGM-30G med en W87 singelladdning från utrangerade Peacekeepermissiler. Dessa är på 475 kiloton. Ytterligare modifikationer har även gjorts på missilens driv-, styr-, och säkerhetssystem.
Som mest fanns omkring tusen Minuteman av olika versioner utplacerade på 1970-talet. Idag har USA 450 Minuteman III och räknar med att ha typen kvar till 2030.
Publicerad i Militär Historia 5/2016
