En av de stora ironierna med industrialismens första storkrig, första världskriget, var att det gjorde det nödvändigt att återuppfinna ett urgammalt vapen: kniven. I de klaustrofobiska skyttegravarna fanns det inte utrymme att använda ett långt gevär med bajonett i närstrider.

De olika ländernas generalstaber vägrade länge medge att deras soldater behövde så primitiva vapen. I den brittiska armén kom det faktiskt aldrig någon officiell skyttegravskniv, så där var det upp till soldaterna själva att skaffa dem.

Jägare hade egna dolkar

De tyska soldaterna var några av de första att använda kniv i närstrid. Det var inte för att den tyska ledningen var bättre förberedd, utan för att många av de tyska soldaterna, framför allt de med jägarbakgrund, tog med sig egna dolkar när de drog ut i krig. I Tyskland blomstrade snart en hel industri upp när familjer och flickvänner skickade närstridsknivar, i många fall riktiga praktexemplar, som gåva till soldaterna.

När Tyskland och Österrike-Ungern började tillverka skyttegravsknivar var de ofta gjorda med de populära jaktknivarna som förebild. Många tyska soldater behöll emellertid sina privata knivar ända fram till 1918.

"Franska spiken"

De franska generalerna var lite snabbare med att se behovet. Redan 1914 inledde fransmännen en skyndsam produktion. De stora lager man hade av bajonetter och sablar som inte längre var till någon verklig nytta på slagfältet användes som råmaterial vid tillverkning av provisoriska skyttegravsknivar. Medan de franska soldaterna väntade på ordentliga knivar lärde de sig att göra om tyska taggtrådshållare till en primitiv kniv som gick under benämningen ”franska spiken”. 1916 kom en mer välbyggd officiell modell.

De brittiska soldaterna fick som sagt aldrig någon officiell skyttegravskniv, men liksom alla andra förstod de snart att beväpna sig, ofta med jakt- och stridsdolkar. En del officerare såg personligen till att utrusta sina enheter, även om det innebar att de fick betala för vapnen ur egen ficka. Soldater från områden i det brittiska väldet där blankvapen burits av tradition tog med sig egna, till exempel skottarna och gurkhas.

I den brittiska armén var det populärt med egna vapen, till exempel bowiekniven och så kallade push daggers. Man tillverkade också klubbor och andra enkla men dödliga – och inte minst tysta – vapen som användes av patruller när de rekognoscerade fiendens ställningar.

M1917 Trench Knife

Den amerikanska armén, som kunde dra lärdom av européernas erfarenheter, hann utveckla M1917 Trench Knife innan USA gick med i kriget. Den betraktades inte som någon större succé, så en bättre variant, känd som M1918 Mark I, utvecklades. Den kom för sent för första världskriget, men fyllde en funktion i nästa världskrig.

Amerikanska M1917 Trench Knife var ett rent stickvapen med trekantigt stilettblad och knogjärn runt handtaget för knytnävsslag. Den sistnämnda detaljen var inspirerad av vissa dolkar som användes av britterna.

M1918 Mark I var en vidareutveckling med robustare blad försett med skäregg. Den kom för sent för att hinna användas i första världskriget, men amerikanska specialförband använde den mycket under andra världskriget.

Publicerad i Militär Historia 5/2013