PIAT: Modernt armborst mot stridsvagnar
Brittiska PIAT var ett udda pansarvärnsvapen. Innan skytten kunde avfyra första skottet måste han spänna en kraftig fjäder – precis som på ett armborst.
PIAT – det brittiska fjäderdrivna pansarvärnsvapnet – togs i tjänst 1942.
Under mellankrigstiden var infanteriets huvudvapen mot stridsvagnar pansargevär och lätta pansarvärnskanoner med klen kaliber. Då stridsvagnarna fick tjockare pansar blev dessa vapen verkningslösa. Bättre alternativ behövdes.
Svaret blev granater med riktad sprängverkan. USA tog fram bazookan och tyskarna den snarlika Panzerschreck och pansarskottet Panzerfaust.
Britterna valde däremot, sin vana trogen, att utveckla ett udda vapen: Projector, Infantry, Anti Tank, PIAT.
Redan 1937 tog den dåvarande brittiska översten i artilleriet, Stewart Blacker, på eget initiativ fram rörgranatkastaren Arbalest, men fick ingen beställning.
Granaten till en rörgranatkastare har en ihålig bakdel som träs över en tapp. Den avfyras genom att en liten sprängladdning exploderar inne i bakdelen och kastar iväg granaten. Den är på det sättet en omvänd variant av en konventionell granatkastare.
Otymplig Blacker Bombarder
År 1940 lät den brittiska armén utveckla No. 68 AT, en pansarvärnsgevärsgranat med riktad sprängverkan enligt den schweiziska ingenjören Henry Mohaupts idé. Nackdelen var en kort räckvidd. Blacker, som nu blivit överstelöjtnant i lokalförsvarsstyrkorna, fick uppdraget att ta fram ett bättre vapen åt Home Guard, hemvärnet.
Resultatet blev Blacker Bombarder som avfyrade en 29 mm granat på 9 kilo cirka 100 meter. Tänkta mål var stridsvagnar och befästa ställningar.
Vapnet var försett med en kraftig spiralfjäder som spändes före första skottet och hjälpte till att kasta ut granaten. Det var sedan meningen att rekylkraften från avfyrningsladdningen åter skulle spänna fjädern.
Brittiska soldater med PIAT under ökenkriget i Tunisien 1943. Laddaren har ännu inte lagt någon ny granat i projektilstödet längst fram på vapnet.
Blacker Bombarder var stor och otymplig med fem stödben och en pansarsköld som skyddade servisen. Officiellt var den rörlig, men dess totalvikt på 163 kilo gjorde den mest lämplig för fasta ställningar.
Spändes genom att vrida axelstödet
Alltså behövdes även ett lättare vapen åt infanteriet. Stewart Blacker tog fram Baby Bombarder, med en granat med riktad sprängverkan. Då Blacker snart fick andra uppdrag togs designarbetet över av major Millis Jefferis.
Slutresultatet blev PIAT som provades först i början av 1942. PIAT utgjordes av en avfyrningstub i vilkens öppning man lade granaten.
Innan det första skottet kunde avfyras var skytten tvungen att spänna den kraftiga fjädern. Det liknade till stor del hur man spände ett armborst. Axelstödet bakpå tuben, som satt fast i en genomgående stång, fick vridas ett halvt varv.
Skytten stod sedan på dess »armar» och drog tuben med kraft uppåt. Då spändes fjädern och låstes av en spärr. Nu kunde axelstödet vridas tillbaka och en granat läggas i, vanligen av en medhjälpare.
Kunde användas som granatkastare
Vapnet avfyrades med hjälp av en stor avtryckare i en varbygel. Siktade gjorde man med två primitiva sikten ovanpå tuben. Då granaten sköts iväg var det meningen att den bakåtriktade kraften från dess lilla drivladdning skulle spänna fjädern igen till nästa skott.
PIAT kunde även användas som en granatkastare för indirekt eldgivning. Då vred man axelstödet ett halvt varv för att använda det som markstöd och vinklade vapnet i önskad skjutvinkel.
När drivfjädern på en PIAT skulle spännas kunde soldaten göra det antingen liggande eller stående.
Tre PIAT fördelades till varje kompani, tillräckligt många för att varje pluton kunde ha en.
En stor fördel med PIAT var att den inte hade något bakblås, som de amerikanska och tyska pansarvärnsvapnen. Därigenom kunde PIAT användas i trånga utrymmen till exempel från ett rum i ett hus. Granaten hade även en bra genomslagskraft på stridsvagnar, om man undvek det tjocka frontpansaret.
Kort räckvidd
Nackdelarna var dock många. Den största var att granatens drivladdningskraft inte alltid räckte till att återspänna fjädern. Skytten tvingades då att ställa sig upp och spänna den för hand igen – knappast rekommendabelt på slagfältet.
Ett annat minus var räckvidden. För att vara säker på träff borde skjutavståndet vara kortare än 110 meter – mindre än de amerikanska och tyska vapnens. Vikten, 15 kilo, gjorde dessutom vapnet otympligt för en man att hantera.
Att det krävdes mod att använda PIAT mot en framryckande stridsvagn bevisades av att hela sex Viktoriakors delades ut för insatser med vapnet.
Användes in på 1970-talet
Vid sidan av brittiska armén och samväldestrupper, som även brukade vapnet i Koreakriget, användes PIAT under andra världskriget av motståndsrörelsen i Frankrike, Italien, Jugoslavien och Polen. Några gick till Sovjetunionen som en del av lend-leaseavtalet.
Även den judiska organisationen Haganah hade PIAT och då Israel blev självständigt togs dessa över av det israeliska försvaret och användes i självständighetskriget 1948. När Pakistan och Indien blev självständiga ärvde de PIAT. Vapnet nyttjades så sent som i kriget 1971 mellan länderna.
Publicerad i Militär Historia 11/2015