Prickskytten: Beundrad, hatad och helt ovärderlig

De första räfflade skjutvapnen utvecklades på 1500-talet. De var både dyra att tillverka och tog lång tid att ladda, men hade hög träffsäkerhet, något som gjorde dem lämpliga för jägare. Ändå föredrog Europas härförare att utrusta sina soldater med betydligt enklare slätborrade musköter. Med andra ord: de gav avkall på precisionen i utbyte mot att snabbt kunna avfyra stora mängder bly i fiendens ungefärliga riktning.

Jägare och andra gevärsskyttar hittade dock en liten nisch på slagfältet. De kunde utse särskilda mål, i synnerhet fiendens officerare och underofficerare, och döda dem. Därmed kunde ett fåtal skott sätta stopp för en hel armé. Samtidigt, i en tid då officerskåren fortfarande dominerades av aristokratin betraktades detta som ett socialt oacceptabelt och klandervärt sätt att föra krig.

Skarpskyttar på 1700-talet

När de första officiella skarpskytteenheterna bildades på 1700-talet sattes de därför in som elitinfanterier och stred i linjeformation på slagfältet. Det var milt uttryckt inte det optimala sättet att använda dem. Skarpskyttarnas första salva kunde visserligen vara förödande för fienden, men de slogs ofta ut innan de hann skjuta en gång till. När den ena parten i en konflikt blev hårt pressad glömdes emellertid de moraliska betänkligheterna bort och man lät skarpskyttarna operera på sina egna premisser.

Nordamerikanska frihetskriget blev beryktat för amerikanernas omfattande användning av skarpskyttar. De stred som gerillakrigare, lade sig i bakhåll och utsåg brittiska officerare till måltavlor.

Prickskyttar illa sedda

Denna lätt schizofrena inställning till skarpskyttarna – och deras efterföljare, de än mer specialiserade prickskyttarna – kom att prägla hela 1800-talet och stora delar av 1900-talet. Man värdesatte skyttarnas förmåga när den verkligen behövdes, men annars hade man inte mycket till övers för dem.

I de flesta av 1800-talets krig fick skarpskyttarna tillfälle att utveckla sin krigföring, men så snart krigen var över återfördes skyttarna till sin infanteriroll, som de var illa lämpade för. Det innebar att viktiga erfarenheter gick förlorade.

Under andra hälften av 1800-talet, då de räfflade gevären blev billigare och enklare att ladda, utrustades alla infanterienheter med dem. Nu fick samtliga infanterister genomgå en grundlig vapenutbildning och då behövdes skarpskyttarna inte längre, resonerade man.

Tyska Jägerenheter

År 1914 fanns det inga särskilda enheter med skarpskyttar i de europeiska arméerna och det var inte många som trodde att de skulle behövas i det nya kriget, som man räknade med skulle bli kort och segerrikt. Ett enda land valde att byta kurs direkt vid krigsutbrottet: Tyskland.

Tyskarna hade en lång tradition av skarpskyttar, i de så kallade Jägerenheterna, men i slutet av 1800-talet hade även dessa utvecklats till lätta infanterienheter. De hade visserligen hög prestige och god kåranda, men deras utbildning skilde sig inte nämnvärt från den som alla i armén fick.

Jakt var fortfarande en viktig tradition i Tyskland, vilket innebar att landet hade en stor reserv av män som var kompetenta skyttar och som hade god kännedom om vad som krävdes för att klara sig på egen hand i naturen. Men de var inte samlade i jägar­enheter, utan utspridda på olika enheter inom armén.

Kikarsikte gav hög träffsäkerhet

Även Tysklands avancerade optiska industri var av stor betydelse. De moderna repetergevären i kombination med nya aerodynamiska spetsprojektiler gav hög träffsäkerhet på så långa avstånd att den svaga punkten blev skyttens synskärpa.

Genom att sätta ett kikarsikte på ett helt vanligt gevär av typen Mauser Gew 98 kunde tyskarna förvandla det till ett precisionsvapen. Den tyska generalstaben hade förstått behovet av skarpskyttar – som nu började kallas prickskyttar i de flesta andra länder – i det nya kriget.

Men istället för att återupprätta de gamla enheterna fördelades ett stort antal gevär med kikarsikten jämnt på samtliga frontregementen. Sedan var det upp till officerarna att välja ut lämpliga män att ge gevären till. I vissa regementen delades gevären helt enkelt ut slumpvis till soldater som ofta inte fick några andra instruktioner för hur vapnen skulle användas än vad som stod i den lilla handboken som följde med kikarsiktet.

Andra, som tog prickskyttet på större allvar, vände sig till den handfull erfarna jägare som fanns i regementet. De mest ansvarsfulla officerarna såg dessutom till att rutinerade män fick en mindre erfaren partner att lära upp. Tyskarnas inställning gjorde att de relativt snabbt upprättade grupper av (vanligtvis) kompetenta prickskyttar i hela armén.

Skyttegravskriget passade prickskytten

Skyttegravskriget var en idealisk miljö för prickskyttar. De statiska fronterna gjorde att de kunde lära känna sitt område, både genom att studera kartor och genom att ge sig ut på nattliga patruller i ingenmansland.

De hade gott om tid att bygga upp permanenta ställningar som antingen var väl kamouflerade eller skyddade av stålplattor. Dessutom hade de tillgång till bra kartor och listor där det stod hur långt det var till olika landmärken i terrängen.

De tyska officerarna gav prickskyttarna fria händer att lämna sina enheter och förflytta sig längs skyttegravarna – eller till och med lämna dem – för att hitta bra platser att skjuta från. På så vis lärde prickskyttarna känna varenda liten detalj i landskapet. De var nästan mer värdefulla som spejare än som regelrätta prickskyttar.### Demoraliserande för fienden

Inte desto mindre hade de tyska prickskyttarnas kulor stor effekt. De flesta soldater kunde stå ut med att det inträffade slumpartade dödsfall till följd av förlupna kulor, granater eller gas. Många kunde inbilla sig att just de skulle klara sig.

Men en prickskytt var något helt annat. De siktade in sig på en viss soldat som på ett bytesdjur och den ögonblickliga döden föregicks inte av några som helst varningstecken. Det skrämde och demoraliserade trupperna mer än något annat på slagfältet.

Bland britterna blev ordet sniper, som tidigare varit ett obskyrt ord för beckasinjägare som använts i Indien, plötsligt en del av allmänspråket. Det frammanade rysningar och väckte avsky.

Hesketh-Prichards förbättringar

Den brittiska militärledningen gjorde ett halvhjärtat försök att efterlikna tyskarna. Istället för att utveckla ett standardiserat prickskyttegevär köpte man in ett brett urval av jaktgevär och flera olika kikarsikten och delade ut dem bland enheterna längs fronten.

Men i Storbritannien hade man annorlunda jakttraditioner. Det fanns inte tillnärmelsevis lika många soldater med talang för att använda de avancerade vapnen som delades ut. Det fanns visst fog för att de tidigaste brittiska prickskytteenheterna kallades »självmordsgrupper».

För att förbättra situationen tog ett fåtal initiativrika officerare saken i egna händer. En av dessa var storviltsjägaren Hesketh Hesketh-Prichard, som föreslog några enkla metoder för att förbättra de brittiska prickskyttarnas chanser till överlevnad.

Till exempel skulle parapeterna på skyttegravarna konstrueras på ett mer oregelbundet vis, så att ett huvud som stack upp inte blev fullt så iögonfallande. Man skulle också konstruera ställningar med dubbla stålplattor för att skydda prickskyttarna, och man skulle använda attrapper – huvuden med rykande cigaretter och allt – för att få de tyska prickskyttarna att avslöja sina positioner.

SOS-skolor för prickskyttar

Med tiden fick Hesketh-Prichard officiellt stöd för att starta formella prickskytteutbildningar. År 1916 hade alla brittiska arméer egna SOS-skolor (Scouting, Observation and Sniping) bakom fronten. Vid den tidpunkten hade också tyskarna formaliserat sin utbildning, men deras skolor kunde inte mäta sig med de brittiska vad gällde intensitet, entusiasm och uppfinningsrikedom.Förutom att soldaterna lärde sig skjuta i både dagsljus och mörker undervisades de i avstånds- och vindhastighetsbedömning, förflyttning i terräng, rekognoscering och kartläsning. De lärde sig även att ligga still i timmar och vänta på ett mål. Britterna hittade också på mycket nytt, till exempel att alla prickskyttar skulle assisteras av en observatör med teleskop. Och man skapade den så kallade ghilliedräkten, en kamouflagedräkt som i dag är närmast synonym med militärt prickskytte.

Man skulle kunna säga att den moderna prickskytten uppfanns på SOS-skolorna, och alla andra tog snart efter britternas metoder.

SMLE-gevär med kikarsikte

Samtidigt med utbildningsrevolutionen började den brittiska armén prioritera att köpa in prickskyttegevär. Resultatet, ett standardiserat SMLE-gevär med kikarsikte, var inte perfekt, men det fanns i alla fall i tillräckligt stora kvantiteter. »Det regnade gevär med kikarsikten» år 1916, som en prickskytteofficer uttryckte det. Lyckan i prickskyttekriget vände nu till de allierades fördel.

År 1919 ville emellertid britterna återigen helst glömma bort allt som hade med denna osmakliga typ av krigföring att göra, trots att de hade blivit experter på den. Prickskytteskolorna lades ner, prickskyttarna avfördes ur rullorna och kikarsiktena togs bort från gevären och såldes. Hesketh-Prichard, som försökte motverka tendensen, gav 1920 ut boken Sniping in France, där han sammanfattade allt han hade lärt sig. Bland prickskytteinstruktörer betraktas denna bok än idag som ett standardverk. Men det förhindrade inte att den specialiserade prickskytten försvann ur den brittiska armén. Och britterna var långt ifrån ensamma.

Nästan ingen av stormakterna hade vare sig de medel eller den vilja som krävdes för att upprätthålla en så specialiserad kår under mellankrigsåren. Det enda stora undantaget var Sovjetunionen.

Röda arméns snajper

År 1932 organiserades en sovjetisk prick­skytterörelse under försvarskommissarie Kliment Vorosjilovs ledning. År 1939 hävdade Sovjet att så många som sex miljoner soldater var kvalificerade för Vorosjilovemblemet för prickskyttar. I Röda armén uppstod närmast en kult kring begreppet prickskytt (snajper).

I själva verket handlade det snarare om skarpskyttar än om prickskyttar, eftersom de även förväntades strida som vanliga infanterister. Deras utbildning var nästan uteslutande inriktad på precisionsskjutning, medan spejaruppgifter, kamouflage och fältmässig förflyttning ignorerades.

Detta straffade sig när Sovjetunionen invaderade Finland 1939. De sovjetiska skarpskyttarna kunde inte mäta sig med sina finska motparter, som var mästare på att förflytta sig snabbt utan att synas bakom de sovjetiska linjerna och som förstod att utnyttja de sovjetiska Mosin-Nagant-gevär med kikarsikten av typen PE som de erövrade i stora antal.

Efter denna förödmjukande erfarenhet lade man betydligt mer fokus på fältövningar och vinterkrig på de sovjetiska prickskytteskolorna. Det var i sista sekunden.

Den tyska invasionen av Sovjet

När tyskarna invaderade Sovjetunionen 1941 var de illa förberedda på det hot som de sovjetiska prickskyttarna kom att utgöra. Det fanns naturligtvis fortfarande många soldater i den tyska armén med talang för prickskytte – och det fanns överblivna gevär med kikarsikten från första världskriget – men någon egentlig prickskytteutbildning återupprättades inte i Tyskland.

Tyskarna förutsatte att deras nya typ av mobil krigföring skulle göra prickskyttarna överflödiga. Erfarenheter från Frankrike 1940 hade visserligen visat att ett fåtal prickskyttar kunde hindra en hel motoriserad kolonns frammarsch i flera timmar, men problemet var av begränsad omfattning och man bortsåg från det.

Prickskyttar hindrade framryckningen

När Röda armén föll samman omkring dem kunde de sovjetiska prickskyttarna dock ofta lämna sina infanteriuppdrag och använda sina erfarenheter från Finland för att fungera som effektiva eftertrupper. Om och om igen hindrades tyskarnas frammarsch av i vissa fall helt ensamma, väl dolda prickskyttar som med fast beslutsamhet försvarade sina positioner. Det fanns goda skäl att inte låta sig tillfångatas. Summariska avrättningar av prickskyttar var vanligt på alla krigsskådeplatser, men på östfronten var de särskilt barbariska.

Det dröjde inte länge förrän de tyska officerarna begärde egna prickskyttar för att kunna bekämpa de sovjetiska. Improviserade skytteskolor dök upp bakom fronten, och följdes snart av mer etablerade utbildningar hemma i Tyskland.

Stalingrads stadsstrider

Även de sovjetiska skolorna fick fullt upp med att utbilda prickskyttar, eftersom många gick förlorade 1941, men utbildningarna skars ner till ett minimum. Ryssarna var för övrigt ensamma om att låta många kvinnor genomgå utbildningen.

Prickskyttarna fungerade dock fortfarande bäst under mer statiska frontförhållanden, så när det tyska blixtkriget började gå i stå förbättrades deras möjligheter. Städer och skogar visade sig vara perfekta miljöer, och i synnerhet slaget vid Stalingrad blev känt för de sovjetiska prickskyttarnas insatser.

Automatgevär till prickskyttar

Utbildningen av prickskyttar under andra världskriget skilde sig inte mycket från hur den såg ut under första världskriget. I stället var det den tekniska utvecklingen som stod i fokus.

I både Sovjetunionen (SVT-38 och -40), Tyskland (Gew 41 och 43) och USA (M1C Garand) experimenterade man med att använda automatgevär för prickskytte. Resultaten var inte enbart positiva, eftersom vapnen inte var lika precisa på långt håll som de äldre repetergevären.

Erfarenheter från slagfältet visade dock att prickskyttar ofta tvingades strida på betydligt kortare avstånd än planerat, i synnerhet i städerna. Därför prioriterade många en högre skottfrekvens framför precision.

USA steget efter

Efter upplevelserna 1940 återupptog även britterna sin prickskytteutbildning från första världskriget, men det dröjde innan amerikanerna följde efter. Före kriget var det bara den amerikanska marinkåren som övade precisionsskjutning, något som de fick nytta av när de stötte på japanska prickskyttar i Stilla havet. Den amerikanska armén delade emellertid bara ut prickskyttegevär till soldater med goda skjutfärdigheter. I Normandie utgjorde amerikanerna enkla byten för de tyska östfrontsveteranerna, men de amerikanska soldaterna skaffade sig sakta den erfarenhet som krävdes, medan tyskarna så småningom tvingades skicka ut halvt utbildade pojkar från Hitlerjugend som prickskyttar i den hopplösa slutstriden.

Prickskyttar under kalla kriget

Efter andra världskriget vände man i väst återigen ryggen till de specialiserade prickskyttarna – bara för att tvingas återinkalla veteraner från världskriget när Koreakriget bröt ut. Sovjet, som inte hade glömt bort värdet av prickskyttar, hade nämligen utbildat sina koreanska och kinesiska allierade.

Efter Koreakriget präglades kalla kriget av en till synes ändlös rad av gerillakrig och lågintensiva konflikter där prickskyttarna fyllde en viktig funktion. Vietnamkriget blev den konflikt som slutligen gjorde amerikanerna medvetna om att prickskytten bör utgöra en permanent och högt prioriterad del av militären – ett faktum som inte har förändrats efter kalla krigets slut. Kriget mot terrorn sedan 2001 har i hög grad förts av prickskyttar.

Tio gångers förstoring

Den slutliga acceptansen av prickskytten har lett till ett antal tekniska landvinningar. Först och främst har man börjat tillverka specialiserade prickskyttegevär i stället för att bara nöja sig med standardgevär med kikarsikten.

Ryssarna har fortsatt utvecklingen av automatvapen som prickskyttegevär, vilket har gett resultat i form av Dragunovgeväret (SVD). I väst föredrar prickskyttarna fortfarande det tillförlitliga repetersystemet, även om infanterister använder automatvapen som ett slags prickskyttegevär.

De specialbyggda prickskyttegevären har i många fall blivit större, vilket har förbättrat skyttens teoretiska maximala räckvidd från cirka en kilometer till cirka två. Starkare kikarsikten har gjort det möjligt att utnyttja denna räckvidd. Under andra världskriget var normen fyra gångers förstoring, medan närmare tio gångers förstoring är standard idag.### Infraröda sikten och GPS

Dessutom har det tillkommit flera nya tekniska hjälpmedel som infraröda sikten, laseravståndsmätare och GPS. Den tekniska utvecklingen kan emellertid också göra livet surt för prickskytten. Det är svårt att gömma sig för en fiende med infraröd utrustning, och även om det lyckas kommer datorer inom en snar framtid kunna räkna ut skyttens position med hjälp av ljudvågorna från skottet eller laserskanningar av kulans bana.

Därför hävdar många militärer att prickskytten snart kan ha spelat ut sin roll på slagfältet. Något som militärer felaktigt förutspått många gånger förut de senaste 200 åren.

Publicerad i Militär Historia 7/2015