Sagger: Med tråd mot pansar
Sovjet var först med en trådstyrd pansarvärnsrobot. När Sagger, som den kallades av Nato, togs i bruk i oktoberkriget 1973 chockades den israeliska armén.
Sovjetiska soldater med den trådstyrda pansarvärnsroboten 9K11 Maljutka (i väst kallad Sagger) under en övning 1973.
Under andra världskriget uppstod ett behov av ett mindre och lättanvänt vapen för att slå ut de allt bättre bepansrade stridsvagnarna. Radiostyrningstekniken med skrymmande och känsliga rör var allt för klumpig att använda.
Lösningen blev istället den trådstyrda pansarvärnsroboten, där styrsignalerna skickades genom en lång elkabel som satt fäst i roboten. Tyskland var först med sin X-7, som dock aldrig kom i bruk.
Sagger i oktoberkriget
Efter kriget lade fransmännen beslag på de tekniska beskrivningarna och försökte ta fram en egen, men det var Sovjetunionen som på 1960-talet tog täten i utvecklingen av de trådstyrda pansarvärnsrobotarna. När deras 9K11 Maljutka (Natobeteckning: AT-3 Sagger A) sattes in av arabstaterna under oktoberkriget 1973 blev det en chock för väst, och förorsakade inledningsvis katastrofala förluster för Israel.
9K11 ligger i en drygt tio kilo tung glasfiberväska som innehåller hela systemet. På fem minuter monteras roboten för skott; lavetten, raketkroppen och stridsdelen av typ riktad sprängverkan monteras, därefter fälls vingarna ut och slutligen sätts kontrollboxen ihop och ansluts.
Tre kilometers räckvidd
Roboten styrs med hjälp av en joystick som är fäst i lavetten med en femton meter lång kabel, vilket gör att skytten kan sitta skyddad vid skott. Styrimpulserna sänds via den tre kilometer långa tråden. För att skytten ska kunna följa roboten är en magnesiumfackla monterad baktill som referenspunkt. Normalt siktar man med ögonkontakt på avstånd under en kilometer och med periskopsiktet på längre. Då roboten startar går den rätt upp för att inte träffa hinder på marken.
På korta avstånd hinner inte Maljutkan stabilisera sig och träffsäkerheten är dålig, den blir effektiv först vid 500 meter. En annan nackdel är att farten måste hållas nere så skytten hinner styra. Det ger möjlighet för fienden att hinna ta skydd.
Trots att skytten kan ligga en bit ifrån lavetten är det risk att träffas av moteld. Israelerna fick snabbt lära sig att inte anfalla med stridsvagnar utan understöd av artilleri eller infanteri som kunde bekämpa robotskyttarna.
Sagger in på 2000-talet
Pansarvärnsroboten har under åren utvecklats i nya versioner, bland annat för att bli snabbare och kunna ta olika stridsspetsar. Den har även försetts med en halvautomatisk sikteskontroll som gör att skytten bara behöver peka på målet.
Trots sina brister är Sagger fortfarande mycket spridd, främst genom det stora antalet robotar som lämnades som militärbistånd av Sovjet innan dess fall. 2011 användes den under striderna i Libyen.
Publicerad i Militär Historia 8/2011