Linjeskeppet HMS Victory avfyrar en bredsida under slaget vid Trafalgar den 21 oktober 1805. Vid tillfället hade hon tjänat brittiska flottan i 50 år.

© Bridgeman/IBL

7 fartygstyper som satt skräck i fienden

Kampen om den internationella handeln nådde orkanstyrka när segelfartygen blev dominerande i världens flottor åren 1600–1850. Här berättar vi om sju fartygsklasser från denna epok.

28 december 2019 av Hugo Nordland

HMS Victory är idag museifartyg i Portsmouths hamn.

1. Linjeskepp – bredsidor från flera däck

Från mitten av 1600-talet till mitten av 1800-talet var linjeskeppen örlogsflottornas tungviktare, den största av fartygstyperna. Namnet kommer av att fartygen blev bärande i den sjöstridstaktik som växte fram under det tidiga 1600-talet – linjetaktiken. Denna gick ut på att flottan seglade på en lång linje, likt en orm, och försökte komma i vinkel och avfyra bredsidor mot fiendens fartyg. Tidigare hade bordning varit det vanligaste sättet att besegra fartyg i strid.

I regel hade linjeskepp under 1600-talet två kanondäck med totalt mellan 64 och 90 kanoner. Men under 1700-talet började de så kallade amiralskeppen dyka upp, med tre eller till och med fyra kanondäck, och uppemot 140 kanoner.

Historiens kanske mest kända linjeskepp är brittiska HMS Victory, som var amiral Horatio Nelsons flaggskepp i slaget vid Trafalgar den 21 oktober 1805. Hon hade 104 kanoner fördelade på tre däck. Sedan 1922 ligger hon i Portsmouth och är världens äldsta örlogsfartyg som fortfarande är formellt i tjänst.

Modell och ritning över den brittiska bombkitsen Granado från 1742.

2. Bombkits – med mörsare för belägring

Bombkitsar var i själva verket en form av flytande belägringsartilleri. De användes främst vid anfall mot kuststäder och befästningar. Därför var den huvudsakliga beväpningen inte kanoner, mer än ett fåtal för självförsvar, utan mörsare som lobbade spränggranater i en hög bana över fiendens försvarsverk. Sikta gjorde man genom att positionera själva fartyget i rätt vinkel.

Eftersom mörsarna var monterade på däck och sköt snett uppåt gick rekylkrafterna ned mot durken där förstärkande träkonstruktioner överförde kraften till skrovet. 

Fredrik henrik af Chapman konstruerade den svenska kanonslupen som fick en nyckelroll i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–90.

3. Kanonslup – svensk succékonstruktion

I Gustav III:s krig mot Ryssland 1788–90 kom skärgårdsflottans kanonslupar att spela en nyckelroll genom sina insatser i den stora segern vid Svensksund sommaren 1790. Det gav kungen det förhandlingsläge han behövde för att avsluta kriget.

Konstruktören Fredrik Henrik av Chapman var pionjär på de lätta fartygens område och hans slupar kom att kopieras av bland andra Danmark, Ryssland och Norge.

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Sluparna var 18–23 meter långa med en besättning på mellan 37 och 55 man, varav de flesta fungerade som roddare. Men fartyget kunde även segla med två fällbara master.

Beväpningen bestod av två 18-pundiga kanoner, en i aktern och en i fören, vilka senare uppgraderades till 24-pundare. Därutöver fanns fyra nickhakar.

Rörlighet, grundgående, minimal träffyta och billig tillverkningskostnad gjorde slupen framgångsrik.  

Den franska galärflottans flaggskepp La Reale var mycket påkostad, 52 meter lång och hade fem kanoner.

4. Galär – roddfartyg med antika anor

Vad som utmärker en galär är att den huvudsakligen drivs fram av åror, även om master och segel finns att använda vid gynnsamma vindar. Själva fartygstypen är oerhört gammal och användes flitigt redan under antiken.

Under medeltiden och tidigmodern tid moderniserades galärerna och försågs med kanoner, både i fören och längs relingarna. Under 1600-talet blev det även standard med två master. Fartygens främsta styrka har alltid varit rörlighet och oberoende av vädret.

Det sena 1500-talet brukar pekas ut som en storhetstid för fartygstypen med slaget vid Lepanto år 1571 som symbolisk drabbning.

Galärerna var alltså på tillbakagång under i princip hela segelflottornas epok, men de fick ett tillfälligt uppsving i samband med konflikterna i Östersjön under 1700-talet. Bland annat använde sig svenska skärgårdsflottan av galärer. Östersjöns kust är full av skärgårdar och grunda vatten där galärerna fungerade relativt väl.

Ryssland var det land som höll fast vid fartygstypen längst. Den sista galären tillverkades år 1796 i Ryssland. Fartygen kom till användning i strid så sent som 1854 då hamnen i Åbo, som vid tiden var under rysk kontroll, anfölls av brittiska och franska fartyg som ett led i det pågående Krimkriget.

Kanonbåten Philadelphia sjösattes 1776 och användes under amerikanska frihetskriget.

5. Kanonbåt – rörlig krigare i skärgården

Det är stor skillnad på strid ute till havs och drabbningar i trånga farvatten som finns i många kust- och skärgårdsmiljöer. Då de var ännu mindre än sluparna hade kanonbåtarna bäst manöverförmåga här. Det var också uteslutande
i grunda vatten de användes.

Kort och gott var kanonbåtarna en mellan 14 och 20 meter lång farkost, försedd med två kanoner, en i fören och en i aktern. För framdriften fanns både mast och åror.

Förutom att bekämpa mindre mål längs kusten med kanonerna kunde kanonbåtarna användas som amfibiefarkoster och transportera trupper vid landstigningar. Under amerikanska frihetskriget använde sig George Washingtons armé av kanonbåtar för att terrorisera brittiska handels- och örlogsfartyg. De kunde sällan tillfoga de tyngre brittiska invasionsfartygen några större skador, men de kunde störa och fördröja deras operationer och på så sätt vinna fördelar på längre sikt.

Spansk korvett.

6. Korvett – försvarade kusten

Korvetten var bland de minsta örlogsfartygen. Den låg i en klass mellan slupen och fregatten, med tre master och runt 20 kanoner på ett batteridäck. Dess uppgift var att patrullera kustområden och utkämpa mindre strider.

Första gången korvetter omnämns i källorna är i Frankrike omkring 1670. De låg då ännu närmare sluparna i storlek och beväpning, men växte en aning under det följande århundradet.

I Sverige fanns under 1700-talet örlogsfartyg som väl kunnat klassas som korvetter. Men man började inte använda det ordet förrän en bit in på 1800-talet. Fram tills dess kallades de för »lätta fregatter».

Det bör sägas att korvettens storhetstid inträffade först under 1900-talet.

Den franska korvetten La Bayonnaise (till höger) i strid med den brittiska fregatten L’Embuscade, den 14 december 1798.

7. Fregatt – endäckare för eskort och spaning

För spanings och eskortuppdrag använde man från 1600-talet och framåt en typ av tremastade fullriggare av samma längd som ett linjeskepp, men med endast ett kanondäck (linjeskepp hade oftast två eller tre). Detta gjorde fartygen betydligt lättare och snabbare.

Fartyg som konstruerades på detta sätt kallades för »fregattbyggda», eller kort och gott fregatter. Vissa hävdar dock att även om dessa 1600-talsfartyg kallades fregatter så utvecklades de »äkta» fregatterna först omkring 1740 i Frankrike. Dessa hade 32 kanoner och omkring 200 man i besättning. Flera andra länder kom sedermera att kopiera detta franska koncept.

Fördelen med att det endast fanns ett kanondäck var att det hamnade relativt högt upp i konstruktionen, vilket skapade en viktfördelning som gjorde att skeppet kunde kränga mer effektivt under gir. Fregatten saknade alltså linjeskeppens tålighet och eldkraft, men kunde mycket väl användas som understödsfartyg i sjöslag. De kunde också användas i blockader, jaga fribrytare, och eskortera konvojer.

En av historiens mer kända fregatter är USS Constitution som konstruerades under amerikanska frihetskriget som en av flera något tyngre fregatter.

Man insåg inom den amerikanska kontinentalarmén att man inte hade resurser att ta upp kampen med de brittiska linjeskeppen. Därför sökte man en medelväg där fregatterna kunde segla ifrån linjeskeppen och samtidigt slå britternas snabba fregatter i strid tack vare tyngre beväpning. Constitution hade 32 stycken 24 punds kanoner och 20 stycken 32 punds kortare skeppskanoner, så kallade karronader. Besättningen var också större än på en konventionell fregatt, närmare 450 man.

Publicerad i Militär Historia 3/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också