Atomubåtar – Kalla kriget under ytan

Atomubåtar – Kalla kriget under ytan

Hämtad ur Moderna konflikter — 11 februari 2010 3:26 | 2 kommentarer

I ett halvt århundrade har flottor av osynliga bjässar patrullerat världshaven. Man ser dem inte, hör dem inte och upptäcker dem inte. Inte förrän det är för sent och de dödsbringande missilerna är på väg mot sina mål på andra sidan jordklotet.

Text: Rasmus Dahlberg
Från Militär Historia nr 2/2009

Att strida under havet är ingen ny idé. Redan omkring år 1500 lär renässanskonstnären Leonardo da Vinci ha ritat en militär undervattensfarkost, men ”med tanke på människ­ans ondska” valde han att inte avslöja några närmare detaljer kring hur man ”utkämpar krig på havets botten”. Mer praktiskt lagd var holländaren Cornelius van Drebbel, som hundra år senare konstruerade en vattentät övertäckt roddbåt som kunde färdas under vattnet i Themsen.

Det första egentliga militära angreppet med en ubåt utfördes den 6 september 1776 av sergeant Ezra Lee under nordamerikanska frihetskriget, då han med hjälp av handdrivna propellrar manövrerade David Bushnells konstruktion Turtle under ett brittiskt flaggskepp, linjeskeppet HMS Eagle. Angreppet blev ett fiasko eftersom man inte lyckades fästa Lees bomb vid linjeskeppets kopparklädda skrov. Under amerikanska inbördeskriget, i februari 1864, sänkte sydstaternas handdrivna ubåt Hunley nordstatsfregatten Housatonic. Ubåtens besättning avled dock, för tryckvågen från explosionen sänkte farkosten.

Första världskriget blev det första stora ubåtskriget, och under andra världskriget flyttade striderna på allvar ner under ytan. Under krigets lopp sänkte Hitlertysklands drygt tusen ubåtar över 2 500 alli­erade handelsfartyg.
Från de allra tidigaste prototyperna fram till andra världskrigets grå vargar drogs emellertid ubåtarna med ett stort problem: De var i praktiken vanliga dieseldrivna krigsfartyg som under korta perioder kunde använda sig av exempelvis batterikraft för att dyka ner under ytan – antingen för att smyga sig på fienden eller för att gömma sig när man ställdes inför en övermäktig motståndare. Först i och med att atomenergin utvecklades blev det möjligt att bygga farkoster som kunde förbli i undervattensläge under en längre tid.

År 1954 sjösatte amerikanska flottan USS Nautilus, världens första atomdrivna ubåt, som fyra år senare satte ett spektakulärt rekord genom att korsa Nordpolen i undervattensläge.
Det var emellertid en sak att utnyttja ny teknik för att driva ubåtarna, något helt annat att utöka vapenarsenalen med mer än torpeden, som britten Robert Whitehead uppfann redan på 1860-talet. När Tyskland kollapsade våren 1945 föll en annan ny uppfinning i segerherrarnas händer: raketteknologin. I krigets slutskede tävlade USA och Sovjetunionen om att lägga beslag på de skickligaste tyska raketforskarna och efter bara några år hade bägge sidor i den nya konflikten mellan öst och väst egna raketer. Amerikanerna placerade redan 1947 ut den så kallade Loonmissilen, en vidareutveckling av den tyska ”flygande bomben”, V-1, ombord på två ombyggda ubåtar.

Loon hade en begränsad räckvidd på under 150 sjömil, men US Navys första egenutvecklade robot, Regulus, som för första gången avfyrades från en ubåt år 1953, var mer imponerande. Regulus var en lågtflygande kryssningsmissil som drevs med flytande bränsle. Den hade en effektiv räckvidd på cirka 500 sjömil, vanligen med en nyttolast bestående av en kärnstridsspets av typen W5 eller W27 med en sprängkraft på upp till två megaton.

Liksom Loon måste emellertid Regulus, och efterföljaren Regulus II, avfyras från en hangar uppe på däck, vilket krävde att ubåten under de avgörande minuterna befann sig i ytläge. Därmed förlorade den sin största fördel: osynligheten i djupet. Det var också många problem med raketmotorns flyt­ande bränsle, och dessutom var de stora missilhangarerna sårbara för läckage när ubåten befann sig i undervattensläge.
Regulus-programmen blev med alla sina svagheter föråldrade redan innan de hann bli särskilt vanliga. Utvecklingen var den samma i Sovjetunionen, där raketforskarna liksom i USA vidareutvecklade de tyska V-vapnen så att de kunde avfyras från ubåtar.

År 1957 genomförde bägge supermakterna testskjutningar med sina första ballistiska missiler, kärnvapenrobotar som i motsats till kryssningsmissiler flyger högt och snabbt i en ballistisk bana mot sitt mål. Snart riktades fokus mot dessa nya vapentyper, som med sin längre räckvidd och sitt mer lätthanterliga fasta bränsle var att föredra framför till exempel Regulus.

Amerikanerna hann först. I november 1960 gled USS George Washington ut från kajen och inledde sin första patrull i egenskap av framskjuten bastion för den amerikanska kärnvapenberedskapen.
Ubåten var en hastigt påskyndad, modifierad variant av en attack­ubåt av typen Skipjack som man på varvet Electric Boat i Groton i den amerikanska delstaten Connecticut helt enkelt hade delat på mitten och förlängt med en 40 meter lång extra sektion. Denna del av skrovet kallades ”Sherwoodskogen” på grund av de 16 stora missilsilor som stod sida vid sida likt kraftiga trädstammar.

George Washington-klassen utgjorde ett paradigmskifte i kalla krigets strategiska doktrin. Under hela 1950-talet hade terrorbalansens huvudsakliga redskap varit landbaserade interkontinentala robotar och bombflygplan med lång räckvidd av typen B-52 Stratofortress (i amerikansk tjänst sedan 1954) och Tu-95 Bear (i sovjetisk tjänst sedan 1956). Problemet med dessa var att de var sårbara för ett förödande överraskningsanfall, en preventiv ödeläggelse på fastlandet.

Ur detta perspektiv var robotbestyckade ubåtar ett stort framsteg, eftersom de kunde klara ett överraskningsanfall och därmed hota fienden med vedergällning.
Det första amerikanska vapensystemet av detta slag var Polaris. Utvecklingen började redan 1955 och den förs­ta framgångsrika uppskjutningen av en Polaris A1 gjordes den 20 juli 1960. Efteråt skickade fartygschefen på USS George Washington ett telegram till president Eisenhower med ordalydelsen: ”POLARIS – FROM OUT DEEP TO TARGET. PERFECT.”

Räckvidden var cirka 220 mil, relativt kort i förhållande till de interkontinentala robotarnas räckvidd, men fullt tillräcklig eftersom den övervägande delen av målen på fastlandet kan nås inom detta avstånd från havet. När denna dödsbringande förmåga kombinerades med en närmast konstant patrullering av fiendens kuststräckor, något som möjliggjordes av det faktum att varje ubåt hade två identiska besättningar som snabbt kunde avlösa varandra i hamn, hade man ett ytterst effektivt nytt vapen till förfogande.

Till en början kunde den sovjetiska flottan inte alls matcha de amerikanska Polaris-ubåtarna. Fram till slutet av 1960-talet hade man bara de dieselelekt­riska Juliet- och Echo-klasserna, bestyckade med kryssningsrobotar i stil med Regulus. Först år 1967 lyckades
Sovjetunionen sjösätta Yankee-klassen, som med sina 16 ballistiska missiler av typen SS-N-6 någorlunda svarade mot hotet från George Washington-ubåtarna.

Även andra länder följde efter: Storbritanniens missilubåtar utrustades med en variant av Polarisroboten. Frankrikes president Charles de Gaulle gjorde sig emellertid ovän med amerikanerna, vilket innebar att fransmännen fick utveckla sin egen teknologi. Både missilen (M1) och ubåtarna (av Rédoubtable-klassen) var dock tydligt inspirerade av de amerikanska motsvarigheterna.

Missilubåtarna, som i USA blev kända som boomers (i Storbritannien som bombers), fick en unik roll under kalla kriget. Under månadslånga uppdrag gömde de sig i djupet och inväntade ordern som ingen ville skulle komma, men som besättningarna om och om igen övade sig på att utföra: avfyrningen av ubåtens massförstörelsevapen. Denna strategi innebar att nya behov uppstod. Medan ubåtarna tidigare primärt hade konstruerats för att spåra upp och angripa mål på ytan, till exempel konvojer, transportfartyg och krigsfartyg, blev nu djupets tysta jättar ett mål i sig.

Att lokalisera en missilubåt var dock väldigt svårt, i synnerhet under kalla krigets slutfas, då ljuddämpningstekniken (bland annat i form av maskinisolering och särskilda ytbeläggningar på ubåtarnas skrov) var långt framskriden. Det finns rentav de som påstår att det enda sättet att hitta en amerikansk missilubåt av Ohio-klassen (i tjänst från 1981) är att lyssna efter en del av havet som är ännu tystare än normalt.

Centralt placerade källor inom U.S. Navy hävdar att det under hela kalla kriget inte fanns en enda sovjetisk missil­ubåt som lämnade sin bas utan att det låg en amerikansk hunter-killer-ubåt i dess kölvatten. Fiendens motdrag var bland annat att bygga jättelika ubåtar av Typhoon-klassen, som dels kunde gömma sig under isen i arktiska områden, dels var tillräckligt stora och robusta för att de i händelse av ett tredje världskrig troligen skulle tåla ett par torpedangrepp och ändå kunna avfyra sina robotar.

Från George Washington-klassen till kalla krigets slut under andra hälften av 1980-talet utvecklades missilubåtarna inte särskilt mycket. Men tekniken förfinades naturligtvis, inte minst när det gällde vapensystemen. Polaris fanns i tre versioner (A1-A3) med räckvidder från 220 till över 500 mil. Därefter kom Poseidon C3 år 1971, som också hade cirka 500 mils räckvidd men som dessutom var utrustad med MIRV (flera individuellt styrbara kärnstridsspetsar).

I början av 1980-talet ersattes Poseidon av Trident­programmet, med över 700 mils räckvidd och MIRV. Den allra mest dödsbringande sovjetiska ubåtsroboten fick av Nato kodbeteckningen SS-N-20. Den kunde föra med sig tio kärnstridsspetsar med 200 kilotons styrka som hade över 800 mils räckvidd.

I och med Sovjetunionens kollaps försvann det ständiga hotet och därmed behovet av en terrorbalans. Därför behövde supermakterna inte längre upprätthålla någon dygnetruntberedskap till havs, på land och i luften.

USA har i dag bara Ohio-klassen i aktiv tjänst, medan Ryssland, som ärvde merparten av den jättelika sovjetiska flottan, pensionerade flera av sina stora Typhoon-ubåtar år 2004.

I dagsläget är bara en av dem i aktiv tjänst, medan två är upplagda i reserv i väntan på modernisering.
Frankrike och Storbritannien har var sin typ av missil­ubåt (Le Triomphant och Vanguard), medan Kina som blev medlem i havsdjupens kärnvapenklubb år 1981 med Xia-klassen, typ 092, beväpnad med 12 ballistiska missiler. Indien är på gång med en serie stora missil­ubåtar av Arihant-klassen, och både Kina och Ryssland har nya ubåtsklasser under utveckling. ★

Rasmus Dahlberg är historiker och författare.