Idén att man kunde bemanna torpedliknande undervattensfarkoster eller miniubåtar som obemärkt skulle ta sig tillräckligt nära fiendens hamnar och fartyg, var egentligen äldre än andra världskriget. Föregångaren var undervattensvapnet som den italienske ingenjören Raffaele Rossetti uppfann 1918.

Hans uppfinning, som fick namnet Mignatta (»blodigel»), var en 6,5 meter lång torpedliknande konstruktion som kunde transportera två dykare som satt gränsle över tordedkroppen. Den var baserad på en tysk B57-torped som spolats iland efter ett av första världskrigets sjöslag. Farkosten användes under ett smyganfall mot den österrikisk-ungerska flottan den 31 oktober.

Världens första specialförband

Efter att obemärkta ha tagit sig in i fiendehamnen i Pula, placerade de italienska dykarna ut sugminor – sjöminor med en magnetfästanordning – under skrovet på dreadnought-fartyget Viribus Unitis och lastskeppet Wien. Men dykarna hade inte haft tillgång till återandningsapparater, och hade huvudet ovanför ytan större delen av operationen.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När nya innovationer och dykarutrustningar nådde Italien under mellankrigstiden utvecklade man världens första specialförband: attackdykarna i Decima Flottiglia MAS (10. torpedbåtsflottiljen). Det var dessa italienska grodmän som skulle ta bemannade torpeder till andra världskrigets slagfält – med sådan framgång att det inte dröjde länge förrän andra länder följde deras spår.

Två italienska dykare tar sig igenom ett torpednät med sin undervattensfarkost.

Två italienska dykare tar sig igenom ett torpednät med sin undervattensfarkost. Stillbild ur en film om attacker mot brittiska fartyg i Gibraltar.

© Apic/Getty

1. Italien – kommandoräder med gris

Förebilden för den italienska flottans bemannade torped under andra världskriget var Rossettis undervattensfarkost Mignatta. Under mellankrigstiden förbättrades konceptet – i takt med brittiska och tyska andingsapparater. Major Teseo Tesei var hjärnan bakom den nya bemannade torpeden SLC: Siluro a Lenta Corsa (»torped med låg hastighet») som stod klar i slutet på 1930-talet. Torpeden, som fick smeknamnet Maiale (»gris»), fraktades i en ubåt innan den sjösattes inom räckhåll för målet.
Torpedkroppen var 7,3 meter lång, bar en sprängladdning om 250 kilo i nosen och drevs av en elektrisk motor. Den bemannades av två dykare: en förare och en medhjälpare. Farkosten hade en maxfart om 2,5-4 knop och dök till 15 meters djup. Vid 2,5 knop hade farkosten en räckvidd på cirka 13 sjömil. Besättningen kunde vistas två timmar under vatten och återandnings­apparaten var ett slutet system som inte bildade avslöjande bubblor. När dykarna nådde det fientliga fartyget skulle de fästa tidsinställda magnetiska sprängladdningnar på skrovet och återvända till ubåten.
Maiali togs i användning av Decima Flottiglia MAS. Grodmännen i flottiljen utförde flera spektakulära under-vattensräder i Medelhavsområdet under andra världskriget. Operationen mot Alexandrias hamn i december 1941 var en sådan, där tre bemannade torpeder tog sig in när portarna öppnades för brittiska fartyg. Trots att alla sex grodmän hamnade i krigsfångenskap, lyckades de placera ut sina magnetminor och sänka slagskeppen HMS Queen Elizabeth och Valiant, samt skada jagaren Jervis svårt.
Från juli 1942 till september 1943 använde italienarna sig av oljetankern Olterra som mobil bas. Därifrån utfördes flera framgångsrika uppdrag mot brittiska mål i Gibraltar.

­Chariot utan stridsspets.

Chariot utan stridsspets.

© Imperial War Museums

2. Storbritannien – grodmän lade ut minor

Britterna inspirerades av italienarnas räd mot Alexandria, och började utveckla en egen bemannad torped 1942. Chariot Mk. I blev närmast identisk med den italienska SLC, 6,8 meter lång och medförde två dykare och en sprängladdning på 272 kilo. Två år senare följde en förbättrad version där besättningen satt nästan fullt inneslutna i torpeden: Mk. II. Totalt 64 tillverkades.
Chariot-torpeder användes under flera operationer. Den första insatsen var SOE:s misslyckade attack mot det tyska slagskeppet Tirpitz i oktober 1942 där två torpeder bogserades med en fiskebåt men slet sig i en storm på väg mot målet. Mer framgång hade man i januari 1943 när man sänkte den italienska kryssaren Ulpio Traiano i Palermo. Inför de allierades invasion av Sicilien 1943 utförde man rekognosering med undervattensfarkosterna.
Efter Italiens vapenstillestånd 1944 sänkte man i samarbete med italienska dykare den tunga kryssaren Bolzano som fallit i tyska händer. ­Hösten samma år sänktes två japanska tankfartyg i Phuket. Båda torpederna gick förlorade i operationen.

Enmanstorped

Enmanstorpeden var 7,6 meter lång och hade en räckvidd på 30 sjömil vid 3 knops hastighet.

© NARA

3. Tyskland – enmanstorped skulle stoppa Overlord

Den tyska bemannade torpeden utvecklades 1943 och döptes efter sin upphovsman Richard Mohr till Torpedowaffe Neger (»Mohr» som i »morer»). Konstruktionen baserades på G7e-torpeden där en enkel cockpit för föraren ersatte stridshuvudet. Ytterligare en G7e fästes därunder, med en sprängladdning på 280 kilo. Den första insatsen gick mot allierade fartyg i Anzio den 20 april 1944. 30 torpeder deltog, varav 13 kapsejsade. Tre återvände aldrig, och ingen genomförde en lyckad attack. Kupolen låg så lågt i vattnet, att det försvårade sikten, och den bestyckade torpeden lämnade inte farkosten alla gånger – varpå föraren drogs med mot målet.
De främsta framgångarna fick torpederna i samband med operation Over-lord 1944. Utanför Normandiekusten lyckades tyskarna svårt skada och sänka fiendefartyg. Minsveparna HMS Magic och Cato sänktes när 24 torpeder anföll invasionsflottan på D-dagen den 6 juli. HMS Pylades sänktes natten därpå. Den polska kryssaren ORP Dragon träffades med en torped styrd av korpral Walther Gerhold – som belönades med Järnkorsets riddartecken. Jagaren HMS Isis tros ha förstörts av torpeder medan den låg i Seinebukten den 20 juli. ­Jagaren HMS Quorn sänktes den 3 augusti under ett massanfall med motortorpedbåtar, Linse-båtar lastade med sprängmedel, flygplan och bemannade torpeder.
Torpeden var inte tänkt som ett självmordsvapen, men blev det i praktiken. Runt 80 procent av besättningarna omkom under insatserna – av kvävning, tekniska problem eller fiendens eld.

Trängfartyget USS Mississinewa

Trängfartyget *USS Mississinewa* sänktes av en Kaiten-miniubåt vid Ulithiatollen den 20 november 1944.

© Alamy/Imageselect

4. Japan – snabbt självmordsvapen

I slutet av andra världskriget utvecklade japanska flottan en miniubåt baserad på torped typ 93 som kunde bära en person. Dessa skulle användas i självmordsattacker, och transporterades på däcket av större ubåtar mot sina mål.
När miniubåtarna färdades nära ytan var de lätta mål för fiendeflyg. Den första skarpa insatsen sänkte USS Mississinewa i november 1944. En av torpedens två upphovsmänn deltog i anfallet, och han bar med sig askan av den andre.
Den främsta framgången med ett Kaiten-anfall ägde rum den 24 juli 1945. Eskortjagaren USS Underhill girade undan en mina utanför Filippinerna, innan man insåg att det var en atrapp.
Efter att sonaren upptäckt flera mål i vattnet släppte man en sjunkbomb – som fick en undervattensfarkost upp till ytan.
På Underhill bestämde man sig för att ramma farkosten. Den visade sig vara en Kaiten, som detonerade i babord sida. Ytterligare en Kaiten som hade legat på lur slog i styrbord sida och explosionerna delade fartyget på mitten. Följande japanska miniubåtsanfall avvärjdes.

En Sirena-UM med två ryska dykare

En Sirena-UM med två ryska dykare.

5. Sovjetunionen – dykarna avfyrades från större ubåt

I andra världskrigets spår utvecklades konceptet. När de moderna spetsnaz-­brigaderna formades i Sovjetunionen i början av 1950-talet experimenterade man med undervattensmopeder och mini-ubåtar. Prototypen för en bemannad torped blev klar 1958: Sirena.
Designen utgick ifrån en tysk G7e-torped som man hade beslagtagit under kriget. Till skillnad från den tyska motsvarigheten var Sirena avsedd för två besättningsmedlemmar. Dessutom var torpeden något längre, nästan 11 meter, då den hade ett extra lastutrymme och bar två sprängladdningar i nosen på totalt 460 kilo. Torpeden var också menad att kunna sjösättas ur en större ubåts modifierade torpedtub.
Dykarna skulle färdigt utrustade ligga inuti torpeden, varpå den elektriska motorn startade och sköt ut både torped och besättning ur röret. Väl ute kunde dykarna sätta sig upprätt och färdas mot sitt mål.
Sirena moderniserades under 1960- och 70-talen. Hastigheten och räckvidden utökades, och en variant med en mer tystgående motor togs fram: Sirena-UM.
De sovjetiska ubåtar och fartyg som tros ha kränkt svenska farvatten under kalla kriget hade kapacitet för både utslussning av dykare och dykarfarkoster under vatten. Varianter av Sirena används sannolikt fortfarande av Ryssland.

Israeliska dykare

6. Israel – kunde färdas på ytan

Under sexdagarskriget 1967 utförde det israeliska specialförbandet Shayetet 13 (»flottilj 13») undervattensräder med bemannade torpeder mot egyptiska mål i hamnarna i Alexandria och Port Said. Deras farkoster var vidareutvecklingar av den italienska Maiale och var avsedda att färdas längre sträckor på ytan, för att sedan dyka när de närmade sig målet. Därför fick den ett mer båtlikt utseende och kallades Chazir (hebreiska för »gris»).
Under utnötningskriget den 7 september 1969 utförde åtta dykare från Shayetet 13 operation Escort, en räd mot en egyptisk hamn i närheten av Suezkanalen. Dykarna fäste sina sugminor på två robotbåtar som de detonerade på avstånd. Trots den lyckade operationen omkom tre dykare när självförstörelsemekaniken i en av torpederna utlöstes av misstag under färden tillbaka över Suezviken.
Det mer båtliknande konceptet togs senare vidare till Navy Seals SDV (swimmer delivery vehicle) och även till Försvarsmaktens Dykgruppbåt.

Publicerad i Militär Histroria 10/2020