Kapprustning mot världskrig

År 1904 utnämndes den karismatiske amiralen John ”Jacky” Fisher till chef för brittiska Royal Navy. Bland amiralens många moderniseringsprojekt var det speciellt två som utmärkte sig. Tillsammans skulle de skapa helt nya förutsättningar för världens marina maktbalans. Båda hade med flottans kärna – de allt mer betydelsefulla slagskeppen – att göra.

För det första bestämde Fischer att alla nya tunga örlogsfartyg skulle ha en enhetlig kaliber på sitt huvudartilleri och dessutom betydligt fler grova eldrör än tidigare. För det andra skulle deras framdrivningsmaskineri utgöras av ångturbiner i stället för, som tidigare, kolvångmaskiner. Resultatet, hade Fisher räknat ut, skulle bli ett slagskepp med dubbel eldkraft och 30 procent högre uthållig toppfart jämfört med befintliga slagfartyg.

40 slagskepp i tjänst

Slagskeppens pansrade kolosser stod vid den här tiden för styrka och nationell prestige på det militära området. De utgjorde ett koncentrat av den nya tidens alla förbluffande tekniska landvinningar och beundrades av såväl allmänhet och politiker som militärer. Störst status på området hade Storbritannien med omkring 40 slagskepp i tjänst. Det var ungefär dubbelt så många som alla andra nationers flottor disponerade tillsammans.

Under större delen av 1800-talet hade storleken på den brittiska flottan styrts av principen att den skulle vara minst lika slagkraftig som de två främsta marina rivalernas flottor tillsammans. Regeln formaliserades i The Naval Defence Act av år 1889. Men offentliggörandet av målsättningen provocerade fram en ökad marin utbyggnad inte bara hos de främsta rivalerna Frankrike och Ryssland utan även Tyskland, USA och Japan. På så vis minskade under en period britternas numerära övertag.

Royal Navy var ett kapitel för sig. Under the long calm lee of Trafalgar (”i långvarigt lä av slaget vid Trafalgar”) hade den utvecklat en viss lojhet där puts och parader prioriterades framför mer krigiska aktiviteter.

Faktum är att flottan inte prövats i strid sedan 1827, annat än vid koloniala skärmytslingar. Även om fartygsbeståndet var talrikt så var det av växlande modernitet och drog stora kostnader för bemanning. Det var den här åldrade organisationen som Fischer nu skulle modernisera.

Det första slagskeppet utformat enligt amiralens principer beställdes 1905 och levererades bara ett år senare, efter en rekordsnabb produktion. Fartyget fick namnet Dreadnought, vilket var första delen av en då välkänd sentens Dread nought and fear God – ”Räds intet och frukta Gud”. Slagskepp av den nya modellen fick genast typetiketten Dreadnoughts.

Den bukett tekniska innovationer som den nya klassen innehöll gjorde omgående alla äldre slagskepp omoderna. Världens alla sjömakter kunde nu inleda en kapprustning från samma utgångsläge – rent bord. Den marina tävlan skulle komma att omfatta inte bara Storbritannien och Tyskland utan även stater som Chile, Argentina, Brasilien, Grekland och Turkiet.

Marin expansion

Den tyska flottan hade sina anspråkslösa rötter i 1850-talets tyska förbund. Från 1871 vidareutvecklades den mot strikt kustförsvar och uppträdande i Östersjön. Kejsaren, Vilhelm II, hade stora visioner om en marin expansion. Bland annat var han påverkad av den berömde amerikanske marinstrategen och historikern A T Mahan.

Denne underströk i sina skrifter ”herravälde över haven” som en avgörande framgångsfaktor för imperiebyggande. Vilhelms visioner fick möjlighet till förverkligande när den handlingskraftige amiralen Alfred von Tirpitz 1897 utnämndes till tysk marinminister. Tirpitz blev i praktiken både politisk marinminister och exekutiv marinchef.

Det var en unik maktposition han väl visste att utnyttja för att främja den kejserliga marinens intressen.

Tirpitz började nu att bygga upp en modern tysk flotta. Den skulle bli ett redskap för den tyska stormakten att konkurrera med Royal Navy och hävda sig på världsscenen med.

Det kejserliga Tyskland var vid sekelskiftet Västeuropas folkrikaste och mest industrialiserade nation – man hade således både den ekonomiska och tekniska basen för en modern flotta. Att kejsaren närde ett personligt intresse för krigsfartygen var dock en förutsättning för att marina satsningar skulle kunna genomföras i det annars helt arméfixerade Tyskland.

Från en situation där den tyska flottbudgeten uppgick till en femtedel av arméns lyckades Tirpitz öka andelen till närmare hälften. Dessutom kunde han utnyttja egendomligheter i författning och statsbudgetsprocess för att upphöja de marina flerårsplanerna till lag, skyddade från senare riksdagars och regeringars eventuella spariver.

Dreadnoughtomvälvningen

Fram till ”Dreadnoughtomvälvningen” 1905 byggde tyskarna upp sin flotta med en rad olika fartyg av god kvalitet. Fortfarande var den emellertid antalsmässigt långt underlägsen vad de två potentiella huvudmotståndarna, Ryssland och Frankrike, kunde ställa upp. Den tyska flottrustningen omfattade också varvsresurser som anpassades till de tilltänkta fartygens dimensioner, liksom den specialiserade industriella infrastrukturen.

Strategiskt utgick Tirpitz från begreppet Risikoflotte. Det innebar i korthet att den tyska flottan skulle vara tillräckligt stark för att, även om den själv tillintetgjordes, kunna tillfoga en starkare flotta sådana förluster att den sistnämndas herravälde på haven skulle hamna i farozonen. Om än outtalat syftade man förstås här på Storbritannien. En tysk flotta, även om den var svagare än den brittiska, skulle alltså kunna utöva ett avsevärt inflytande i såväl fred som krig.

En produkt av britternas innovationsförmåga och amiral Fishers ledarskap var den nya fartygstypen slagkryssare. Grundtanken, vars riktighet fortfarande diskuteras, var att utgå från en modern slagskeppskonstruktion där man reducerat bepansringen med en tredjedel för att kunna öka maskinstyrkan och därmed farten. Samtidigt behöll man i stort sett huvudbeväpningen.

Slagkryssaren skulle vara starkare än alla kryssare och snabbare än alla slagskepp: ”Starkare än de snabbare och snabbare än de starkare” löd imperativet. Tveksamheten inför det relativt svaga pansarskyddet bemötte Fisher med ett uttryck lika tvivelaktigt som ryktbart: Speed is armour!

Kopierade tyska marinen

De första brittiska slagkryssarna (Invincible-klassen) började byggas 1906 och kom i tjänst ett par år senare. Som en del av den begynnande marina kapprustningen mellan länderna kopierades konceptet av den tyska marinen. Deras första slagkryssare blev von der Tann. Hon började byggas 1908 och hade ytligt sett mycket gemensamt med sina brittiska förebilder.

Emellertid var hon – bland annat tack vare högtstående tysk skeppsbyggnadskonst – faktiskt lika väl pansarskyddad som de nyaste brittiska slagskeppen. Jämfört med de brittiska slagkryssarna hade von der Tann 50 procent mer pansar, mätt som andel av fartygets totalvikt. Detta återspeglade kravet på att de tyska slagkryssarna vid behov skulle kunna ingå i slagskeppens stridslinje.

Generellt sett skedde nybyggnationen av slagfartygen gruppvis, där konstruktörerna försökte tillvarata vunna erfarenheter. Fartygen blev efterhand allt större, snabbare och tyngre bestyckade. Till exempel ökade huvudartilleriets kaliber från 28/30 cm till 38 cm, vilket mer än fördubblade granatvikten. Utformningen påverkades både av skillnader i tilltänkt användning och i teknisk nivå.

Operation på tropiska breddgrader

De brittiska fartygen skulle under avsevärd tid kunna operera på tropiska breddgrader och långt borta från hemmabasens reparationsresurser. För de tyska fartygen gällde däremot främst kortare företag i nordliga farvatten, vilket påverkade behovet av utrymmen för besättningarna. Vidare hade de tyska maskinkonstruktörerna kommit betydligt längre än britterna vad det gällde utformning och användning av de lättare och effektivare smalröriga ångpannorna.

Trots detta kom de brittiska och tyska slagskeppen inte att förete några avgörande principiella skillnader. De tyska fartygen hade ett något lättare huvudartilleri men en grövre sekundär bestyckning och var ofta några knop långsammare. I stället var de bättre skyddade av ett tjockare och mer heltäckande pansar samt av en bättre vattentät indelning.

Under första världskriget fick de nya slagfartygstyperna bara två tillfällen att visa vad de gick för i sjöstrider mot likvärdiga motståndare. Detta räckte dock för att demonstrera både starka och svaga sidor – inte bara hos fartygen i sig utan lika mycket hos deras effektbestämmande materiel, till exempel ammunition och avståndsmätare.

Den första striden ägde rum i januari 1915 i sydvästra Nordsjön. I slaget vid Doggers Bank möttes fem brittiska och tre tyska slagkryssare. Under den förföljelsestrid som uppstod koncentrerade de brittiska slagkryssarna sig snart, genom ett missförstånd i signalering och ledning, på den äldre och långsammare pansarkryssaren Blücher. Hon sänktes till slut. Under tiden kunde de tyska slagkryssarna undkomma.

Skillnaden mellan det tyska och det brittiska artillerisystemets kvalitet avslöjades obarmhärtigt då det brittiska flaggskeppet Lion träffades av inte mindre än 17 tunga granater. Ytterligare sju tyska träffar drabbade andra slagkryssare, under det att britternas träffantal på motsvarande tyska fartyg uppgick till tre.

Ur brittisk synvinkel borde slagets förlopp ha väckt allvarliga frågor framför allt beträffande kvaliteten på deras slagkryssares artillerisystem.

På tysk sida var den viktigaste erfarenheten av ett så drastiskt slag att den förtjänar att återges. Under striden hade en 34 cm granat träffat barbetten – fundamentet – för det aktersta kanontornet på slagkryssaren Seydlitz.

Felkonstruerade tändrör

På grund av de brittiska pansarbrytande granaternas felkonstruerade tändrör detonerade granaten utanför det 23 cm tjocka pansaret. Ett hål uppstod, tillräckligt för att flamman och glödande splitter skulle antända en av korditkarduserna, drivladdningarna, innanför barbettpansaret. Karduser fanns under pågående eldgivning på sex olika platser från kanontornet längst upp till kardusdurken längst ner i fartyget.

Nu började flammorna från brinnande karduser successivt antända varandra uppåt och neråt i de trånga utrymmena. Skräckslagna kanonjärer sökte förtvivlat en väg för att undkomma flammorna och den kvävande röken. Mellan de bakre kanontornens undre omlastningsrum fanns en genomgångsdörr som normalt hölls reglad.

Nu öppnades den av panikslagna män som försökte fly undan en säker död. Men flammorna hann ifatt dem och spred sig genom den öppna dörren in till det bredvidliggande nedre omlastningsrummet för det andra aktre kanontornet.

Samma process upprepades en gång till – kardus efter kardus antändes, flammade upp och spred branden vidare. Trycket steg så att skyddsluckorna in till durkarna rämnade och huvudförråden av karduser där inne började brinna.

Rök och flammor stod som fontäner ur öppningarna på kanontornen. På mindre än en minut brann ungefär 25 ton kordit upp. 165 man brändes ihjäl. Det anmärkningsvärda var att denna stora mängd kordit hade fattat eld inne i ett nästan slutet utrymme och kunnat brinna under högt tryck och hög temperatur utan att branden utvecklats vidare till en detonation.

Inte heller granaterna i torn och omlastningsrum med deras TNT-laddningar hade påverkats. Händelsen gav ändå tyskarna anledning att se över sin ammunitionssäkerhet under strid.

Skagerraksslaget 1916

Slagkryssarna skulle ställas mot varandra ännu en gång – vid Skagerraksslaget i maj 1916 och då med högst dramatiska konsekvenser (se separat artikel). Detta blev dessutom det enda tillfälle när slagskepp möttes i strid under första världskriget, dock utan att någon av dem sänktes.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de fartyg som producerats under åren före första världskriget i stort sett var likvärdiga på slagskeppssidan. När det gäller slagkryssarna fanns däremot betydande skillnader. De brittiska – byggda efter Fischers idé att snabbhet var bästa skydd – var behäftade med grava fel. De tyska fartygen, som byggts med en helt annan skyddsnivå, visade däremot en otrolig motståndskraft.

En närmare granskning indikerar att väl så betydelsefulla som själva fartygens egenskaper var ammunitionssäkerheten i vid bemärkelse, avståndsmätarkvaliteten och den pansarbrytande ammunitionens funktion. Här hade Royal Navy allvarliga brister, som delvis varit kända under flera år men ignorerats.

Notabelt är också att det tunga artilleriets träffsäkerhet totalt sett var låg, cirka tre procent, även om den kunde gå upp till tio procent under avgränsade stridsmoment. Under några duellsituationer var det tyska artilleriet betydligt träffsäkrare än det brittiska.

De stora resurser som lades ner på den tyska marina uppbyggnaden blev mycket dåligt utnyttjade under kriget. Sannolikt hade de gjort större nytta till exempel för att öka arméförbandens motorisering.

I själva verket talar mycket för att de tyska marina ambitionerna, med åtföljande omfattande nyproduktion av slagfartygen, faktiskt blev en av orsakerna till att Tyskland förlorade första världskriget. Tirpitz Risikostrategi fick aldrig någon praktisk relevans medan den brittiska strategin att isolera Tyskland genom att spärra av Nordsjöutloppen blev framgångsrik.

Den riskerade aldrig att brytas av tyskarna. Detta illustreras väl av en tidningskommentar efter Skagerraksslaget: ”Den tyska flottan har överfallit sin fångvaktare men är nu tillbaka i cellen.”

Uppfattningen att kapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland på det marina området var en av orsakerna till världskriget bidrog till att ett marint rustningsbegränsningsavtal slöts 1922 (de så kallade Washingtontraktaten). Men hur väl underbyggd var egentligen denna föreställning?

Skapade misstro

Tvivelsutan skapade de tyska marina rustningsplanerna en misstro från brittisk sida (den tyska inställningen till Storbritannien var sedan länge tämligen fientlig, inte minst genom kejsarens personliga animositet). Däremot är det högst tveksamt om den hade betydelse för konflikten mellan Österrike/Ungern och Serbien och för den följande brittiska krigsförklaringen. Denna hade en betydligt mer komplex bakgrund.

På ett annat plan drev kapprustningen på utvecklingen inte bara inom skeppsbyggnadskonsten utan också inom områden som metallurgi, metallbearbetning, maskinell kalkylering, reglerteknik och kemi.

Dreadnoughtslagskeppet som havens härskare skulle bestå ytterligare några decennier och utvecklas vad beträffar maskinstyrka och fart så att det kom att ersätta de obalanserade slagkryssarna. Men detta var en roll som de successivt skulle förlora under åren 1940–44 till havens nya dominant – hangarfartygen.

Publicerad i Militär Historia 2/2014