Så fungerade den fruktade magnetminan

Så fungerade den fruktade magnetminan:

Under första världskriget och fram till andra dominerade kontaktminor minkrigföringen. Vanligast var hornminan. Det fanns dock tidigt även minor som verkade på avstånd. Redan 1918 tog britterna fram magnetminan. Dess idé byggde på det faktum att alla stålfartyg har en naturlig magnetism och en egen magnetisk profil.

Utlösningsmekanismen på den här typen av mina var en vipparm, lik en kompassnål. Den aktiverades av passerande fartygs magnetfält. Beroende på om fartyget var byggt på norra eller södra halvklotet varierade polariteten på metallen, men med två tändmekanismer som reagerade på de olika polerna fungerade minan mot alla fartyg. Magnetfältets poler påverkas även av i vilken riktning fartyget stått på stapelbädden. Om fören pekade mot syd vid bygget på norra halvklotet var magnetismen högst i aktern. Cirka 400 magnetminor fälldes utanför tyska ubåtsbaser i Flandern under hösten 1918, men framgångarna var små.

Tyskarna förfinade tändmekanismen

Under 1930-talet förfinade tyskarna tändmekanismen så att den reagerade på förändringar i magnetfältet – inte bara när ett fartyg passerade rakt över.

Vid inledningen av andra världskriget hade de allierade inget fungerande motmedel och när de nya tyska magnetminorna sattes in lamslogs sjöfarten, främst efter Storbritanniens östkust. Flera örlogsfartyg förlorades eller fick skador och många handelsfartyg sänktes. När det var som värst hösten 1939 stängdes flera hamnar.

Genom att en tysk magnetmina av misstag fälldes på land vid Themsens inlopp i november 1939 kunde den analyseras av de allierade. Polaritet och känslighet blev kända och motmedel togs fram. Minsvepen var först små pråmar med en spole som alstrade magnetfält vilket fick minorna att detonera. Snart kom det mer lätthanterliga svep, typ LL, med kablar som alstrade magnetfält och drogs av två minsvepare.

Avmagnetiserade fartygen

När britterna upptäckte att de tyska minorna hade tändning för olika polaritet växlade dessa svep pol i varannan puls. Speciella svepfartyg med stora elektromagneter samt lågflygande flygplan utrustade med en rund magnetram under användes också.

Ett annat motmedel som användes var att avmagnetisera fartygen. Först genom att låta stark spänning passera genom skrovet så polariteten i stort neutraliserades, vilket dock fick upprepas relativt ofta. Därför togs utrustning fram som med hjälp av spänningssatta kablar kring skrovet gjorde samma sak.

För att förhindra desarmering av nya typer av minor som kommit på land försåtminerade tyskarna dessa.

Senare tyska magnetminor lät flera fartyg passera över dem innan tändmekanismen utlöstes. Därigenom blev de även svårsvepta. I dag har de flesta minor någon typ av magnetisk tändning, ofta tillsammans med någon eller några andra utlösningsmekanismer som akustisk och/eller tryckavkännande.

Publicerad i Militär Historia 6/2011