Luftkuddefarkoster, mer kända som svävare, förenar sjöfart med luftfartens principer genom att fläktar blåser in luft under ett skrov och lyftkraften som uppstår när luften komprimeras mot underlaget får farkosten att »sväva». Idén var redan påtänkt på 1700-talet – i Sverige. Emanuel Swedenborg skissade 1716 i det vetenskapliga magasinet »Daedalus Hyperboreus» på en farkost som skulle flyga strax över marken med hjälp av handkraft. Men ritningarna förverkligades aldrig.

Den allra första att utnyttja markeffekten framgångsrikt var den österrikiske officeren Dagobert Müller von Thomamühl. Han konstruerade 1915 en snabbgående torpedbåt som färdades på luftkuddar som han kallade »Versuchsgleitboot» (»försöksglidbåt»).

Konstruktionen var formad som en vingprofil och lyftes av fem flygplansmotorer. Den utrustades med torpeder och kulsprutor och var tänkt att operera i Adriatiska havet.

Brittiska försvarsmakten utvecklade svävare

Men intresset för uppfinningen var skralt, varför projektet lades ned. Andra som kan räknas till de tidiga svävar-experimenten är amerikanen Andrew Kuchers »Levapad»-koncept från 1929 (som senare blev ett slags svävartåg), den finske ingenjören Toivo J Kaarios »Pintaliitäjä» (»ytförenare») från 1931 och den sovjetiske professorn Vladimir Levkovs prototyper under 1930-talet.

Men som den moderna svävarens upphovsman räknas britten Christopher Cockerell – vars uppfinning »hovercraft» från 1956 blev den första som kom att användas kommersiellt.

Därefter tog det fart. Den brittiska försvarsmakten fick upp ögonen för teknologin och utvecklade egna svävare som sedan sattes in för första gången i Sydostasien. Andra länder följde, bland annat startade den svenska marinstaben ett svävarprojekt 1957.

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Här har vi valt ut sju militära svävare – från de första experimenten och skarpa insatserna till dagens enorma luftkuddefarkoster som kan landsätta en fullständig pansarpluton.

Provkörning i Östersjön med Levkovs prototyp L-5 – ett snabbgående ytattackfartyg.

1. LEVKOVS SVÄVARE

Vissa räknar ingenjören Vladimir Levkovs (1895–1954) uppfinningar som de första svävarna – trots att de till utseendet skiljde sig från dagens luftkuddeburna svävare. Levkov utgick ifrån en fast konstruktion, likt den österrikiska »Versuchsgleitboot», samtidigt som han följde den samtida finska utvecklingen – som just byggde på att ett elastiskt material fylldes med luft.

I början av 1930-talet genomförde han flera tester med olika avlånga katamaraner som lyftes av en flygplansmotor i fören och en i aktern. Ytterligare en motor fästes baktill på skrovet för framdrivning. Den första modellen, L-1, testades framgångsrikt 1935 och drog till sig arméns intresse. Följande modell, L-5, blev klar två år senare och var tänkt i rollen som torpedbåt. Utöver torpeder var den beväpnad med dubbla kulsprutor och hade utrymme för trupper och sjunkbomber. 1939 bestämde man sig för att utveckla flera stridssvävare och en utbildningsmodell: L-9.

Men andra världskrigets utbrott satte stopp för projektet. När Tyskland invaderade Sovjetunionen evakuerades Levkov och hans ingenjörer till Uralbergen där de konstruerade glidflygplan. De färdiga svävarna gömdes i Kronstadt till efter kriget när man ansåg dem vara föråldrade och skrotade samtliga.

SR.N1 (»Saunders-Roe Nautical 1») under ett test i Themsen.

© Evening Standard/Getty

2. SAUNDERS-ROE

Titeln »svävarens fader» brukar tilldelas Christopher Cockerell (1910–99).Vid flygplansfabriken Saunders-Roe tillverkade han 1958 SR.N1 med stöd av det brittiska försvaret. Konstruktionen var den första med en »kjol», ett slags öppen ballong i vilken det skapas en luftkudde under farkosten med hjälp av turbiner och propellrar. Men intresset avtog så projektets hemligstämpel lyftes och svävarkonceptet kunde kommersialiseras.

Militären fortsatte ändå med tester av Saunders-Roe-svävare, och SR.N3 blev den första renodlade militära modellen. 1964 upprättade man en provenhet i Borneo, där SR.N5 patrullerade floderna under konflikten mellan Indonesien och Malaysia.

PACV var väldigt sårbara mål i Mekongdeltat varför de fasades ut 1970.

© Tim Page/CORBIS/Getty

3. PACV (BELL SK-5)

Den amerikanska flygplanstillverkaren Bell producerade britternas SR.N5 på licens under 1960-talet under beteckningen Bell SK-5. Tre av dessa satte USA:s flotta in i Vietnamkriget, som patrullfarkoster i Mekongdeltat där de fick namnet PACV (»Patrol Air Cushion Vehicle»). Ytterligare tre sattes in av armén, som till skillnad från flottans bepansrades.

Kjolarna bestod av förstärkt gummi, och svävaren kunde uppnå 60 knop. Beväpningen bestod av en dubbel Browning-kulspruta i ett torn på taket, och två M60-kulsprutor i vardera sidodörr. Armén försökte utrusta sina svävare med granatsprutor men slopade idén för att rekylen var för stark.

PACV ingick 1967 i Operation Quai Vat (vietnamesiska för »monster») och »kjolarna» målades med flinande tandrader och ögon. Under operationen upptäckte man att svävaren kunde användas som murbräcka genom att helt sonika köra över byggnader och nordvietnamesiska soldater.

LCAC kommer vara i tjänst fram till 2026 när de ska ersättas av en moderniserad variant.

© Logan Mock-Bunting/Getty

4. LCAC-KLASSEN

Bell fortsatte att utveckla svävare efter Vietnamkriget, med målet att tillverka farkoster som kunde genomföra fullskaliga landstignings- och amfibieoperationer. 1984 levererades den första LCAC (»Landing Craft Air Cushion») till den amerikanska flottan. Fram till 2003 byggdes totalt 91 stycken (ytterligare 6 såldes till Japan).

LCAC har en besättning på 5 man, beväpningen kan utöver kulsprutor också bestå av Mk 19-granatsprutor, och tester har utförts med en GAU-13 30-millimeters gatlingkanon. Svävaren kan uppnå 70 knop utan last, och 40 knop med full last. Totalt kan LCAC med sina fyra gasturbiner lyfta en M1 Abrams-stridsvagn på 60 ton, upp till 180 soldater , fyra pansarskyttefordon eller fjorton terrängbilar.

USA:s marinkår utförde den största landstigningsoperationen med 11 LCAC under Operation Desert Storm i Kuwaitkriget 1991. Landstigningar med LCAC genomfördes också mot Basra under invasionen av Irak 2003. LCAC har också visat sig vara mycket användbar i minsvepningsuppdrag i väldigt grunda vatten.

Evgenij Kotjesjkov, en av två Zubr-svävare som är kvar i rysk tjänst, landsätter amfibiefordon vid Kaliningrad.

© Tass/Getty

5. ZUBR-KLASSEN

Vid kalla krigets slut satt den sovjetiska flottan på världens största arsenal av amfibiska anfallssvävare. Dessa bestod av allt från små patrullsvävare av Tjilim-klassen och Kalmar-klassen som motsvarade USA:s LCAC, till den monstruösa Zubr (ryska för »visent»).

Totalt tio exemplar av Zubr byggdes från och med 1988, varav två har sålts till Kina och fyra till Grekland. Fyra tillhörde Ukraina men är nu skrotade. Bara två återstår i rysk tjänst. En Zubr är kan lastas med uppemot 150 ton, vilket motsvarar tre huvudstridsvagnar med tillhörande materiel, eller 500 soldater. Beväpningen består av 140-millimeters raketartilleri, luftvärnspjäser och minor.

Idag är svävarstyrkan mycket mindre, men Ryssland planerar att tillverka fler Zubr-svävare i framtiden.

Tuuli lämpade sig för den finska skärgårdens grunda farvatten, och för att köra över is vintertid.

6. TUULI-KLASSEN

Till skillnad från den svenska försvarsmakten, som har köpt engelsktillverkade Griffon 8100TD (svenskt beteckning: Svävare 2000), valde den finska marinen att utveckla egna svävare.
Dessa skulle gå under fartygsklassen Tuuli (»vind») och den första prototypen stod klar 1998. De tre planerade systerfartygen avbeställdes kort därpå.

Tuuli var tänkt i rollen som robotbåt med förmåga att utföra stridsuppdrag i grunda farvatten som insjöar och skärgården. Till ändamålet var Tuuli beväpnad med det svensktillverkade Robotsystem 15 mot sjömål, den sydafrikanska luftvärnsroboten Umkhonto och torpeder eller minor. Det var också tänkt att Tuuli skulle ha smygmöjligheter, men de två gasturbinerna visade sig vara något för högljudda.

Trots vissa begränsningar med den höga ljudnivån presterade Tuuli över all förväntan enligt den finska marinen. Maxhastigheten översteg 50 knop, den hade utmärkt manöverförmåga och goda förutsättningar att utföra sin huvuduppgift.

Men det säkerhetspolitiska läget gjorde att projektet lades ned. Tuuli-svävaren togs aldrig i aktiv tjänst utan utrangerades 2004 och skrotades 2013. I stället tillverkade man två nya konventionella robotbåtar av Hamina-klass.

Tondar troddes först vara en variant av Wellington-klassen som på bilden, men visade sig vara av Winchester-klass.

7. TONDAR

Ett land som har satsat på militära svävare är Iran, vars flotta har minst sju exemplar kvar från shahens tid. Den iranska flottans svävare består av brittisktillverkade SR.N6 Winchester-klassen från 1969 och BH.7 Wellington-klassen från 1965.

Efter revolutionen i Iran har flottan inte kunnat inhandla reservdelar till svävarna, men har enligt uppgift demonterat farkosterna och tillverkat egna delar. Båda varianterna användes under Iran-Irak-kriget 1980–88

Wellington drivs av en gasturbin för lyft och en propeller för framdrivning, och kan uppnå 58 knop. Winchester är mindre men byggd enligt samma princip, och kan komma upp i 50 knop. Bägge klasser ska ha byggts om av flottan för att kunna beväpnas med ballistiska robotar. Därtill kan de bära upp till 60 beväpnade soldater.

2012 avtäckte flottan en egentillverkad svävare, som gick under beteckningen Tondar (»åska»). Enligt statsägda iranska medier kan den nya Tondar-klassen bestyckas med både kryssningsrobotar och drönare.

Publicerad i Militär Historia 10/2021