Svenska flottans elitförband: attackdykare

De kallades mest för ”adykare” och skulle bedriva för det svenska försvaret osedvanligt offensiva sabotage- och spaningsuppdrag. Konkret skulle de med hjälp av minor kunna spränga en motståndares fartyg och fasta anläggningar. Deras speciella hjälpmedel för detta var ubåtar, tvåmannakanoter och syrgastubssystem – som till skillnad från vanliga lufttuber inte avger luftbubblor, men är desto mer svårhanterade.

Det hela började med löjtnanten vid flottan Rolf Hamilton och löjtnanten vid kustartilleriet Gösta Fahlman. De genomgick 1952–53 specialutbildning i USA inom US Navys Underwater Demolition Teams (UDT), föregångarna till US Navy SEALs (Sea Air Land).

Attack- och röjdykarutbildning

Svenskarna erhöll både attack- och röjdykarutbildning av UDT. Träningen var fokuserad på långdistanssimning, simning under stridsförhållanden, hantering av mindre båtar, röjning, sprängtjänst, vapenutbildning, strandrekognoscering och fallskärmsutbildning. 1954 bildades den svenska Röjdykardivisionen. Där utbildades först både röj- och attackdykare.

För röjdykarna gällde dykning enbart med luftapparat, med maxdjup 40 meter, och för attackdykarna även med syrgasapparat, med maxdjup 12 meter. Utpräglade attackdykare utbildades första gången 1955 i och med uppsättandet av Flottans dykarskola i Hårsfjärden. Rolf Hamilton var även denna gång centralgestalt.

Den unge man som ville bli attackdykare – och skolan tog enbart emot frivilliga män – skulle inte bara ha en enastående god kondition och uthållighet, han skulle också ha i det närmaste felfria tänder och inga idrottsskador. Under tryck kan tandlagningar och gamla skador nämligen vålla mycket allvarliga problem. Så här beskrev flottans sista adykchef, Hans Kalla, den idealiska karaktären för en attackdykare:

– Viljan att överleva kan klara dem bort från en omringad ö. Men de får inte vara brushuvuden. Vattnet kräver lugn. Hetlevrade människor förbrukar mera syre. Adykare måste vara lugna, påhittiga och initiativrika.
Per Sundberg ville genomföra sin värnplikt 1974–75 som attackdykare i flottan.

Lång tjänstgöringstid

Detta trots att tjänstgöringstiden var längre än den normala, minst tolv månader, och att informationen om vad utbildningen gick ut på var mycket knapphändig. Sundberg beskriver sig själv och de andra adykaspiranterna så här:

– Man kan säga att den gemensamma nämnaren var ett stort dykintresse, fler än hälften av oss hade redan dykcertifikat. Man hade en vilja att ta sig fram, utbilda sig. Det har gått rätt bra för alla senare i livet.

Per Sundberg minns även att det var 440 aspiranter det året han sökte. Av dessa var bara 16 kvar efter några veckor. Efter grundutbildningen på marinbasen i Karlskrona förflyttades de som blivit godkända till Flottans dykarskola i Hårsfjärden. Även andra typer av dykare utbildades vid skolan. Sundberg tvivlar på att någon annan kategori svenska värnpliktiga haft så många prylar att hålla reda på – all möjlig marinutrustning plus arméns.

Adykarna skulle förutom dyk- och sprängutbildning hinna lära sig skjuta med alla upptänkliga vapen, inklusive pansarskott. Standardvapnen inom flottans adyk var kulsprutepistol m/45 och kulspruta m/58, men man fick utbildning i en rad ytterligare vapen. Ett av de viktigaste var dock utan ammunition – kniven, fäst vid ena smalbenet.

Riskabla övningar

”Psykningarna” vid skolan var talrika. Helt plötsligt kunde de värnpliktiga skickas ut på diverse långturer med kanot eller till fots. Per Sundberg hade inte själv den legendariske ”urattackdykaren” Rolf Hamilton som befäl. Men Sundberg hörde dock en del om dennes plötsligt påkomna och inte sällan riskabla övningar.

Flera svåra olyckor inklusive dödsfall drabbade verksamheten. Det var mest i samband med syrgas och uppstigning. Gör man fel med syrgas blir man snabbt medvetslös.

En av de stora skillnaderna mellan flottans attackdykare och kustjägarnas 1957 inrättade attackdykaravdelning var att flottans adykare skulle kunna operera tillsammans med ubåtar, liksom Sovjetunionens marina spetsnaz och Natos attackdykare.

Fäste minor på fientliga mål

Sverige köpte 1958 in en brittisk miniubåt av Stickleback-klass, en moderniserad version av de X-klass miniubåtar som användes mot det tyska slagskeppet Tirpitz. Britterna hade enligt vissa källor tänkt använda denna typ för att placera nukleära minor vid sovjetiska marinbaser.

Miniubåten var 16 meter lång och hade en besättning på fem man. Fartygets svenska namn blev HMS Spiggen. ”Beväpningen” bestod av attackdykare som slussades ut från ubåten för att fästa minor på fientliga mål. Efter att Spiggen tjänat ut 1969 återlämnades hon till Storbritannien och kan i dag beskådas på museiflygfältet i Duxford.

När Per Sundberg kom in i bilden hade svenska flottans attackdykare alltså inte kvar några miniubåtar men man övade slussning från de ”normalstora” ubåtarna Draken och senare Sjöormen. Flottans adykare fick också mer dyktid än kustjägarna. Ett annat särskiljande drag var att flottan övade att hoppa från helikopter ett tiotal meter över vattenytan i 12 till 15 knops fart med dykning direkt efter brytandet av vattenytan.

Hopputbildning från helikopter stoppas

Detta var mer riskabelt än vad man kanske kan tro och efter en svår olycka inom Per Sundbergs årskull blev det en lång utredning som i praktiken stoppade vidare hopputbildning från helikopter.

Utbildningen i markstrid var inte bara vanlig infanteriutbildning. Allan Mann, svensk krigsveteran från brittiska Special Operations Executive, visade brittiska instruktionsfilmer i närstrid och instruerade därefter i olika närstridsmetoder. Vinterutbildningen genomfördes tillsammans med Fallskärmsjägarskolan i Norrbottens skogar.

Under attackdykarnas långpaddlingar med kanot var det vanligt att de värnpliktiga nådde gränsen för sin uthållighet, vilket resulterade i att de spydde och fick kramper. Men långpaddlingarna gav också starka och bestående naturupplevelser. Per Sundberg minns:

– Att paddla i skärgården tre-fyra på morgonen, det är något helt speciellt.

Själva slutprovet kunde vara att paddla kanot från Berga till Gävle på fem dagar – som ett vasalopp varje dag – plus tre kilometers kompasslångdykning och en mer än dubbelt så lång stridssimning. Att under slutövningen likt den norske mästersabotören Max Manus ”sänka” ett större fartyg var pricken över i. Per Sundberg anvisades en jagare:

– Vi, två personer, sprängde jagaren Småland.

Först efter slutprovet var man en riktig attackdykare och det var då man fick rätten att bära halssmycket ”Moses”. Det var attackdykarkursen 1957–58 som tog fram denna grodfigur efter förebilden ”Freddy the frog” från US Navy UDT. ”Moses” är en groda på krigsstigen med cigarr i munnen och tänd laddning i höger hand, iförd sjömansmössa och bälte med dykarkniv. Han var därefter den gällande, men inofficiella, attackdykarsymbolen motsvarande röjdykarnas Anselm-groda.

12 av 440 avslutade utbildningen

Av Per Sundbergs kull på 440 sökande blev det till slut bara 12 som blev färdigutbildade attackdykare. Det var i regel bara mellan tio och tjugo i varje kull som blev fullfjädrade adykare. Förutom varsin ”Moses” (ej gratis!) fick de även varsin civilt användbar dykarbok i vilken kompetens i både luft- och syrgasdykning intygades.

– Bästa året i livet, absolut. Det var otroligt svårt att skiljas från kompisarna vid muck, sammanfattar Per Sundberg sin värnpliktsutbildning.

De allra flesta som nådde ända fram fortsatte livet ut att vara engagerade i dykning på ett eller annat sätt. Några dagar efter undertecknads besök hos Per Sundberg for han iväg på en långresa för att detaljstudera hammarhajar.

Flottans attackdykarverksamhet lades ner 1979 och sedan dess utbildas attackdykare endast inom kustartilleriet, numera amfibiekåren. Hade attackdykarverksamheten inom svenska flottan fått vara kvar hade den sannolikt utvecklats till ett specialförband liknande danska Frømandskorpset, Grodmanskåren. När det begav sig klassades flottans attackdykare inom försvaret som ”Sveriges minsta jägarförband”.

För en bredare allmänhet är troligen den mest kände svenske attackdykaren (med mera) Carl Gustaf Gilbert Hamilton – Jan Guillous romanfigur. Men finns det en verklig svensk förebild till denne berömde men fiktive elitsoldat?

Guillous första bok i Hamilton-serien

I Guillous första bok i Hamilton-serien, Coq Rouge (1986), utbildades Hamilton till attackdykare inom flottan. Det skedde ett av de sista åren som flottan hade denna utbildning, mellan 1975 och 1979. Förutom sin svenska dykarutbildning genomgick Carl Hamilton även amerikansk specialutbildning.

Utbildningsmässigt stämmer detta in på attackdykarofficerarna Rolf Hamilton och Jan T Sundlöf. Mest på Sundlöf, eftersom det var SEAL-kunskaper han förvärvade. På Rolf Hamiltons tid hette det UDT. Men eftersom UDT blev SEALs och efternamnen är identiska borde väl ändå Rolf Hamilton vara verklighetens Carl Hamilton? Men denne stämmer varken in åldersmässigt eller politiskt. Jan Guillou har själv förklarat att han först tänkte sig att hans agent skulle heta Oxenstierna, efter Gabriel Oxenstierna.

Den verklige greve Gabriel Oxenstierna tillhörde studentvänstern och hade vid något avslutat inlägg avtackats som ”kamrat Oxenstierna”. Guillou fann denna kombination ”ytterst tilltalande”. Han gillade ordens motsättning mellan höger och vänster. Men efter att ha studerat adelskalendern insåg Guillou att Oxenstierna var mindre lämpligt som namn på en romanfigur, med tanke på hur få personer det fanns med detta efternamn.

Hamilton däremot var ”adelskalenderns Pettersson”. Därmed var Carl Gustaf Gilbert Hamilton uppfunnen. Till Guillous förklaring kan man kanske foga en spekulation: eventuellt hade han någon gång hört talas om den verklige Rolf Hamilton?

Röjdykare i Karlskrona och Vaxholm

Om man istället fokuserar på vad superagenten Carl Hamilton gör i Guillous böcker kan man dock komma fram till ett helt annat namn. Det finns en person som utbildades till röjdykare i Karlskrona och Vaxholm och därefter fick en ”ordentlig duvning i syrgasdykning” genom den hemligaste sektionen av den svenska militära underrättelsetjänsten. Sektionen hette då IB (Informationsbyrån eller Inhämtning Birger) och heter i dag KSI (Kontoret för särskild inhämtning).

Till skillnad från både Rolf Hamilton och Jan T Sundlöf utförde denne person hemliga specialuppdrag i Mellanöstern, där han fick vidareutbildning i Haifa av Israels attackdykare inom Shayetet 13 (hebreiska för 13:e flottiljen). Hans minnen av tio år i svensk underrättelsetjänst gavs ifjol ut under titeln De ska ju ändå dö.

Så mycket närmare den fiktive Carl Hamiltons utlandsuppdrag kommer man nog inte. Frågar du mig vem som är verklighetens Hamilton svarar jag alltså: Ekberg, Gunnar Ekberg.

Norska och danska attackdykare/grodmän vann stor ryktbarhet under andra världskriget, och deras arvtagare har dekorerats högt för sina insatser i Afghanistan. Den norske supersabotören Max Manus utförde flera spektakulära attackdykaruppdrag mot tyska fartyg och den framgångsrika spelfilmen om hans liv, Max Manus (2008), har skapat en ökad medvetenhet om Norges attackdykare, som numera kallas marinjägare.

Vad färre känner till – särskilt utanför Danmark – är att den ende medlemmen av världens mest respekterade elitförband, brittiska Special Air Service (SAS), som belönades med den högsta brittiska utmärkelsen under andra världskriget var en dansk frivillig: Anders Lassen.

Lassen gjorde kometkarriär

Han tjänstgjorde före andra världskriget i den danska handelsflottan. Vid invasionen och ockupationen av Danmark 1940 befann han sig till sjöss. Via Sydafrika tog han sig till Storbritannien där han anmälde sig som krigsfrivillig.

Efter tjänstgöring i ett vanligt infanteriförband kom Lassen till det marina specialförbandet Small Scale Raiding Force (SSRF) som blev en del av Special Boat Squadron (SBS) inom No.1 SAS Regiment.

Lassen gjorde på grund av sina medfödda ledar- och soldategenskaper en kometkarriär och deltog i många specialoperationer i Medelhavsområdet. Det var för sin sista insats 1945 i Italien som major Lassen dekorerades med Victoriakorset.

Den 17 juni 1957 bildades Frømandskorpset (FKP), grodmanskåren, en dansk motsvarighet till brittiska Special Boat Service. Danska officerare skickades till utländska militära skolor som Underwater Swimmers School i USA.

En av FKP-pionjärerna hade också egen krigserfarenhet: Robert Christensen. Under andra världskriget genomgick han både fallskärmsjägar- och attackdykarutbildning i Storbritannien genom Special Operations Executive (SOE). Christensen kom senare också att bli Frømandsskolens förste chef.

Danmarks intressen är till stor del bundna till havet och det är därför logiskt att man lägger stor vikt vid marina specialoperationer. Detta avspeglas även i de danska grodmännens popularitet bland dansk ungdom. Varje år söker flera hundra unga män till utbildningen. Efter en årslång utbildnings- och prövotid får mellan fem och tio ta av sig sina röda plasthjälmar och byta ut dem mot grodmännens speciella kamouflagehatt.

Extrema dykuppdrag och sabotageverksamhet

I huvuduppgifterna ingår spaning längs kust och i skärgård med eller utan kanot, antiterroristinsatser, extrema dykuppdrag och sabotageverksamhet. Fallskärmsutbildningen för FKP tillhandahålls av Jägarkåren. Man har ett utbyte med bland annat US Navy SEALs och Sverige. Det senare blev allmänt känt 2008 då två medlemmar av FKP skottskadades under en övning i Karlsborg.

Disciplinen vid FKP är väldigt ”omilitärisk”. Allt handlar om självdisciplin och respekt på grundval av kunnande, inte grad. Därför är såväl gradbeteckningar som dekorativa huvudbonader sällsyntheter inom FKP.

Många FKP-operatörer liksom norska kollegor ur Marinejegerkommandoen (MJK) har deltagit i svåra stridsinsatser i Afghanistan. År 2005 blev därför både FKP och MJK mottagare av den amerikanska kollektiva utmärkelsen ”Presidential Unit Citation” för sina insatser i Afghanistan.

Publicerad i Militär Historia 2/2010