Skaftet gav längd åt kastet
När tyskarna under första världskriget satte ett trähandtag på handgranaterna kunde de slungas iväg dubbelt så långt. Stielhandgranate blev ett tyskt kännetecken under de båda världskrigen.
Tysk soldat med Stielhandgranate på östfronten 1941.
Handgranaten har en lång historia i Europa, men en omistlig del av soldatens utrustning blev den först under skyttegravsstriderna 1914–18. 1915 införde tyskarna sin första Stielhandgranate (”skafthandgranat”). Med sin lätt igenkännbara form är den förmodligen det mest ikoniska av alla vapen i tysk tjänst under de båda världskrigen.
Det som skiljer Stielhandgranate från de flesta andra handgranater är det långa trähandtaget. Tack vare hävstångsprincipen gör handtaget det möjligt att kasta granaten längre än den klassiska äggformiga granaten. Nackdelen var att den vägde mer och tog mer plats, vilket gjorde att man inte fick med sig lika många.
Farlig porslinskula
Granatens detonator fungerade utifrån friktionsprincipen. När man drog i ett snöre antändes en lunta och 4,5 sekunder senare exploderade granaten. Det fanns ingen säkringsring som på moderna handgranater som utlöses först när man kastar dem.
En mindre god egenskap hos Model 1915 var att snöret som gick genom handtaget slutade i en löst hängande porslinskula. Om kulan fastnade i något kunde handgranaten utlösas. Problemet löstes med standardmodellen från 1924, där snöre och kula täcktes av ett skruvlock.
Stielhandgranate Model 24 var 36,5 cm lång och vägde sex hekto. Maximal kastlängd var 40 meter, ungefär dubbelt så långt som en granat utan skaft.
Offensiv handgranat
Sprängladdningen utgjordes av 165 gram trotyl som låg i en cylindrisk behållare av tunt stål. Granaten gav inte särskilt mycket splitter utan tryckvågen från explosionen förlamade soldaterna som befann sig i närheten. Handgranater av detta slag kallas offensiva, eftersom deras effekt har kort räckvidd och därmed kan granaten användas i närstrid utan fara för kastaren.
Stielhandgranate kunde dock förvandlas till en defensiv granat om man satte på en splitterring, en hylsa av tjockare stål avsedd att ge upphov till splitter som åsamkade skada över ett större område.
Enklaste kom 1944
det största problemet med Model 24 och dess uppföljare från 1939 var att de var svåra att tillverka. 1943 kom en förenklad Stielhandgranate där utlösaren satt längst upp så att man slapp borra ur handtaget.
Den allra enklaste varianten kom 1944. Då hade ett hårt, plastiskt sprängmedel (nipolit) som kunde gjutas i önskad form utvecklats.
Formen blev den klassiska Stielhandgranate, men nu utgjorde hela granaten, även handtaget, en del av sprängladdningen som inte behövde någon behållare. Den kom emellertid för sent för att ha någon inverkan på krigets utgång.
Publicera i Militär Historia 9/2013