A-10 Thunderbolt II
Man brukar säga att ett vackert flygplan är ett lyckat flygplan. A-10 Thunderbolt II, med smeknamnet ”Vårtsvinet”, är i så fall undantaget som bekräftar regeln. Än idag är det stridspiloternas favoritplan.
Det amerikanska attackplanet A-10 Thunderbolt II togs i tjänst 1977 och är ett av de flygplan som använts under längst tid.
Under andra världskrigets senare hälft utvecklade det amerikanska flygvapnet det direkta flygunderstödet åt marktrupperna till en konst. Flygplanen kunde långa tider ligga i väntvarv över fronten och på radioanrop snabbt anfalla fientliga hot på marken.
Denna taktik var avgörande både när de allierade bröt igenom tyskarnas linjer efter invasionen i Normandie 1944 och på Okinawa 1945. Samma teknik användes senare i Koreakriget. Där dominerade de tidiga och relativt långsamma jetplanen som fick sällskap av sena propellertyper. Jetplanens prestanda ökade snabbt, både vad gällde fart och operativ höjd.
Flygplan som stöttar marktrupper
Men när nationerna från slutet av 1950-talet började sätta sin tilltro till träffsäkra robotvapen och taktiska kärnvapen glömdes direktunderstödet bort. Behovet av en flygplanstyp anpassad för att stötta marktrupperna blev märkbar först när Vietnamkriget eskalerade under 1960-talet.
Då var de amerikanska förbanden ofta involverade i intensiva strider som krävde hjälp från luften. Amerikanerna fick ta till nödlösningar som att konvertera skolplanet T-37 Dragonfly för attackuppgifter. Dessutom satte man in de föråldrade propellertyperna A-1 Skyraider och A-26 Invader.
Kanonen och nosstället på A-10 är förskjutna på varsin sida om mittlinjen.
När den dåvarande stabschefen för amerikanska flygvapnet, general John P McConnell, besökte Vietnam 1966 blev han medveten om problemet. Året därpå lät McConnell sätta igång projektet A-X (Attack Experimental). Uppdraget var att ta fram en lämplig flygplanstyp för stöd för marktrupperna.
De stridande styrkorna från Nordvietnam hade nu börjat domineras av landets konventionella armé istället för gerillaförband. Dessa nya förband hade pansar som de svagt beväpnade amerikanska helikoptrarna var oförmögna att angripa. Att kunna bekämpa denna typ av mål blev därför en viktig uppgift för det nya planet.
Kostnadseffektivt attackplan
I mars 1967 gick flygvapnet ut med en inbjudan till 21 olika tillverkare om att lämna förslag på ett kostnadseffektivt attackplan. Hjärtat i flygplanet skulle vara en ny kanon som fungerade mot stridsvagnar. Ett genomslag på pansar var nämligen närmast omöjligt med redan existerande flygplanskanoner.
Den taktik som tillämpades (till exempel av Israel i sexdagarskriget 1967) var att anfalla bakifrån eller få en träff på tornkransen eller banden så att stridsvagnen blev obrukbar. De grövsta kanonerna amerikanerna hade på sina flygplan var 20 mm Vulcan revolverkanoner vars projektiler inte var tillräckligt kraftiga.
Därför begärdes 1970 anbud in på en ny 30-mm revolverkanon. Vinnare av kontraktet för kanonen – kallad GAU-8/A Avenger – blev General Electric. Ordern sändes den 14 juni 1973.
Bästa maskinen valdes ut
En definitiv kravspecifikation för hela A-X-projektet gick ut i maj 1970. Sex tillverkare lämnade kompletta förslag före deadline den 10 augusti. I december beslutades att två företag, Northrop och Fairchild Republic, skulle bygga varsin prototyp, YA-9 respektive YA-10. Efter en fly off – testflygning – skulle sedan den bästa maskinen väljas ut. Båda planen måste vara kapabla att bära kanonen GAU-8, som ju samtidigt var under utveckling. Ett viktigt krav var också en extrem tålighet för träffar. Detta behövdes eftersom långsam flygning på låg höjd över slagfältet innebar att bjuda fienden på mål.
Automatkanonen GAU-8/A är 6,06 meter lång (varav pipan är 2,30 meter) och väger 281 kilo. Pansargenomslaget är 69 mm på 500 meter (38 mm på 1 000 meter).
YA-9 fick ett konventionellt utseende med snygga linjer och vingen högt placerad på kroppen. YA-10, däremot, var inget vackert plan. ”Den ser ut som en samling av de delar som man glömt att montera från början”, som en jaktpilot uttryckte saken. Vingen var lågt placerad och huvudstället satt i kåpor under den.
En fördel med detta var dock att planet kunde ta last under kroppen. Hjulen stack ut en bit ur kåporna och skulle fungera som stötdämpare om planet tvingades göra en buklandning. Ställen fälldes bakåt så att de skulle dras ut av luftdraget om hydrauliken inte fungerade.
Alla planets linjer var i stort sett raka med undantag för nosen, där kanonen stack ut. Den var lätt förskjuten till vänster för att den pipa som avfyrades skulle ligga på mittlinjen. Genom kanonplaceringen hamnade nosstället istället en aning till höger. I aktern var de stora motorerna placerade på ”skaft” som stack ut ur kroppen. Fördelen med detta var att bränslet inte skulle rinna in i motorerna och antändas ifall bränsletankar i vingen eller kroppen skadades. En träff skulle därmed inte nödvändigtvis slå ut båda motorerna.
Skyddad pilot
Fenan var delad så den delvis skärmade av värmebilden för planet. På så sätt skyddades planet mot värmesökande luftvärnsrobotar. (Till detta bidrog även de stora motorkåporna.) Fläktjetmotorerna, General Electric TF34-GE-100, var utvecklade ur dem som användes på ubåtsjaktplanet S-3 Viking.
Skyddet för piloten var högt utvecklat på båda de tävlande prototyperna. YA-10 hade ett ”badkar” av titanpansar kring föraren och splitterskyddsmattor av kevlar (en fiber fem gånger starkare än stål) på insidan. Vindrutan var av skottsäkert glas och resten av huven av ett mycket tjockt, splitterskyddande material.
Första flygningen med YA-10 genomfördes den 10 maj 1972. YA-9 premiärflögs tjugo dagar senare. När flygproven inleddes var den nya kanonen inte klar varför planen utrustades med vanliga 20-mm Vulcankanoner. Proven var intensiva – hela 180 uppdrag genomfördes mellan 10 oktober och 9 december 1972.
Överlägsen träfftålighet
Den 18 januari 1974 proklamerades YF-10 som vinnare. Det var den okonventionella designen och planets överlägsna träfftålighet som fällde utslaget. Planet fick det officiella namnet Fairchild Republic A-10A Thunderbolt II, efter jaktplanet Republic Thunderbolt P-47 som använts under andra världskriget.
Bland piloterna kallades det för Warthog (”Vårtsvinet”). Smeknamnet följde en tradition där Republic F-84 Thunderjet benämndes ”Hog”, F-84F Thunderstreak ”Superhog” och F-105 Thunderchief ”Ultrahog”.
Nosmålningen på A-10 är ofta målad som en hajkäft. Vissa dekoreras dock med inspiration från planets smeknamn: vårtsvinet.
Kanonen GAU-8 var klar för montering i november 1973. Det var en gigantisk pjäs vars vikt utgjorde 16 procent av planets tomvikt. Granaterna kom i tre typer: övnings-, spräng- och pansarbrytande. De sistnämndas projektil utgjordes av utarmat uran. Fördelen är inte bara att uran är sextio procent tyngre än bly utan även att dess kinetiska (rörelse-) energi övergår i värme vid träff. Granaten tränger in i och antänder målet. Kanonens träffsäkerhet är mycket god, liksom eldhastigheten. Med en teoretisk eldhastighet på 6 000 skott per minut skjuts normalt en 1-sekunds salva med cirka 50 granater. Planet kan medföra maximalt 1 350 granater.
Bland övriga vapen har roboten AGM-65 Maverick med tiden blivit planets huvudvapen. Dess goda räckvidd minskar hotet från luftvärn. Andra alternativ är ”dumma” – ostyrda – bomber, laserstyrda bomber, raketer, AIM-9 Sidewinder jaktrobotar för skydd mot fientligt jaktplan samt störkapslar. De senare ger elektroniskt skydd mot radar och olika luftförsvarssystem.
Mörkgrått och grönt
A-10A kom ut på förband 1977. Eftersom kriget i Vietnam då var över fick planen ett annat operations-område – Europa. Tanken var att de skulle stoppa sovjetiska stridsvagnar om ett tredje världskrig bröt ut. Huvudbasen var Bentwaters och Woodbridge i Storbritannien, men planet fanns också på fyra olika platser i dåvarande Västtyskland.
Det nya operationsområdet kom att återspeglas i Thunderbolt II:s kamouflage. Efter olika tester kom man fram till att mörkgrått tillsammans med två gröna nyanser fungerade bäst för plan som stod på marken eller svepte fram på låg höjd över trädtopparna. A-10:s anfallsdoktrin var nämligen att flyga så nära marken som möjligt.
Eftersom A-10 gick att lufttanka kunde planen vid behov snabbt ombaseras från USA till Europa. Planer fanns på ett tvåsitsigt skolplan, men de lades ner då det visade sig att piloterna lätt kunde utbildas i de ensitsiga planen. ”Vårtsvinet” visade sig vara ett lättfluget plan och är än idag mycket omtyckt av sina piloter.
Hitta anfallsmålet
YA-10 modifierades också till tvåsitsiga YA-10B, som fick helt ny flygelektronik (avionik) med kraftfull radar för operationer på natten och i extremt dåligt väder. Byggandet av denna stoppades dock snart då det framkom att vanliga A-10A klarade de flesta väderleksförhållanden.
En viktig modifikation genomfördes 1978. A-10A utrustades då med en liten balk för en så kallad Pave Penny-kapsel på högersidan av nosen. Kapseln fungerar som mottagare av laserstrålning från målbelysare på marken, vilket förenklar för piloten att hitta anfallsmålen.
Vid mitten av 1980-talet modifierades omkring 160 stycken A-10A till OA-10A. Dessa plan kunde även användas som Forward Air Control (FAC) – det vill säga för att leda in andra plan mot mål i stridsområdet. OA-10A bar därför så kallade Hydraraketkapslar som släppte ut vit fosforrök och på så sätt markerade mål åt andra plan och helikoptrar.
Automatkanonen på A-10 avfyras normalt i ensekunderssalvor, vilket innebär omkring femtio 30-mmgranater per salva.
Kort efter Berlinmurens fall – just när det tycktes som om risken för krig i världen hade minskat – inleddes Iraks invasion av Kuwait. Denna ledde 1990 till A-10:s stridsdebut. När operation Desert Storm inleddes den 16 januari 1991 genomförde planen en mängd uppdrag och blev den mest effektiva flygplanstypen under striderna. A-10 slog ut över 900 stridsvagnar, 2 000 fordon och 1 200 artilleripjäser. Även två helikoptrar sköts ner med kanonen GAU-8. Totalt förlorades fyra A-10:or – alla träffade av luftvärnsrobotar. Ytterligare fyra tog sig hem med så svåra skador att det inte lönade sig att reparera dem.
Under ökenkriget målades planen ljusgrå. På så vis blev de svårare att observera i luften.
De operationer som genomfördes vid Jugoslaviens sammanbrott i början av 1990-talet involverade även de A-10. Här användes de tidvis fram till Kosovokrigets slut i juni 1999.
Användes i Afghanistankriget
Inledningsvis användes inga A-10 i Afghanistankriget, men sedan mars 2002 har de opererat där både mot talibaner och mot al Qaida.
När det amerikanska angreppet mot Irak inleddes 2003 användes 60 stycken A-10 – fler sattes in senare. Typen genomförde 32 procent av flyguppdragen till förlusten av bara ett plan. Vid den multinationella insatsen i Libyen 2011 deltog sex A-10.
Totalt levererades 713 A-10A fram till 1984. Av dessa har cirka 80 förlorats i strid och genom olyckor.
Typen har uppdaterats i flera omgångar. 1999 fick den GPS-navigering och 2005 ett nytt eldledningssystem som möjliggör målmarkering åt smarta bomber. Dessa uppdaterade plan kallas A-10C.
I juni 2007 beslöt det amerikanska försvaret att förse 242 av de befintliga planen med nya vingar. Dessa beräknas kunna användas ända till 2035.
Vill avveckla flygplanet
Idag hotas dock det framgångsrika planet av amerikanska försvarsbesparingar. I förslaget till försvarsbudget 2015 föreslås att alla A-10 ska avvecklas. Det nya internationella samarbetsprojektet F-35 Lightning II är aktuell som ersättare.
Representanter för armén har protesterat: F-35 saknar nämligen många av A-10:s speciella egenskaper och har för hög fart för att kunna utföra direkt flygunderstöd.
Allt sammantaget är det inte omöjligt att ”Vårtsvinet” kommer att användas ända fram till 2035, vilket måste ses som ett gott betyg för en flygplanstyp som redan har 40 år på nacken.
Publicerad i Militär Historia 2/2014