B-17 Flying Fortress lade Europa i ruiner
B-17 var ett av USA:s mest effektiva vapen – men blev snabbt föråldrat.
B-17 Flying Fortress hade tio mans besättning och kunde lasta 3,6 ton bomber vid kortare uppdrag, 2,0 på längre.
Den 21 maj 1943 flyger en formation amerikanska B-17 Flygande fästningar in över Emden för en bomräd. Nio tyska Messerschmitt Bf 109-jaktplan startar från det nederländska flygfältet vid Leeuwarden för att avvärja formationen. I det första frontalanfallet skjuter löjtnant Josef Jansen ned en B-17, men motorn i hans eget flygplan träffas av bombplanens defensiva eldgivning, så han tvingas avbryta och genomför en snabb nödlandning.
Under de följande femton minuterna går de tyska jaktpiloterna så nära inpå de Flygande fästningarna att de lyckas skjuta ned tre av dem. Men det står tyskarna dyrt. Av nio Bf 109 som startat i Leeuwarden vid middagstid den 21 maj 1943, är det bara två som återvänder till basen i någorlunda oskadat skick.
De tyska jaktflygarna visade prov på en ovanligt stor portion mod, vilket verkligen krävdes för att anfalla de stora fyrmotoriga amerikanska bombplanen av typ B-17 Flygande fästning.
Det var inte utan anledning som dessa bombplan fått sitt namn: Var och en var beväpnad med tolv tunga kulsprutor, utan några döda vinklar, och de flög i sinnrikt anordnade täta formeringar så att motståndarnas jaktflygare tvingades störta sig rakt in i en mur av kulor.
Flying Fortress mot Messina
En månad efter striden inträffade en händelse som den tyske jaktflygaren Johannes Steinhoff beskrivit i sina memoarer, Kampen om Messinasundet. Åttio tyska jaktplan startade från Sicilien för att avvärja ett anfall av 120 Flygande fästningar mot hamnen i Messina. Resultatet blev, från det tyska perspektivet, beklämmande. Ett enda bombplan blev nedskjutet. De övriga marscherade som på parad in över Messina, där 300 ton bomber orsakade en ohygglig förödelse. I det tyska överkommandots krigsdagbok noterades det:
»Fientligt flyganfall mot Messina. Svåra skador på bostadshus, offentliga byggnader, kaserner och andra militära objekt. Drivmedelsförrådet brinner, ammunitionsdepån har exploderat, järnvägsförbindelserna med Palermo och Catania har avbrutits. Hittills 62 döda och 75 sårade.»
Det visade sig att de flesta av de tyska jaktflygarna bara slängt iväg en skottsalva mot bombarna från tusen meters avstånd, för att därefter avbryta innan de kom inom skotthåll för de amerikanska kulsprutorna. Detta fenomen fick ett särskilt namn på den tyska sidan – »fyrmotorskräck».
B-17 ett strategiskt bombflygplan
Den Flygande fästningen, B-17, var en skapelse av den amerikanska flygplanstillverkaren Boeing. Planet gjorde sin första flygning redan 1935 och togs i tjänst som ett strategiskt bombflygplan tre år senare. Det var ovanligt snabbt för att vara ett bombplan på den tiden – 462 km/h – och hade en räckvidd på 1 300 kilometer.
Genom dess mycket kraftiga beväpning hoppades amerikanerna att flygplanet skulle kunna genomföra precisionsanfall i dagtid mot fabriker och militära mål djupt inne i fiendeland utan att behöva jakteskort. I gengäld kunde B-17 inte bära med sig mer än 2 000 kilo bomber (endast en tredjedel av vad de brittiska fyrmotoriga bombplanen kunde) på långdistansuppdrag.
För att inte drabbas av förfrysningsskador på hög höjd var skyttarna vid 12,7-millimeters sidokulsprutorna utrustade med fårskinnskläder och skyddsglasögon.
Tillsammans med ett annat fyrmotorigt bombplan, Consolidated B-24 Liberator, kom B-17 Flying Fortress att bilda ryggraden i USA:s strategiska långdistansbombflyg i Europa under andra världskriget. De Flygande fästningarna utgjorde 90 procent av denna bombstyrka och kom huvudsakligen att sättas in mot Tyskland under andra världskriget – endast två procent av uppdragen riktades mot japanska mål.
USA:s militärledning såg optimistiskt på möjligheten att kunna vinna kriget mot Tyskland nästan enbart med hjälp av Flygande fästningar. Man gjorde upp en plan som gick ut på att med en styrka på 1.360 B-17 och B-24 anfalla 154 bestämda mål i Tyskland från baser i England, och räknade med att detta inom sex månader skulle få Tyskland på knä.
Långsam tillverkning streck i räkningen
Verkligheten visade sig dock vara en annan. Det första strecket i räkningen var den långsamma tillverkningstakten hos de två fabriker som tillverkade B-17 – bara tre flygplan om dagen. Genom att leasa ut tillverkning av B-17 på licens till andra fabriker och företag kom man upp i en siffra på tolv om dagen mot slutet av året, vilket ändå var för lite.
Men det var bråttom, och redan sommaren 1942 flögs de första hundra B-17-bombplanen över till England, där de bildade stommen i den nya amerikanska 8. luftflottan. Det första flyganfallet genomfördes av ett dussin Flygande fästningar mot rangerbangården i Rouen i det tyskockuperade Frankrike. De tyska jaktflygare som sattes in mot dem blev alldeles förskräckta och förlorade ett av sina flygplan till bombplanens defensiva eldgivning, medan samtliga bombare återvände till basen.
Fyrmotorskräcken
Det fortsatte likadant under resten av 1942 – de Flygande fästningarna anföll mål som järnvägsstationer och flygbaser i det ockuperade Frankrike, och gång på gång lyckades de avvärja tyska jaktplansanfall tack vare sin kraftiga beväpning i kombination med att de flög i så täta formationer. Det var nu »fyrmotorskräcken» gjorde sig gällande bland de tyska jaktflygarna.
Ett B-17 från 8. luftflottan under en av de första stora räderna mot Tyskland som förstörde en Focke-Wulf-fabrik i Marienburg den 9 oktober 1943.
Medan britterna bombade Tyskland nattetid, genomförde de amerikanska flygplanen i dagsljus det som i den allierade propagandan kallades precisionsanfall. Nu var det inte så mycket bevänt med det sistnämnda: I varje formation var det bara det ledande flygplanet som fällde bomber med vägledning av ett bombsikte – alla de efterföljande fällde bara sina bomber när de såg ledarplanet fälla sina.
Ett exempel på hur det kunde gå är operationen den 5 september 1942, då rangerbangården i Rouen åter var målet: Av över 200 fällda bomber var det bara 20 procent som träffade inom målområdet; resten föll över staden, där 140 invånare dödades och över 200 skadades.
B-17 i bombräder mot Tyskland
Från och med januari 1943 började 8. luftflottans fyrmotoriga bombare anfalla mål i Tyskland. Några eskortjaktplan som hade en tillräcklig flygsträcka för att åtfölja bombplanen på räderna mot mål djupt inne i Tyskland fanns inte, men 8. luftflottans chef, general Ira Eaker, ansåg att de fyrmotoriga bombarna var kapabla att försvara sig själva.
Det såg också länge ut som om han hade rätt. Fyrmotorskräcken påverkade fortfarande de tyska flygarna – medan 8. luftflottans styrka av B-17-plan steg från 178 i december 1942 till över 500 i april 1943 och 800 i juli 1943. Men bombningarna mot de oerhört kraftiga ubåtsbunkrarna visade sig helt resultatlösa; det var knappast på det viset det amerikanska bombflyget skulle kunna »vinna kriget på ett halvår».
Faktum är att de allierade i stort sett plottrade bort 8. luftflottans resurser under hela 1943. Istället för att koncentrerat slå mot nyckelindustrier, som flygplansfabriker – vilket krigsplanen egentligen gick ut på – sattes de Flygande fästningarna in än här, än där, mot Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland och Norge, utan någon annan systematik än de nyttolösa bombningarna av ubåtsbunkrar.
Ny taktik mot Flygande fästningar
Först sensommaren 1943 riktade 8. luftflottan några verkligt kännbara slag mot den tyska industrin, flygplansfabriker och SKF:s kullagerfabrik i Schweinfurt. Men då hade tyskarna byggt upp sitt jaktförsvar och tagit fram en taktik med vars hjälp de kunde övervinna sin fyrmotorskräck. Genom att sätta in tvåmotoriga tunga jaktplan som sköt raketer in i bombplansformationerna, tvingades de amerikanska piloterna väja undan, och så var deras skyddande formeringar upplösta. Därefter kunde tyska enmotoriga jaktplan »plocka» bombarna en efter en.
Den mest berömda Flygande fästningen är utan tvekan »Memphis Belle», som var den första att fullfölja 25 bombuppdrag över Europa. Den tillhörde 91. bombflottiljen ur amerikanska 8. luftflottan och genomförde sina flygningar mellan den 7 november 1942 och 17 maj 1943. Därefter deltog maskinen i propagandaflygningar över hela USA. I dag finns flygplanet att beskåda på flygmuseet Wright-Patterson i Dayton, Ohio.
På tre månader, augusti till oktober 1943, förlorade 8. luftflottan 400 bombplan, vilket motsvarade nästan hälften av hela den tillgängliga styrkan. De Flygande fästningarnas storhetstid var definitivt förbi, och de hade nu snarare förvandlats till flygande likkistor.
Flying Fortress blev lockbeten
Den amerikanska ledningen tvingades ställa in sin bomboffensiv mot mål djupt inne i Tyskland tills eskortjaktplanen av typ Mustang, som hade en tillräcklig flygsträcka, kunde tas i tjänst. När det väl var så långt, i februari 1944, hade de en gång så stolta B-17-planen reducerats till »lockfåglar» för tyska jaktplan så att dessa kunde skjutas ned av Mustangerna. I en serie våldsamma luftslag mellan februari och maj 1944 blev nära 2 500 tyska jaktplan nedskjutna. Detta tog slutgiltigt knäcken på det tyska jaktförsvaret. Men priset för detta var högt. Under samma period gick dryga tvåtusen amerikanska bombplan, »lockfåglarna», förlorade.
Från sommaren 1944 kunde amerikanerna genomföra sina bombräder utan att mer än undantagsvis möta samma hårda motstånd som tidigare. Under denna period riktades anfallen mot det som visade sig vara den tyska industrins och krigsmaktens akilleshäl – anläggningarna för syntetisk framställning av bensin. Om de Flygande fästningarna hade satts in mot dessa mål redan 1943 kunde kriget kanske ha förkortats avsevärt. När de nu gjorde så, var jakteskorten i regel så stark att deras egen defensiva beväpning var tämligen överflödig.
B-17 slutade som Dumbo
I slutet av andra världskriget var B-17 ett föråldrat flygplan, och de 2 500 Flygande fästningarna i Europa togs omgående ur tjänst. Flertalet av dem blev skrotade. Några få sparades och används som sjöräddningsflygplan. Det nya namnet på dem understryker maskinens tragiska öde – istället för Flygande fästningar kallas de nu »Dumbo».
Historien om B-17 Flygande fästning visar, om något, att det inte är tillräckligt med ett effektivt vapen – det krävs också en ledning som vet att använda det på bästa sätt, och det kan knappast den amerikanska flygvapenledningen under andra världskriget sägas ha gjort med den en gång så fantastiska Flygande fästningen.
Publicerad i Militär Historia 3/2020
