De första flygaressen

Vid krigsutbrottet i augusti 1914 hade alla de krigförande nationerna någon form av flygstridskrafter. Endast lite mer än ett decennium hade förflutit sedan de första flygplanen lyfte och flygkonsten var under snabb utveckling.

Flygmaskinerna var i allmänhet tvåsitsiga biplan med en motorstyrka som sällan översteg 100 hästkrafter. Det var konstruktioner av trä och tyg med öppen sittbrunn, vilket gjorde själva flygandet tillräckligt riskabelt även utan fiendens inverkan.

Hösten 1914 var flygplanen obeväpnade och spaning den uppgift man använde dem till. Snart nog började flygarna medföra handeldvapen för att beskjuta de fiendeplan man eventuellt mötte i luften, men eldgivningen förblev med något enstaka undantag verkningslös.

Tidigt utnyttjades även möjligheten att medföra handgranater och lätta bomber samt stålpilar (flechetter) för att bekämpa markmål. Stålpilarna hälldes ur burkar med 500 i varje över fientligt kavalleri. I praktiken var de närmast värdelösa, då hästarna ändå var mer rädda för bullret från flygplanen.

Roland Garros först med jaktplan

Det var först under våren 1915 som man kan tala om utvecklingen av ett egentligt jaktflygplan. Frankrike hade varit den ledande nationen på flygets område under förkrigstiden och det var också där som man först fick fram ett jaktplan.

Genom att montera en kulspruta för eldgivning i flygriktningen på en Morane Saulnier lyckades den berömde förkrigspiloten Roland Garros våren 1915 skapa ett vapensystem där piloten riktade kulsprutans eld genom att manövrera flygplanet. Flygaren blev ett med sin maskin och sitt vapen. Problemet var bara att propellern satt framför kulsprutan och kulorna därför måste passera genom de roterande propellerbladen. För att skydda dem försågs de med stålskenor.

Fokker Eindecker tyskarnas svar

Garros lyckades på kort tid skjuta ned fem tyska flygplan med denna konstruktion, men den 19 april tvingades han nödlanda bakom tyskarnas linjer.

Tyskarna var efter en undersökning av vraket snabba att ta vara på Garros konstruktion. Den unge holländske flygplanskonstruktören Anthony Fokker utvecklade med utgångspunkt av detta det första serieproducerade jaktflygplanet: Fokker Eindecker. Den väsentliga utvecklingen låg i att man lyckades synkronisera kulsprutans eldgivning med propellern så att kulorna inte träffade bladen.

Fokker Eindecker var ett ensitsigt monoplan med en rotationsmotor på 80 eller 100 hästkrafter, hade en spännvidd på nio meter och vägde 400 kilo. Denna motorstyrka gav flygplanet en förmåga att stiga till 1 000 meter på fem minuter, medan det tog 30 minuter att komma till 3 000 meter. Marschhastigheten var cirka 120 kilometer i timmen.

Fokkern var inte någon överlägsen flygplanskonstruktion, men den synkroniserade kulsprutan gav tyskarna luftherraväldet under hösten 1915. Varken fransmän eller britter hade vid denna tid något flygplan som var beväpnat på detta överlägsna sätt. De engelska flygarna kallade denna fas av kriget för ”Fokkerplågan” och sig själva för ”Fokkerföda”. De allierade flygplanen var antingen obeväpnade eller medförde handriktade kulsprutor.

Immelmann och Boelcke

Fokkerplanen levererades till flygförbanden under sommaren 1915 efter att Anthony Fokker personligen kring månadsskiftet maj/juni hade gjort en rundtur till västfronten för att förevisa sin överlägsna konstruktion.

Det tyska flygvapnet var då organiserat i ett stort antal flygförband, Feldflieger Abteilungen (Fl Abt) med cirka fem flygplan vardera. De var utrustade med tvåsitsiga flygplan (förare och spanare), som användes för spaning och eldledning. Vid slutet av juli hade 15 Fokkerplan fördelats till lika många förband längs västfrontens olika arméavsnitt.

De första luftsegrarna med Fokkern kunde inrapporteras under augusti, då underlöjtnant Oswald Boelcke och underlöjtnant Max Immelmann vid 6. arméns Fl Abt 62 sköt ned sina första brittiska flygplan.

Luftstriderna präglades vid denna tid helt av den enskilde flygarens initiativ. Någon organiserad insatsledning fanns inte. Man observerade fientligt flyg och piloten rusade till sin Fokker för att ta upp jakten. Med hänsyn till att det tog närmare en halvtimme att nå 3 000 meters höjd förblev många insatser resultatlösa. Fienden hade ofta hunnit återvända till sin sida om fronten innan man kommit inom stridsavstånd.

De tyska flygarna var förbjudna att korsa ingenmansland för att inte riskera att bli nedskjutna eller tvingas nödlanda och därmed ge motståndaren möjlighet att undersöka Fokkern med sin synkroniserade kulspruta. Det var först i april 1916 som britterna lyckades komma över en intakt Fokker Eindecker III.

Dubbla kulsprutor på Fokker E IV

I slutet av 1915 hade 40 Fokker Eindecker av typerna E I till E III levererats till fältförbanden och i april 1916 hade antalet ökat till 180. Då hade man även börjat leverera Fokker Eindecker IV, som var en vidareutveckling, med större motorstyrka och dubbla kulsprutor. Den ökade vikten gav dock försämrade prestanda. Den kritiska faktorn i produktionen var inte själva flygplanen, utan rotationsmotorn med en tillverkningskapacitet på endast 20 motorer i månaden.

Som ett mått på luftkrigets begränsade skala kan nämnas att det inom 6. armén, som hade en frontbredd på 80 kilometer, i oktober 1915 bara fanns sju Fokkerplan fördelade på sex Fl Abt. Vid denna tid utvecklades också de första försöken till samordning av jaktplanens insatser inom respektive arméområde, vilket innebar att man försökte få upp till fyra plan att göra gemensamma anfall.

Ny spärrtaktik vid Verdun

I samband med det tyska angreppet vid Verdun i februari 1916 utvecklades taktiken med spärrflygningar, det vill säga att man oavsett den fientliga aktiviteten skulle flyga längs fronten för att bekämpa eventuella fientliga spanings-, bomb-, eller eldledningsflygplan.

Taktiken visade sig inte särskilt framgångsrik eftersom den slet på förare och flygplan med ständiga flygningar utan att man säkert hade några mål att bekämpa. Inom 5. armén vid Verdun disponerade man då totalt 12 jaktplan organiserade i två insatskommandon, Kampfeinsitzer Kommandos (KEK).

Oswald Boelcke, som tävlade med Max Immelmann om att vara den främste jaktflygaren, kritiserade spärrflygningarna och lät därför organisera en tredje KEK med två till tre flygplan betydligt närmare fronten och med uppgift att endast starta på direkt order från observatörer vid fronten när dessa iakttagit ett fientligt flygföretag på väg över frontlinjen.

Boelckes idéer att samla jaktflygplanen i KEK istället för att ha dem jämnt fördelade i samtliga förband och att upphöra med spärrflygningarna spred sig snart även till andra arméavsnitt.

Piloterna propagandavapen

När tyskarna med Fokkerns hjälp under hösten 1915 erövrade luftherraväldet på västfronten var det alltså i hög grad en fråga om enskilda piloters insatser. Luftsegrarna uppmärksammades stort och utnyttjades i krigspropagandan på ett sätt som knappast stod i proportion till den strategiska betydelsen av segrarna.

De unga piloterna blev bland allmänheten välkända krigshjältar. Deras insatser för krigsansträngningen kontrasterade stort mot den meningslösa och anonyma massdöden i skyttegravskriget.

Vid årets slut var det åtta piloter som gjort sig kända som framgångsrika Fokkerflygare med en eller flera luftsegrar på meritlistan. Max Immelmann och Oswald Boelcke var de ledande med sju luftsegrar var. De blev högt dekorerade och Immelmann skrev i sina brev hem till modern hur besvärad han var av all uppmärksamhet som gav honom en beundrarpost i storleksordningen 30 till 40 brev per dag.

Pour le Mérite ur kejsarens hand

Berömmelsens höjdpunkt inträffade i januari 1916 när de bägge unga flygarna ur kejsar Wilhelms hand fick motta den högsta militära utmärkelsen, Pour le Mérite, som instiftades på den preussiske kung Fredrik den Stores tid. Max Immelmann fortsatte sin karriär under våren 1916 och sköt i maj ned sitt femtonde fiendeflygplan innan han i juni stupade i en luftstrid.

Han uppnådde under sitt liv en enorm berömmelse, som bland annat massupplagor av vykort med hans porträtt vittnar om. Det slogs medaljer till hans ära och han uppmanades att skriva en bok om sina upplevelser som stridsflygare. Det blev hans brev till modern som postumt gavs ut i bokform. Boken, som snabbt översattes även till svenska gav ”Örnen från Lille”, som tidningarna kallade honom, berömmelse långt efter döden.

Max Immelmann välkänd hos fienden

Publiciteten gjorde Immelmann välkänd även bland britterna på andra sidan frontlinjen. Ett exempel på detta gav han i skildringen av sin åttonde luftseger den 12 januari 1916, då en Vickers Gunbus brinnande tvingades landa på tyska sidan om linjerna. Immelmann landade i närheten och skyndade fram till det nedskjutna planet för att nöjd konstatera resultatet av sin eldgivning. Spanaren var död efter ett skott i magen men piloten, som endast var lätt sårad, svarade efter att tysken meddelat vem han var: ”Ni är välkänd hos oss. Även denna seger är en vacker sportbragd av er.” Hur den döde spanaren såg på det sportsliga i bedriften får vi aldrig veta.

Luftstriderna var 1915 ofta en kamp mellan två flygplan – och med en Fokker på den ena sidan ofta en ojämn kamp. De tvåsitsiga engelska spaningsplanen av typen BE 2c var klumpigare än Fokkern och inte ens alltid beväpnade. De raskt ökande förlusterna under hösten skapade desperation hos Royal Flying Corps och ledde fram till en taktikanpassning. I januari 1916, när tyskarna totalt dominerade luftrummet på sin sida av fronten utfärdades därför en order om att inga uppdrag fick utföras på andra sidan linjerna utan eskort av tre flygplan.

Taktikern Oswald Boelcke

Oswald Boelcke fick efter Immelmanns död sex veckors flygförbud. Om även denne flyghjälte skulle ha stupat hade det varit ett alltför hårt slag mot stridsmoralen. Boelcke var en större flygtaktiker än Immelmann och utvecklade under hösten 1916 nya direktiv för jaktflyget i den nya typ av förband – Jagdstaffeln – som då inrättades i stor skala. Han har inte utan anledning kallats det tyska jaktflygets fader. Med 40 luftsegrar, merparten dock inte vunna med en Fokker Eindecker, omkom han i oktober samma år efter en kollision i luften.

Joachim Buddecke flög för Turkiet

En annan av 1915 års framstående Fokkerflygare var löjtnanten Hans Joachim Buddecke, som efter att under hösten 1915 skjutit ned tre fiendeplan i december sändes till Turkiet för att vid Gallipoli och senare i Palestina förstärka det turkiska luftförsvaret. Buddecke flög där en Fokker Eindecker III med turkiska beteckningar och blev känd som El Schahin (jaktfalken). Buddecke fick som tredje Fokkerflygare sin Pour le Mérite den 14 april 1916.

Under sommaren 1916 var det ytterligare fyra Fokkerflygare som tilldelades Pour le Mérite efter att ha uppnått åtta luftsegrar, som var den inofficiella meriteringen. Senare under kriget kom antalet luftsegrar successivt att höjas för att komma ifråga för den eftertraktade utmärkelsen.

De Havilland 2 slog ut Fokkern

Vid tiden för britternas stora offensiv vid Somme i juli 1916 var det tyska Fokkerplanets luftherravälde emellertid över. Under våren hade Royal Flying Corps successivt tillförts nya renodlade jaktförband med flygplanstyper som var överlägsna Fokkern vad gäller prestanda och manöverförmåga. Fokkern blev helt enkelt föråldrad i den snabba utvecklingen av nya flygplanstyper.

Det märkliga är dock att det dröjde så länge innan britter och fransmän utnyttjade den synkroniserade kulsprutan i sina jaktflygplan. De nya och överlägsna jaktplan som nådde britternas förband under våren 1916 hade kulsprutorna monterade antingen framför eller ovanför propellern.

I februari anlände från England det första förbandet utrustat med jaktplanet De Havilland 2. I april mötte man för första gången Fokkern i luften och upptäckte att man var helt överlägsna vad gällde manöverförmåga. Det fransktillverkade jaktplanet Nieuport 11, som också var helt överlägset Fokkern, började tillföras brittiska förband i mars/april.

Richthofen i första flygaressens spår

Med Fokker Eindecker föddes jaktflyget 1915 som en egen verksamhet i luftkriget. Flygplanet blev också plattformen för de första flygaressen och kulten av de flygarhjältar som krigspropagandan behövde. Detta var bara början på en process som under de följande krigsåren expanderade stort med ”Den röde baronen” ryttmästaren Manfred von Richthofen som den mest kände.

För Anthony Fokker var det också början på en strålande karriär som flygplansleverantör till tyska krigsmakten. Under de följande åren konstruerade han de berömda jaktplanen Fokker Dr I, kanske mest känt som Richthofens fruktade triplan, och Fokker D VII som var ett av första världskrigets bästa jaktplan.

Publicerad i Militär Historia 4/2010