Franska Mirage III – ett legendariskt stridsplan

Många flygvapen runt om i världen flyger fortfarande Mirage – ett bästsäljande franskt jaktplan med rötterna i 1950-talet. Sexdagarskriget blev en re

Franska Mirage III – ett legendariskt stridsplan

Hämtad ur Krigsfronten Moderna konflikter — 4 augusti 2014 1:45 | Inga kommentarer

 

Många flygvapen runt om i världen flyger fortfarande Mirage – ett bästsäljande franskt jaktplan med rötterna i 1950-talet. Sexdagarskriget blev en ren framgångssaga för maskinen.

Text: Richard Areschoug

På morgonen den 6 juni 1967 hade resterna av det egyptiska flygvapnet börjat återhämta sig från Israels anfall dagen före. Israelerna hade då inlettvad som skulle komma att kallas för Sexdagarskriget– ett krig genomfört med syftet att slå ut de arabiska grannstaternas anfallskapacitet. Det gällde främst det egyptiska flyget. Nu, denna junimorgon, sände Egypten ut ett antal Suchoj Su-7 attackplan för att angripa markmål i norra Sinaiöknen. Avsikten var att stoppa den israeliska framryckningen.

Den israeliska radarbevakningen noterade vad som hänt och vidtog genast åtgärder.Ett antalMirage III jaktplan skickades att möta hotet. I fyra olika luftstrider föll fem Su-7offer för den överlägsna Miragens kanoner. Det israeliska luftherraväldet var nu nästan totalt.

En av Su-7:orna sköts ner av Giora Epstein. Han kom under sin tjänst i de israeliska flygstyrkorna att få 17 luftsegrar och räknas som det främsta överljudsjetsesset genom tiderna. Alla segrar genomförde han med olika varianter av Mirage, något som visar att konstruktionen av detta plan vida överträffade de förväntningar som ställdes under utvecklingen.

Före andra världskriget tillhörde Frankrike de ledande nationerna inom flygplansutvecklingen. Inte minst hade man jaktplan som Morane-Sauliner M.S. 406 och Dewoitine D.520 i bagaget. Kunskap och kompetens gick dock i stå när landet ockuperades av tyskarna 1940. Nu blev industrins huvuduppgift i stället att vara underleverantör till den tyska. Många av de duktigaste flygingenjörerna gick under jorden och anslöt sig till motståndsrörelsen.

En som försökte men inte lyckades med det var Marcel Bloch, en judisk företagare som före kriget konstruerat många framgångsrika flygplanstyper – exempelvis jaktplanet MB-152. Då Bloch vägrade att samarbeta med övermakten blev han först internerad av den Vichyfranska administrationen och sedan, 1944, gripen av tyskarna och skickad till koncentrationslägret Buchenwald. Dock inte i egenskap av jude utan som politisk fånge.

Marcel Bloch lyckades med stöd av lägrets underjordiska organisation överleva, men återvände hem i mycket dåligt skick.

Efter kriget återstartade Bloch sitt företag. Nu hade han antagit efternamnet Bloch-Dassault efter det täcknamn Chardasso (hopdragning av char d’assaut, stridsvagn) som hans bror använt i motståndsrörelsen. 1950 strök han Bloch i efternamnet efter att ha konverterat till katolicismen.

Den franska flygplansutvecklingen hade nu kommit rejält på efterkälken och de första moderna stridsplanen som landet fick efter kriget var utländska typer som P-51 Mustang. Det första jetjaktplanet blev brittiska Vampire, som gav de franska piloterna erfarenhet av denna nya, revolutionerande flygteknik.

Hos såväl militärer som politiker fanns en stark vilja att Frankrike skulle återta rollen som ledande flygproducent. Vad de i synnerhet siktade på var egna jetplan, främst för jakt. Dassault tog fram en enmotorig typ med raka vingar som togs i tjänst under namnet Ouragan 1952. Snart följde den kraftfullare Mystère II med bakåtsvepta vingar samt den ytterligare förbättrade Mystère IV 1954.

Baserat på erfarenheterna av jetflygplanens överlägsenhetunder Koreakriget gav det franska flygvapnet i uppdrag åt fyra producenter att ta fram ett jaktplan för punktförsvar mot bombflyg som skulle kunna nå 18 300 meters höjd på sex minuter. Det skulle också kunna anfalla målet med en robot samt ha allväderskapacitet.

För att klara dessa specifikationer fick plantypen en kombinerad drift av jetmotor samt en raketmotor, något som många nationer provade vid tiden. 

Dassault valde att konstruera ett rent deltaplan, ursprungligen kallat Mystère Delta. De två jetmotorerna man använde var en licensversion av brittiska Armstrong – Siddeley Viper med 9,61 kiloNewton (kN) dragkraft – samt den franska raketmotorn SERP 66 som drevs av flytande bränsle. Den senare kunde ge ett ytterligare tillskott av dragkraft för en stund och fälldes sedan den brunnit färdigt.

Det lilla planet döptes snart om till Mirage Delta. Det lyfte för första gången den 25 juni 1955 och kom efter vissa modifikationer upp i en överljudsfart av Mach 1,3 (Machtalet anger ett flygplans hastighet i luft).

Problemen visade sig dock snart. Motorerna hade för låg dragkraft och genom sin storlek kunde inte planet bära så mycket bränsle vilket gjorde att räckvidden blev kort. Därför planerades en förstorad version, Mirage II, med starkare franskkonstruerade motorer. Av denna blev dock intet då nya forskningsrön framkommit – dels genom brittiska prov med överljudsplanet Fairey Delta,  dels från amerikansk forskning om ”getingmidja” på flygplanskroppen. På engels-ka kallades detta area rule, en anpassning som ger bättre luftströmmar runt planet. 

Nu konstruerades i stället den betydligt större Mirage III. Framdrivningen blev bara en Atar 101G-1 motor med en fällbar SERP 66 raketmotor för extrakraft att snabbt nå hög höjd. Atar 101 var faktiskt en mycket förbättrad version av den tyska jetmotorn BMW-012 från andra världskriget. Det var inte så konstigt som det låter då grundaren till företaget var en tysk som varit en av BMW:s främsta jetingenjörer under kriget.

Den 17 november 1956 lättade prototypen till Mirage III med provflygaren Roland Galvany bakom spaken. Redan vid den tionde flygningen den 30 januari 1957 kom maskinen upp i en hastighet av Mach 1,52 vid planflygning.

Många modifikationer genomfördes. Bland de viktigare var att göra öppningarna i luftintagen skjutbara så att luftströmmen till motorn kunde maximeras beroende på fart. Resultatet blev en ökning med nära 20 procent av motorns dragkraft. Nästa stora ökning blev då Atar101G-2-motorn med efterbrännkammare installerades. Med denna kom planet den 17 april 1958 upp i Mach 1,65. Med raketmotorn tänd blev det 1,8. Nackdelen med raketmotorn var att om den var monterad kunde de två 30 mm DEFA-kanonerna inte bäras. Man fick nöja sig med en jaktrobot (en målsökande robot inriktad på att förstöra ett annat flygplan).

Det franska försvaret insåg nu att Mirage III var det mest lovande nya jaktplansprojektet och beställde tio så kallade förserieplan för utprovning. Dessa kallades IIIA. Beställningen lades trots att det fanns vissa problem med radarutvecklingen.Dassault hade inledningsvis börjat framställa en radar till Mirage, men projektet stoppades. I stället valdes en Cyrano Ibisradar. Denna var för sin tid mycket kraftfull mot mål på hög höjd. Det dröjde dock till den åttonde förseriemaskinen innan radarn kunde installeras. Förserieplan nummer 1 kom att bli historiskt. Som första plan i västvärlden utanför USA kom det upp i Machhastigheten 2,0 den 24 oktober 1958.

En nation som noggrant studerade det nya planet var Västtyskland. Landet hade Mirage som ett alternativ till F-104 Starfighter, en typ som ratades då den sågs som ett rent jaktplan och inte ett multirollsplan som även lämpade sig för attackuppdrag. Missnöjet med F-104 kom att öppna ögonen på Dassault och han insåg att en variant med attackkapacitet behövde tas fram.

Den första produktionsversionen blev Mirage IIIC, ett rent jaktplan. En första serie av 100 plan beställdes den 5 augusti 1958 och började komma ut på förband i juli 1961. Dess beväpning utgjordes av de två alternativa 30 mm-kanonerna samt en radar- eller IR-styrd jaktrobot av typen Matra R.530 för att bekämpa mål på långt avstånd. Dessutom fanns två IR-sökande Sidewinder jaktrobotar för strid på kortare avstånd. De ersattes senare av franskkonstruerade Matra Magic-robotar. Planets korta räckvidd kunde förbättras med en fälltank (en extern bränsletank) under var vinge.

För undervisning i inflygning byggdes ett mindre antal tvåsitsiga IIIB där piloterna placerades i tandem i ett förlängt nosparti.

En fotospaningsversion togs även fram, Mirage IIIR, där radarnosen bytts mot en ny med fem kameror.  En variant av denna typ blev IIIRD, vilken utrustades med terrängföljande Dopplerradar för att kunna genomföra låghöjdsuppdrag säkert.

Influerade av den tidigare tyska kritiken utvecklades jakt- och attackversionen IIIE. På denna förlängdes kroppen med 30 centimeter bakom cockpit för att få plats med mer avionik (flygelektronik) och bränsle. Motorn av typen Atar 09C var även starkare och hade turbinblad av titan.

Mirage IIIE går lätt att känna igen då cockpitens bakkant går i linje med luftintagens framkant. Efterbrännkammarens utloppsdel är dessutom helt cirkelrund (en efterbrännarkammare, på engelska afterburner, är en extra brännkammare som ökar motorns dragkraft vid till exempel start och landning). Fenan saknar framkantsförlängningen.

Mirage IIIE, som började levereras till förband den 1 april 1965, blev den till antalet vanligaste versionen i fransk tjänst. Planen hade kapacitet att bära taktiska kärnvapen – för att få plats med dessa under kroppen modifierades stället en aning. Den tvåsitsiga skolversionen på E blev IIIBE.

Flera olika försöksplan baserade på Mirage III förekom också. Ett av de mer udda var den vertikalstartande Dassault Balzac. Mirage III:s design låg även till grund för den betydligt större tvåmotoriga kärnvapenbombaren Mirage IV.

Många nationer visade tidigt intresse för att skaffa Mirage IIIC. Redan på prototypstadiet hade Israel testat planet. Orsaken till intresset var att flygvapenchefen Ezer Weizman, han hade inlett sin  karriär som jaktpilot under Självständighetskriget 1948, ansåg att nationen borde satsa på det främsta plan som gick att få tag på. (Weizman blev senare Israels president, 1993–2000).

Enligt Weizman skulle Israel inte bara köpa några få avancerade jaktplan och sedan fylla på med billigare och enklare attackplan utan satsa fullt ut, kosta vad det kosta ville. Det var en chanstagning att välja en inte färdigutprovad typ, menade han. Efter ett hårt manglande med regeringen fick Weizman sin vilja igenom och kontrakt på de första av totalt 76 plan – inklusive fyra tvåsitsiga – skrevs i maj 1960. Jaktvarianten kallades IIICJ och skilde sig från de franska genom förenklad avionik. Den saknade dessutom raketmotorn till förmån för kanoner.

Australien blev nästa kund, det var i oktober samma år. Deras version, IIIO, var lik IIIE och licensbyggdes av GAF (Government Aircraft Factories). Nästa kund, Schweiz, valde också att bygga sina IIICS på licens. Man skaffade även några fotospanings- och tvåsitsiga plan. Schweizarnas maskiner kunde använda startraketer för att snabbt komma upp från korta banor och hade delvis amerikansk avionik samt robotar, exempelvis jaktroboten Falcon. Schweiziska Mirage var regelbundet på besök i Sverige för övningar och robotskjutningar vid Vidselbasen. Andra tidiga kunder som köpte franskbyggda plan var Sydafrika och Libanon.

Miragens stridsdebut begicks inte oväntat i Mellanöstern. Inledningsvis hade det israeliska försvaret vissa problem med Shahak (”Himlastormaren”, som Mirage kallades), men när dessa väl var avhjälpta fungerade allt väl. Den första luftsegern blev över en syrisk MiG-21 den 14 juli 1966, med kanoneld.

Sexdagarskriget 1967 blev en ren framgångssaga för israeliska Mirage. När det var över hade de totalt 50,5 luftsegrar mot fyra Mirage förlorade i luftstrid. Det var nu även första gången den egenproducerade IR-jaktroboten Shafir användes, men ingen sådan tillskrevs någon seger. Detta dröjde till den 8 juli 1969 under det så kallade Utnötningskriget (1967–70). Till historien hör att de israeliska planen även utrustades med sovjetiska AA-2 Atoll jaktrobotar då man erövrat många sådana på egyptiska baser i Sinai under Sexdagarskriget. Israelerna använde även amerikanska Sidewinders efter det att dessa levererats 1968.

Försäljningsapparaten hos Dassault rullade vidare och många fler köpare anmälde sitt intresse. Bland spekulanterna fanns länder som Abu Dhabi, Zaire, Argentina, Belgien, Spanien, Pakistan och Libyen. Deras intresse gällde inte bara olika Mirage IIIE-varianter utan också den förenklade versionen Mirage 5. De olika kunderna hade varierande systemval. Vanligast var viss fransk avionik kombinerat med amerikans-ka vapen.

Det dröjde inte länge innan Mirage-plan åter befann sig i krig. Under konflikten om Östpakistan 1971 sattes pakistanska maskiner in mot de indiska styrkorna.

Nästa stora konflikt i Mellanöstern blev Oktoberkriget 1973. Inledningsvis var Israel svårt hotat av det oväntade egyptisk/syriska anfallet. Dess flygvapen fick till stor del desperat användas för markunderstöd. Snart vände dock läget och vid vapenstilleståndet hade Mirage och jakt- och attackplanet Nesher skjutit ner hela 211 fiendeplan till egna förluster av elva. Luftsegrarna inkluderade fyra mot de Mirage som Libyens flygvapen skickat som stöd till Egypten.

1978 ökade spänningen mellan Chile och Argentina och ett krig verkade oundvikligt. Det medförde att Chile köpte begagnade Mirage IIIE från Frankrike, vilka uppgraderades till 50CF-standard och utrustades med den starka Atar 9K-50-motorn. Det var samma motor som använts på Mirage F.1 – den mer konventionellt designade typ som ersatte Mirage III-familjen i produktion hos flera länder, inklusive Frankrike. Som motdrag köpte Argentina begagnade Nesher, kallade Dagger, från Israel. Det blev dock inget krig, men 1982 bröt i stället Falklandskriget ut. Trots självuppoffrande anfall av de argentinska piloterna mot den brittiska styrkan som skulle återta öarna misslyckades de. Det berodde främst på felaktig taktik – man flög så lågt att bomberna inte hann armeras – samt på att planen opererade på sin maxräckvidd.

De brittiska Sea Harrier-planen hade även de mycket effektiva jaktrobotar: Sidewinder AIM-9L. Totalt blev elva Daggers samt två Mirage IIEA nedskjutna. Även om de skadade ett antal brittiska fartyg lyckades de bara sänka fregatten Ardent.

Samma år genomfördes Israels invasion av södra Libanon. Här var det främst multirollflygplanet Kfir som användes som attackplan – en gick förlorad. Typens enda luftseger hade inträffat redan den 27 juni 1979. Senast Kfir användes i strid var under Cenepakriget mellan Ecuador och Peru 1995 då en Kfir lyckades skjuta ner en peruansk Cessna A-37B.

De nationer som fortsatte att använda Mirage III/5/50-varianter under 1980- och 90-talen genomförde många olika ytterligare modifikationer, till exempel monterade canarder (nosvingar). En av de mest omfattande moderniseringarna resulterade i sydafrikanska Atlas Cheetah. Även handeln med begagnade plan var stor.

I dag är det få nationer som har kvar Mirage III-typen i tjänst. Pakistan är det enda land som har III-varianten. Argentina har både Mirage III/5 och Nesher, Ecuador 5 samt Kfir, vilket också Colombia har. Kfir erbjuds av Israel för export men Mirage III-typerna närmar sig slutet som stridsplan.

Med över 2 285 Mirage III-varianter byggda under ett drygt halvsekel vågar man nog konstatera att Dassaults konstruktion från mitten av 1950-talet var ett flygteknologiskt mästerverk.

Richard Areschoug är militärhistorisk skribent

Boktips: Mirage (1985) av Paul Jackson, Israeli Mirage and Nesher Aces (2004) av Shlomo Aloni.

 

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också