Historien bakom S-75 Dvina börjar i andra världskrigets Tyskland. Allt mer pressade av de allierade bombräderna intensifierade tyskarna utvecklingen av luftvärnet. Med en styrbar projektil, en luftvärnsrobot, skulle träffsäkerheten öka.

Inget av de tyska systemen blev klara för användning innan kriget tog slut, men segrarmakterna på båda sidor järnridån lade vantarna på ritningarna och vidareutvecklade dem till egna färdiga system.

Sovjetunionens första luftvärnsrobot blev S-25 Berkut (Natobeteckning SA-1 Guild) som togs i tjänst 1953. Den användes av det strategiska luftförsvaret för punktförsvar av Moskva i ett stationärt system.

Mobil luftvärnsrobot

Samma år började konstruktionsbyrån Lavotjkin utveckla en mobil luftvärnsrobot. Den var inte tänkt som en ersättare till SA-1 utan till Röda arméns tunga eldrörsluftvärn av kaliber 100 och 130 mm. Huvuduppgiften var att kunna skjuta ner högtflygande strategiska bombplan som Boeing B-47 Stratojet och Boeing B-52 Stratofortress.

Kraven på roboten var att den snabbt skulle nå till hög höjd samt vara säker mot störning, manövrerbarheten var mindre viktig mot de stora bombplanen.

Den nya roboten, S-75 Dvina, premiärvisades på förstamajparaden 1957, samma år som slututvecklingen genomfördes. Nato gav den namnet SA-2 Guideline, under vilken den skulle bli känd i västvärlden.
Robot och lavett transporterades på separata lastbilssläp och en kran behövdes för att få över roboten till lavetten.

En normal avfyrningsplats utgörs av flera robotlavetter och en central radar- och ledningsplats, allt i en typisk sexkantig form sedd från luften.

Sköts ned av tre robotar

Den första operativa insatsen av S-75 var den 7 oktober 1959 då ett taiwanesiskt spaningsflygplan sköts ned av Kina med tre robotar på 20 000 meters höjd i närheten av Peking.

Den första insats som erkändes officiellt var då det amerikanska hemliga spionplanet U-2 sköts ner över Sverdlovsk den 1 maj 1960. I detta fall lär en skur av robotar skjutits och vingarna knäckts av stötvågen från de exploderande robotarna.

Piloten Gary Powers hoppade i fallskärm och berättade efter att han gripits om sitt uppdrag. Det utlöste en kris i de kyliga relationerna mellan Sovjet och USA. När president Eisenhower vägrade framföra en ursäkt ställde Sovjetledaren Nikita Chrustjov bland annat in ett toppmöte.

Under Kubakrisen 1962 sköts ytterligare en amerikansk U-2 ner av S-75 medan kinesiska robotar oskadliggjorde fem taiwanesiska U-2.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

S-75 på Kuba

Flygfoto av ett batteri S-75, grupperat i den typiska hexagonformen på Kuba 1962. Diametern är omkring 150 meter.

Klicka på nedanstående nummer för ytterligare information.

Lastbil med extra robotar.

Avfyrningsramp.

Eldledningsradar (RSN-75, Fan Song) och ledningsfordon.

Avfyrningsramp.

Lastbil med extra robotar.

Lastbil med extra robotar.

Avfyrningsramp.

Spaningsradar.

Vietnamkriget var den konflikt där flest S-75 Dvina användes. Från början saknade Nordvietnam kapacitet att beskjuta de amerikanska bombflygplanen B-52 Stratofortress och bad därför Sovjet om S-75-robotar. Sovjet tvekade, då risken fanns att de skulle falla i amerikanska händer, men 1965 gav man med sig och batterier började sättas upp av sovjetiska tekniker kring Hanoi och Haiphong. Det första offret blev en McDonnel F-4C Phantom II den 24 juni.

Bara tre dagar senare påbörjades US Navy operation Iron Hand för att slå ut de nya robotarna redan innan de avfyrats. Detta var känsligt då risken fanns att sovjetiska tekniker och instruktörer kunde dödas och konflikten därmed trappas upp. Första Iron Hand-uppdraget flögs den 17 oktober. Med signalsökande robotar av typen AGM-45 Shrike slogs ett robotbatteri ut vid flygfältet Kep utanför Hanoi.

Attackplan som lockbete

Även det amerikanska flygvapnet inledde sin bekämpning av S-75 batterierna 1965, genom Wild Weasel-uppdrag med signalsökande robotar. En vanlig uppdragsprofil var att ett av attackplanen fungerade som lockbete för att få nordvietnameserna att slå på sin radar och avfyra robotarna.

Då kunde två andra plan angripa med signalsökande Shrike, medan lockbetet gjorde undanmanövrar och angrep batteriet med bomber. Wild Weasel-planen opererade naturligtvis tillsammans med vanliga bomb- och attackflygplan i stora insatser, med den specifika uppgiften att bekämpa luftvärnsrobotar.

USA satte även in störflygplan mot S-75-hotet samtidigt som utvecklingen av störkapslar till de vanliga attack- och jaktplanen också gick fort.

Den mest kända insatsen av S-75 var under operation Linebacker II, bombningarna av Hanoi i december 1972. Här användes robotarna mot den typ av mål som de var konstruerade för, stora, långsamma bombplan i form av B-52 Stratofortress. Luftförsvaret kring staden var omfattande.

Manövrerade undan

Nordvietnam hade 6 000 luftvärnskanoner och 156 S-75 lavetter. Trots det var framgångarna få. USA taktikanpassade inflygningsprofilen så att bara ett plan i taget kunde beskjutas. Det kunde därigenom förvarnas och hann använda motmedel och manövrera undan.

Många av avfyrningsplatserna slogs ut genom kraftig bekämpning av bland annat Wild Weasel-plan. USA lyckades även skära av återförsörjningen med robotar från Sovjet genom minering av hamnen i Haiphong. Därigenom var robotarna i stort sett slut efter fem dagar.

S-75 eller SA-2 framställs ofta som en effektiv luftvärnsrobot, men den stod bara för en mindre del av de amerikanska förlusterna jämfört med vanligt eldrörsluftvärn och jaktflyg. Under 1972, med de stora amerikanska bomboffensiverna Linebacker och Linebacker II, gjordes omkring tusen insatser med S-75 (2 059 avfyrade robotar).

Dessa sköt ner 73 plan (28 robotar per nedskjutet plan). Användningen av S-75 var trots det en framgång då det krävdes upp till 30 procent av anfallsstyrkans flygplan för att bekämpa dess grupperingsplatser.

En egyptisk S-75 under en övning 1982. Roboten är drygt 10 meter lång och väger 2,3 ton.

I Mellanöstern fick Egypten S-75 vid mitten av 1960-talet. Under sexdagarskriget 1967 sköt man 22 robotar, men ingen träffade. Under det kriget fick väst en första ordentlig inblick i systemet då Israel erövrade flera hela batterier. Nu kunde man på allvar utveckla förbättrade motmedel, exempelvis störkapslar.

Till oktoberkriget 1973 hade även Syrien hade fått S-75 och placerat ut dem vid Golanhöjderna. Egypten hade förbättrat sin robottaktik och omgrupperade snabbt sina S-75 till Sinai sedan Suezkanalen korsats. Allt detta vållade Israels flygstyrkor stora problem.

De kunde inte genomföra det träffsäkra flygunderstöd som man tänkt sig. Det har visat sig att robothot i allmänhet försämrar flygbombningens träffsäkerhet med 50 procent.

Svårt med svängande mål

För att motverka hotet valde Israel en annan väg än USA. Man manövrerade ut roboten. Genom att S-75 hade svårt att följa kraftigt svängande mål gick det ofta väl bara man visste att en robot var på väg mot planet.

God förvarning fick de israeliska piloterna både av radarvarnare som talade om när eldledningsradarn hade låst på planet och av de kraftiga rökplymerna som utvecklades när robotarna startade. Man kunde även se den stora roboten i luften. Israel kallade dem ”Flygande telegrafstolpar”. Som en sista utväg fick israelerna även störkapslar från USA.

S-75-systemet har med åren blivit en stor framgång och var länge världens vanligaste luftvärnsrobot. Många nationer tillverkade egna på licens, i exempelvis Kina kallades de för HQ-1 och HQ-2. Den sistnämnda hade förbättrat skydd mot de motmedel de taiwanesiska U-2 medförde. På senare tid har dessa robotar även fått en ny flerfrekvensradar.

Fasades ut

I Sovjet var S-75 färdigutvecklad vid mitten av 1960-talet. Som mest hade man över tusen batteriplatser. Efter hand har S-75 robotarna ersatts av modernare typer. Sovjet började under 1980-talet fasa ut sina mot S-300P (SA-10 Grumble) och S-300V Antej (SA-12 Gigant/Gladiator).

Den sista dokumenterade operativa framgången av en S-75 var i kriget om Abchazien mellan Ryssland och Georgien 1993. Här sköt en georgisk robot ner en toppmodern rysk Suchoj Su-27.

Flera nationer, exempelvis Kina och Iran, använder fortfarande roboten, men få är i originalversion. De flesta har modifierats kraftigt med ny elektronik och nya motorer för att ge bättre räckvidd. Iran har även tagit fram en version som ska användas som kortdistansrobot mot landmål.

Publicerad i Militär Historia 4/2012

Två döda zoner

S-75 Dvina är en tvåstegsraket. Startraketen med fast bränsle brinner först i 4–5 sekunder. Sedan tar andra stegets motor över (med fotogen och salpetersyra som drivmedel) i ytterligare 22 sekunder. När denna brunnit ut har roboten en hastighet av Mach 3. Avfyrningen ger upphov till mycket rök som både kan avslöja lavettens läge och ge målet förvarning.
Stridsspetsen utgörs av 195 kilo sprängmedel. Metallen i nosen är räfflad på insidan för att ge en stor skur av splitter. På hög höjd är den dödliga radien 250 meter, på lägre betydligt mindre, omkring 65 meter. Detonationen kunde vara fjärrutlöst från marken, eller ske med zonrör eller kontakttändrör.
Flera olika radaranläggningar används för att hitta och belysa målet samt låsa roboten på det. Måldata skickas från spaningsradarn till robotbatteriets eldlednings­radar. När datorn här har tillräckligt med data kan roboten skjutas. Radarn har kapacitet att följa sex mål och attackera ett av dessa med upp till tre robotar. Styrningen mot målet sker med radiosignaler till antenner som sitter inbyggda i robotens vingar. Roboten måste låsa i bärvågen på 6 sekunder annars faller den ur kontroll eller går bara i en ballistisk bana.
Användningen av signalsökande robotar kunde kräva att radarn stängdes av och då föll roboten ur sin bana då bärvågen försvann. För att hindra det införde man en backup med optisk ledning på senare modeller av eldledningsradar.
S-75 har två döda zoner där mål inte kan beskjutas. Den ena är rakt ovanför lavetten och den andra är på låg höjd där inte radarn kan låsa på målet.

En moderniserad egyptisk eldledningsrada
© US department of defense

En moderniserad egyptisk eldledningsradar från oktoberkriget 1973. ”Fågelboet” (överst i mitten) rymmer instrument för optisk ledning av roboten.

En S-75 robot på väg mot ett amerikanskt F-105 Thunderchief under Vietnamkriget.
© US air force

En S-75 robot på väg mot ett amerikanskt F-105 Thunderchief under Vietnamkriget.

S-75 Dvina

Klicka på nedanstående nummer för ytterligare information.
© Osprey publishing

Pitotrör för luftmätning.

Zonrör.

Sprängladdning.

Bränsletank.

Oxidationstank där bränslet syresätts.

Avfyrningsramp.

Behållare för syrgas.

Radiomottagare för styrning.

Styrvingar. De övriga vingarna på roboten är till för att stabilisera den under färd.

Andra stegets motor.

Avfyrningsrampen höjs och sänks av en elmotor, men kan även vevas för hand.

Startraket.

Bakre delen av avfyrningsrampen har skärmar som leder bort utblåset.