MiG – ryska flygets ryggrad

Företaget Mikojan-Gurevitj (numera bara Mikojan) ligger bakom den familj av jaktplan som dominerade östblockets flygvapen under efterkrigstiden. Här porträtterar vi de viktigaste modellerna.

mig 29

En MiG-29 under en flyguppvisning.

© imago/Xinhua/ IBL
mig 3 UOwiwc2

Sovjetiska MiG-3:or uppställda på det som idag är Vnukovos internationella flygplats utanför Moskva. Bilden är tagen 1942.

MiG-1, MiG-3: Ingen succé för första jaktplanet

Mikojan-Gurevitj var ursprungligen en utvecklingsavdelning inom Nikolaj Polikarpovs konstruktionsbyrå. Ett regeringsbeslut den 25 december 1939 fastställde att OKO-1, som byrån hette, skulle ingå i Moskvas flygplansfabrik nr 1. Armeniern Artjem Mikojan och Michail Gurevitj från Ukraina blev huvudfigurerna i firman och de tog inledningsvis fram MiG-1 som ett rent jaktflygplan.

Stalin var dock måttligt intresserad av jaktplan och produktionen koncentrerades istället till markunderstödsplan. Bara hundra MiG-1 kom att lämna fabriken.

Utvecklingen gick ändock framåt och 1941 introducerades MiG-3 som i själva verket var en uppgraderad version av MiG-1 och kom att tillverkas i över 3 000 exemplar. Planet gjorde dock ingen vidare succé. Det blev utklassat av tyska Messerschmidt Bf 109 och kom inte heller upp i nivå med andra sovjetiska jaktplan som Jakovlev Jak-1.

mig 15

Trots att MiG-15 kunde flyga både högre och fortare än North American F-86 Sabre förlorade den många luftstrider på grund av sämre svängradie och instabilitet vid farter nära ljudvallen.

© Granger/REX/IBL

MiG-15: Klassisk duellant i Koreakriget

Redan 1947 flög MiG-15 för första gången, samma år som amerikanerna presenterade sin F-86 Sabre. I samma veva kom svenska Saab med sin J-29 Tunnan. Alla tre flygplanen emanerade från samma konstruktionsritningar, nämligen Messerschmitt P.1101 från Nazityskland.

MiG-15 kom att tillverkas i över 18 000 exemplar och exporterades till de sovjetiska satellitstaterna liksom kommunistregimer över hela världen.

Flygstriderna under Koreakriget (1950–53) utvecklades snabbt till en duell mellan MiG-15 och F-86 Sabre. MiG-piloterna hade i början ett litet övertag men efter att USA kommit över och studerat ett MiG-15 blev dess svagheter kända och striden blev jämnare. MiG-15 kunde flyga högre och snabbare men hade betydligt sämre svängprestanda än F-86 Sabre.

För den svenska allmänheten blev MiG-15 känd i juni 1952 i samband med nedskjutningarna av DC-3:an (Tp 79) och amfibieflygplanet Tp47. Den senare nedskjutningen gjordes av en rote MiG-15 över internationellt vatten, vilket utlöste den diplomatiska kris som i Sverige kallas Catalinaaffären.

mig 19

MiG-19 var Sovjetunionens första serietillverkade överljudsjaktplan.

MiG-19: Dominerade tidigt i Vietnamkriget

Under 1950-talet gick utvecklingen i riktning mot allt snabbare flygplan. 1956 kom det tvåmotoriga MiG-19 som med sin maxfart på 1 450 km/h blev Sovjetunionens första serietillverkade överljudsjaktplan. Tillverkningen blev dock småskalig i jämförelse med MiG-15 och MiG-17, drygt 2 000 exemplar tillverkades i Sovjetunionen.

MiG-19 uppmärksammades för nedskjutningen av två amerikanska spaningsplan, 1960 och 1964. I början av Vietnamkriget utkämpade MiG-piloter flera strider mot det amerikanska attackplanet F-105 Thunderchief och var helt överlägsna.

Dessa svåra förluster för amerikanerna gjorde att de satte in F-4 Phantom istället, vilket genast jämnade ut oddsen. Därmed bröts dominansen för MiG-19.

mig 21

Luftintaget i nosen gav MiG-21 ett karaktäristiskt utseende.

© SPL/IBL

MiG-21: Karakteristiskt luftintag

Till skillnad från MiG-19 kunde MiG-21 ge de amerikanska F-4 planen en rejäl match. Amerikanska piloter i Vietnam överraskades av sin motståndares fartprestanda. På över 6 000 meters höjd var MiG-21, med sin deltavinge, överlägsen F-4:orna avseende svängprestanda.

MiG-21 skapade stor oro bland amerikanerna trots att Nordvietnam aldrig hade fler än 40 operativa exemplar. Först 1966 fick man i väst möjlighet att studera planet ordentligt efter att israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckats få en irakisk pilot att desertera med sin MiG-21.

Flygplanet blev en stor succé på exportmarknaden och tillverkades i över 10 000 exemplar, både inom Sovjetunionen och via licenstillverkning i andra länder. Över 50 nationer köpte in MiG-21 och nytillverkningen pågick fram till 1975.

En intressant detalj i sammanhanget är att Finland köpte in MiG-21 samtidigt som man hade svenska J 35 Draken. Därmed erbjöds en unik möjlighet att jämföra de bägge planen som upplevdes snarlika i prestanda, fast Draken ansågs bättre på låg höjd.

mig 23

Östtysk MiG-23 över Östersjön nära Penemünde 1985.

© DPA/IBL

MiG-23, MiG-27: Svårfluget med finesser

1969 kom det första MiG-planet med variabel vinggeometri – MiG-23. Det betyder att formationen på vingarna kan ställas om under flygning. Vid hög fart kan vingarna svepas bakåt och bilda en pilvinge, vid låg fart samt start och landning kan lyftkraften ökas genom att vingarna fälls ut brett.

MiG-23 hade även betydligt modernare teknik än MiG-21, med IR-utrustning och en pulsradar med 90 km räckvidd. Som första flygplansmodell hade MiG-23 även Look-Down kapacitet, det vill säga att radarn kunde registrera mål både ovanför och under flygplanet.

1975 introducerades MiG-27 som var en uppgraderad version av MiG-23, med ombyggt nosparti för bättre sikt, ny radar och ett laserbaserat målutpekningssystem. MiG-27 blev ett kraftfullt attackplan. Dock skapade de tekniska finesserna svårigheter för piloten som måste hålla reda på allt under flygning.

Enligt bedömare i väst hade Sovjetunionen vunnit på att ta fram en attackversion för två mans besättning och på så sätt kunna utnyttja alla system maximalt.

mig 31b

MiG-31 tillhör ryska flygvapnets slitvargar.

MiG 25, MiG-31: Hög maxfart utan elektronik

1979 introducerades MiG-31 som en vidareutveckling av MiG-25. Det sistnämnda planet hade redan vid sin presentation 1966 fartegenskaper som nästan nådde upp till Mach 3. Farten var med andra ord en signifikant egenskap hos både MiG-25 och MiG-31 och gjorde planen lämpliga för både jakt- och spaningsuppdrag.

En annan sak som kännetecknar MiG-25 är att dess framdrivnings- och styrsystem är befriade från elektronik. Detta var en medveten prioritering då det vid en massiv insats med kärnvapen var klart bättre att inte vara beroende av elektronik.

Både MiG-25 och MiG-31 flyger än idag, om än i begränsat antal. För närvarande håller MiG-31 på att uppgraderas med ny avionik och väntas vara i tjänst till år 2028

mig 35 Yy8fs

MiG-35, en vidareutvecklad MiG-29, är nästa generation Mikojan.

MiG-29, MiG-35: Mikojans sista hopp

Under 1970-talet projekterades MiG-29 för att utmana amerikanernas populära F-15 och F-16 på exportmarknaden. Planet rönte viss framgång på detta område men vid 2000-talets inträde mattades intresset.

Beslutet att ta fram MiG-35, som är en vidareutveckling av MiG-29, ses som det sista hoppet för Mikojan att få tillbaka sina marknadsandelar.

Jämfört med MiG-29 har efterföljaren MiG-35 starkare motorer, en helt ny AESA-radar (med samma funktioner som på de senaste svenska Gripenversionerna E och F) med en automatiskt styrd elektronisk antenn som kan följa upp till 30 olika mål. Av dessa kan radarn styra in vapen mot sex mål samtidigt.

Radarn har en räckvidd på 160 km mot luftmål men kan även utvärdera markmål. Även ett nytt varnar- och motmedelssystem ingår och på alla områden har man kostat på planet den senaste tekniken.

MiG-35 projektet blev emellertid försenat på grund av att den ryska krigsmakten inte hade pengar nog. Den planerade produktionsstarten 2009 lades på is.

I samband med president Vladimir Putins beslut att reformera de ryska stridskrafterna kom emellertid MiG-35 upp på bordet igen och i dagsläget har tio maskiner tillverkats. Planen är att MiG-35 ska massproduceras med start 2018.

Publicerad i Militär Historia 8/2017