Under andra världskrigets sista månader kämpade två tyska bröder för att bygga ett revolutionerande nytt jetflygplan. Dess ovanliga form har fött myten om att planet inte skulle synas på de allierades radar – en teknologisk bedrift långt före sin tid.
Sedan 1945 finns världens enda exemplar av Ho 229 V3 i USA.
Soldaterna ur den amerikanska 3. armén hoppade ned från lastbilen och gick mot den övergivna hangaren. I fjärran hördes skottlossning från de framryckande allierade styrkorna och den retirerande tyska armén.
Enligt trovärdiga uppgifter skulle hangaren på den avsides belägna vapenfabriken i en skog 15 mil från Frankfurt innehålla ett av Hitlers fruktade »Wunderwaffen» – banbrytande nya vapen som skulle avgöra kriget till nazisternas fördel.
Nu i mitten av april 1945 var undergången nära för det tyska tusenårsriket och amerikanerna gjorde allt för att hitta de avancerade vapnen. Den viktiga, nya vapentekniken fick absolut inte hamna i händerna på Röda armén, som ryckte fram österifrån genom Tyskland.
När de amerikanska soldaterna drog den stora porten åt sidan föll dagsljuset in på en märklig maskin i hallen. På golvet stod ett omonterat flygplan med så underliga former att soldaterna först inte förstod vad det var.
Trots att vingarna inte var monterade var det uppenbart att flygplanet på alla tänkbara sätt skiljde sig från vanliga jakt- och bombplan. Till formen liknade det mest en fladdermus.
Utan formell utbildning inom luftfartsteknik lyckades bröderna Reimar (1915–94) och Walter Horten (1913–98) utveckla några av 1940-talets mest avancerade flygplans-prototyper.
Det blanka, grågröna planet med påmålade hakkors var i monterat skick en enda stor vinge som slutade i en smal spets baktill. Konstruktionen saknade helt propeller. I stället satt två jetmotorer, en då helt ny och avancerad motortyp, inbyggda i flygplanskroppen på varsin sida om cockpit.
Amerikanerna var säkra på sin sak: de hade faktiskt upptäckt ett av Hitlers mirakelvapen. Vid en närmare titt på de allierades lista över »Wunderwaffen» står det snart klart att det som soldaterna hittat i hangaren var det numera mytomspunna »osynliga» jetjaktplanet Horten Ho 229.
Bakom det unika flygplanet stod bröderna Reimar och Walter Horten. De hade varit besatta av flygplan ända sedan barnsben och strävade efter att lära sig så mycket som möjligt om flygning. Inte minst brödernas långa erfarenhet av att konstruera både modell- och glidflygplan var till stor nytta under utvecklingen av jetplanet Ho 229.
Under ungdomsåren deltog bröderna år efter år i Tysklands nationella modellflygmästerskap med sina egna hemmagjorda plan. Enligt Versaillesfördraget, som tyskarna undertecknat efter nederlaget i första världskriget, fick Tyskland inte tillverka motordrivna flygplan som kunde användas som stridsflygplan. Det var anledningen till att glidflygplan blev omåttligt populära i mellankrigstidens Tyskland.
Från 1925 slet bröderna Horten med att bygga modellglidplan helt av trä och plywood. I synnerhet den tekniskt begåvade Reimar blev fascinerad av den så kallade deltaplanformen – det vill säga ett plan utan stjärtparti, där kropp och vinge går i ett.
Formen krävde komplicerade matematiska beräkningar för bland annat lyftkraft och landning, men i takt med att bröderna fick mer erfarenhet blev deras deltaplan alltmer stabila. Snart kunde de flyga längre än konkurrenternas konventionella modellflygplan. Såväl 1930 som 1931 och 1932 flög bröderna hem förstaplatsen vid mästerskapet i Wasserkuppe utanför Frankfurt am Main.
Framgångarna gav mersmak och 1932 beslutade 17-årige Reimar och 19-årige Walter att det var dags att bygga ett deltaplan i full storlek. De själva skulle vara piloter. Planet döptes till Ho I och blev klart 1933. Sommaren 1934 reste de stolta bröderna till årets glidflygningsmästerskap och fick 600 riksmark för den mest nyskapande designen. Men de fick problem med hemfärden och tvingades bränna sitt flygplan sedan de räddat de viktigaste delarna. Reimar lät sig inte knäckas av bakslaget. Tvärtom svor han att bygga en ny modell – den här gången med motor, något som Hitlerregimen gett tillstånd till, i strid med Versaillesfördraget.
Precis som Ho I byggdes Ho II i familjens hem i Bonn. Människor som gick förbi huset på Venusbergweg undrade vad som försiggick där inne; ibland stack det ut en vinge genom fönstren. När planet skulle tas ut ur huset fick bröderna plocka ned dubbeldörrarna i vardagsrummet, och vingarna repade parkettgolvet. Max och Elizabeth Horten stöttade trots det helhjärtat sina söners projekt.
Reimar och Walter Hortens första glidflygplan stod färdigt 1933 och fick beteckningen Ho I.
Ho II blev klart i maj 1935, men då var det för sent att anmäla sig till årets mästerskap. Samtidigt drabbades de av nazistregimens krav på två års obligatorisk militärtjänstgöring. Walter blev jaktpilot och Reimar gjorde värnplikten som flyglärare vid Luftwaffes bas i Köln. Vad som först tycktes vara ett bakslag i utvecklingsarbetet visade sig bli världens chans för bröderna.
Flygbasen fick en ny chef, major Oskar Dinort, som älskade glidflygplan och hade satt världsrekord i långvarig flygtur: 14 timmar och 43 minuter. Så snart Dinort såg Reimars aerodynamiska Ho II ville han ha ett likadant, och flera andra officerare lämnade också in beställningar. Snart fick Reimar en egen verkstad på flygbasen, och där utvecklade han även nya motordrivna modeller.
De lätta flygplanen, som byggdes av trä och lättmetall, drog mindre bränsle och kunde flyga längre än vanliga flygplanstyper. Nu började bröderna Hortens arbete väcka uppseende även bland flygplansexpertisen, och 1938 tilldelades Reimar och Walter det nationella Lilienthalpriset på 5 000 riksmark för sin nyskapande design. Med pengarna finansierade de ett års luftfartsstudier vid Berlins tekniska universitet.
År 1939 invaderade Nazityskland Polen. Andra världskriget tog fart och båda bröderna blev inkallade till Luftwaffe. Walter lyckades emellertid hitta ett kryphål i det tyska militärmaskineriet så att utvecklingsarbetet kunde fortsätta obehindrat i den topphemliga arbetsgruppen Sonderkommando L In 3.
Han plockade fram all sin charm och kunde övertala en sekreterare inom tyska luftfartsdepartementet att förfalska chefens namnteckning, så att Reimar blev förflyttad från sin tjänst i Königsberg till arbetsgruppen.
Sonderkommando L In 3 var ett rent påhitt: i själva verket bestod det av en enkel verkstad, där bröderna fick bygga sina deltaplan ifred, utan att störas av kriget. Samtidigt blev de mer och mer ambitiösa med sina bedrägerier och beställde hem material med hjälp av flera förfalskade namnteckningar.
Om det hela upptäcktes skulle båda två dömas till stränga fängelsestraff, men för Walter var Reimars arbete viktigare. Och Reimar instämde med orden: »Vi gör det. Vi riskerar ändå fängelsestraff, och ett par falska telegram mer eller mindre lär inte göra någon större skillnad.»
I augusti-september stod slaget om Storbritannien, där radar visade sig vara avgörande för utgången – åtminstone sett med eftervärldens glasögon.
Det var i förbindelse med detta Reimar började att överväga möjligheterna för att utnyttja sitt flygplans ovanliga form för att undvika radarvågor. Det är i alla fall vad han påstår i sina memoarer från 1983, även om detta inte har dokumenterats i andra källor.
Amerikaner lastar av Ho 229 från ett tåg, efter att planet förts till USA i augusti 1945.
Tack vare att Walter blev omplacerad från jaktpilot till teknisk rådgivare vid det nybildade kontoret för inspektion av jaktplan, »Jagdfluginspektion», erhöll han kunskap om en ny avancerad teknik: jetmotorer.
Motorerna, som utvecklades av BMW och Junkers, skulle ingå i en ny generation av tyska jaktplan. När Walter fick se ritningarna till jetplanet Messerschmitt Me 262, och senare fick se den första testflygningen av det raketdrivna planet Lippisch DFS 194, som saknade stjärtparti, förstod han att propellerdrift hörde till historien.
Walter förfalskade fler namnteckningar och började beställa jetmotorer. Han bildade en arbetsgrupp på 170 man till det fiktiva Sonderkommando L In 3. För att projektet skulle verka ha militär betydelse gick Reimar från och med nu alltid klädd i Luftwaffes officersuniform.
Medan Reimar i mitten av 1943 arbetade med brödernas dittills mest avancerade projekt, ett jetdrivet deltaplan, skickade Hermann Göring ut ett upprop till flygindustrin i Nazityskland. Luftwaffechefen krävde ett stridsflygplan som skulle kunna lastas med 1 000 kilo bomber och flyga 1 000 kilometer med en maxfart av 1 000 kilometer i timmen. Bröderna Horten tvekade inte en sekund utan skickade genast in sitt jetplansprojekt Ho 229.
Några veckor senare blev de kallade till ett möte på Görings lantställe Carinhall nordöst om Berlin. Göring blev allt mer intresserad ju mer Reimar berättade om sina ritningar – särskilt när han insåg att Reimars deltaplan var det enda av alla inskickade förslag som i stort sett uppfyllde kriterierna. När mötet var slut reste sig Göring och utbrast: »Gör det! Bygg det här planet, och låt mig se det flyga!»
Med Görings stöd gick Ho 229 från att vara ett bakgårdsprojekt till ett högprioriterat mirakelvapen som skulle rädda segern i kriget.
Ho 229 skulle byggas på flygplansfabriken Gothaer Waggonfabrik, men bristen på resurser i ett Tyskland som var hårt trängt på alla fronter medförde att flygplanet måste tillverkas av billigt material som trä. Detta, menade Reimar senare, var ett led i att ge Ho 229 stealth-egenskaper – eftersom trä är närmast osynligt för radar. Men motorerna och andra delar var av metall, vilket reflekterar radarvågor trots trähölje, såvida det inte är täckt av radarabsorerande färg.
En sådan målarfärg hävdade Reimar också att han hade utvecklat, med koldamm som absorberade radarvågor. Enligt en av brödernas medarbetare från denna tid, Karl Nickel, valde man koldamm som en beståndsdel i spackel för att täcka flyget enbart för att det var billigt och möjligt att få tag på i stora mängder vid tillfället. Dessutom finns inga goda belägg för att koldamm har radarabsorberande egenskaper, vilket får det hela att verka som ett försök att förbättra historien från Reimars sida.
Medan amerikanerna våren 1945 gick över Rhen och brittiskt flyg bombade tyska städer arbetade Reimar dock dag och natt. Genom beräkningar och testflygningar kom han fram till att jetmotorerna borde sitta ovanpå vingen för att få optimal effekt. Han fick även anpassa skevroder, bromsar och vingklaffar till de kraftfulla motorerna som annars riskerade att orsaka en »dutch roll» i det lätta planet – en rörelse där planet kränger okontrollerbart från sida till sida.
Göring krävde att superplanet skulle bli klart inom sex månader, men på grund av problem med motorerna, som var tolv centimeter för långa för det utrymme de hade tilldelats, förlorade projektet dyrbar tid.
Ho 229 V3 med monterade vingar i USA 1950.
Inte förrän den 18 december 1944 lyfte Ho 229 – världens första jetdrivna stridsflygplan av deltatyp. På marken stod en mycket stolt Reimar Horten och betraktade sitt unika flygplan.
Nazistledningen noterade framgångarna med Ho 229 och snart kallade Göring till ett nytt möte. Under den följande perioden sammanträdde Reimar flera gånger med Luftwaffechefen, som var trollbunden av brödernas arbete, och tonen blev alltmer familjär. »Vi pratade med varandra nästan som far och son», berättade Reimar Horten senare.
Under ett möte frågade Göring vad Reimar tänkte göra efter kriget. När Reimar lite överrumplad svarade att han tänkte fortsätta konstruera deltaplan i sin verkstad utanför Freiburg, log Göring: »Bra idé. Jag följer med. Det är alltid så soligt och fint vid Freiburg. Men en av dina hangarer ska användas till mitt Lufthansa. Medan du bygger nya deltaplan för passagerartrafik ska mitt Lufthansa transportera folk jorden runt.»
Bröderna Hortens livslånga projekt såg nästan ut att lyckas – men då inträffade katastrofen. I februari 1945, under testflygningen av den andra versionen av deltaplanet dog den ena motorn. I stället för att buklanda fällde piloten ut landningsstället och rubbade därmed balansen i planet. Inför ögonen på de förfärade åskådarna började planet spinna och krossades mot marken. Piloten slungades ut ur planet och landade i ett par fruktträd. När hjälpen anlände hängde han död bland grenarna.
Kraschen innebar att bröderna Horten blev tvungna att bygga en ny prototyp från grunden. Trots att Reimar och Walter brann för sitt uppdrag tvingades de i mars 1945 inse att det snart var ute med Tyskland. Deras nya, förbättrade prototyp Ho 229 V3 skulle aldrig hinna bli färdig trots att Gothaer Waggonfabrik arbetade för högtryck.
Den 14 april 1945 var allting över. Amerikanska soldater vällde in i den hemliga hangaren och snart skickades Reimar och Walter, liksom många andra tyska ingenjörer och vetenskapsmän, till förhör i Storbritannien. Men intresset ebbade snart ut.
Experterna som ledde förhören insåg helt enkelt inte fördelarna med ett deltaplan. Det halvfärdiga planet skeppades till USA för att monteras ihop och undersökas.
Efter frigivandet arbetade Reimar och Walter för britterna under en kort period. De skulle konstruera deltaplan som kunde användas som passagerarplan på interkontinentala flygresor, men projektet lades ned redan 1946. Därefter levde Walter i Tyskland till sin död 1998.
Reimar flyttade 1949 till Argentina, där landets president, Juan Perón, erbjöd välavlönade jobb åt tyska ingenjörer och vapenexperter.
Bröderna Hortens deltaplan var flera decennier före sin tid. Inte förrän 1988 förverkligade amerikanerna stealthteknikens möjligheter genom bombplanet B-2, som delar några likheter med Ho 229 V3. År 1993, efter en mansålder i undanskymdhet, fick Reimar Horten någon form av upprättelse när brittiska Royal Aeronautical Society tilldelade honom en guldmedalj för hans insatser. 
Av Natasja Broström, militärhistorisk skribent.
Publicerat i Militär Historia 11/2020
