Svenska ­flygvapnet under kalla kriget

Warszawapakten genomförde i juli 1985 en stor marinövning i sydöstra Östersjön. Svenskt spaningsflyg fick order om att bevaka händelsen och bland annat fotografera de sovjetiska fartygen i jakt på teknisk information. Tidigt på kvällen den 7 juli lyfte två Viggenplan från F 13 Bråvalla för ett spaningspass. De flög lågt för att kunna ta bilder av fartygen från sidan. Plötsligt dök två sovjetiska jaktplan, Su-15, upp bakom svenskarna.

Förföljdes av sovjetiska jaktplan

Det ena gjorde vad som såg ut som ett skenanfall underifrån mot ett av de svenska planen. Föraren, Göran Larsson, hann se den stegrade flygplansnosen strax under sig innan en gigantisk vattenkaskad och ett eldklot visade att ryssen gått i havet tvåhundra meter bakom honom. Så slutade överlöjtnant S Zjiguljovs karriär i det sovjetiska flygvapnet.

När Larsson vände hemåt upptäckte han det andra sovjetiska jaktplanet bakom sig – med låst radarsikte på Viggen. När som helst kunde piloten avfyra sina jaktrobotar. Som tur var avbröt dock Su-15-planet förföljandet.

Uppenbarligen provocerade av de närgångna flygningarna hade de sovjetiska piloterna tänkt lära svenskarna en läxa. Istället hade en av dem tragiskt förolyckats. Från båda sidor spreds rykten om händelsen – rykten som skuldbelade den andra sidan.

FRA fångade upp samtal

På officiell nivå togs inga kontakter mellan Sverige och Sovjetunionen, däremot hade FRA, Försvarets radioanstalt, fångat upp ett samtal mellan den överlevande piloten och hans jaktstridsledare. Där framgick att Zjiguljov brutit mot givna order – de sovjetiska jaktpiloterna var under sin incidentberedskap inte tillåtna att flyga på lägre höjd än tusen meter.

Dessutom framkom att Zjiguljov var känd för att agera utmanande och mot reglerna. Skenattacken var uppenbarligen en enskild flygares dumdristiga initiativ, inte en del av någon upptrappad aggressivitet från Sovjet. Med den vetskapen lade sig lugnet åter över de svenska flygflottiljerna och flygstaben.

Den dramatiska händelsen beskrivs i en bok från 2016, Svenskt flyg under kalla kriget, utgiven av Medströms Bokförlag i samarbete med Flygvapenmuseum. I den ger forskare och piloter verksamma under kalla kriget en initierad och delvis ny bild av en period i svensk historia som trots att den tillhör det förgångna äger aktualitet.

Hotet österifrån

För i dag ligger återigen – som flera gånger tidigare i historien – »hotet österifrån« högt på dagordningen i svensk försvarspolitik. Men till skillnad från under kalla kriget är besluten nu mer transparenta – få förnekar att återgången till ett invasionsförsvar och närmandet till Nato är svar på Rysslands agerande i närområdet.

Före 1989 talades det tyst om var Sveriges sympatier låg – även om det för de flesta torde vara uppenbart. »Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig« rådde visserligen sedan slutet av 1940-talet men detta hindrade inte att försvarsmyndigheter och politiker ständigt funderade på vad som skulle hända om Sverige trots sin neutralitet ändå hamnade i ett storkrig mellan supermakterna.

Lösningen var den så kallade »återförsäkringspolitiken«, enligt vilken USA agerade hemlig militär och säkerhetspolitisk skyddsmakt åt Sverige. När Östen Undén, socialdemokratisk utrikesminister under den tidigare delen av kallakriget, poängterade att regeringen var »främmande för både borgerlig storkapitalism och kommunism« var det inte hela sanningen. Retoriskt hänvisade statsledningen till neutralitetens historiska anor, samtidigt som man – bland annat – förlängde militärflygets landningsbanor för att vid behov kunna ta emot tungt Natoflyg.

Tunnan och Viggen var statusbringande

Sveriges kallakrigshistoria är tätt sammanvävd med flygvapnets. Och det inte bara ur strikt militärt perspektiv utan även ur allmänhistoriskt och rentav mentalitetsmässigt sådant. För i ett glesbefolkat och geografiskt utsträckt land långt uppe i norr, inklämt mellan väst och öst, har ett flygvapen med egenproducerad luftflotta ingett en viktig känsla av oberoende. Inte minst var stridsflygplan som Tunnan och Viggen statusbringande i en era då flyget mer än något annat symboliserade modernitet, ingenjörsvetenskap och industriell framåtanda. För att inte tala om manligt mod.

Den inhemska flygplansindustrin i kombination med neutralitetspolitiken blev en integrerad del av den svenska självbilden – något som fortfarande präglar Sverige i dag. Men det handlar inte bara om en bild. Många menar att flygvapnet verkligen hade en så kallad krigsavhållande effekt under fyra decennier av maktkamp mellan öst och väst. Omvärlden har sedan 1950-talet haft respekt för det svenska stridsflyget.

1. Tunnan – Första jetmotorn

Den första september 1948 satte sig den brittiske testpiloten Bob Moore bakom spakarna på vad som skulle bli det svenska flygvapnets stora prestigeprodukt: Saab J 29 Tunnan. Det var Sveriges första riktiga jetplan och gjorde, när det efter några år började skickas ut till förbanden, svenskt militärflyg till ett av världens starkaste. Med sin brittiska de Havilland Ghostmotor ansågs Tunnan jämförbar med jaktplan som sovjetiska MiG-15 och amerikanska F-86 Sabre. Det var ett mycket gott betyg åt ett i sammanhanget litet land som Sverige.

Den runda formen blev snart välbekant hos allmänheten som en symbol för svensk industri, ingenjörskonst och, i förlängningen, det snabbt framväxande välfärdssamhället – det stolta folkhem som flygvapnet var ägnat att skydda.

J 29 levererades rakt in i en tudelad värld – i en ordning som Winston Churchill i mars 1946 förespeglat i sina berömda ord om en »järnridå« som sänkte sig över kontinenten, »från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet«. Sverige låg som en buffertzon mellan det snart Natoanslutna Norge i väst och i öst ett Finland som Sovjet, om än avvaktande, ansåg höra till sin intressesfär.

Funktionell i höga farter

J 29 Tunnan kom att tillverkas i totalt 660 exemplar. Till det mest uppseendeväckande med planet hörde, förutom jetmotorn, dess pilformade, bakåtsvepta vingar. De var betydligt mer funktionella i höga farter än de traditionella raka vingarna som varit legio på propellerplanen. Ritningarna på pilvingen hämtades från tyska forskningsrapporter som de allierade lagt beslag på efter andra världskrigets slut.

Det tyska flygvapnet låg i framkant tekniskt och det var Luftwaffe som hade genomfört den första flygningen med ett jetdrivet plan, en Heinkel He 178.

Med J 29 följde en ny inriktning för det svenska flygvapnet. Man skrotade den gamla devisen »anfall är bästa försvar« och nedprioriterade bombflyget för att istället satsa på jakt. Bombflottiljen F 1 i Västerås utrustades med nattjaktplan som skulle skickas upp mot angripande bombflyg – en läxa man lärt sig genom att studera andra världskrigets nattliga terrorbombningar av europeiska storstäder. Det var inte otänkbart att Sovjet skulle genomföra sådana attacker mot Sverige, föreställde man sig – till exempel för att tvinga landet till passivitet i en konflikt med Nato.

Piloterna testade gränser

Till att börja med köpte man in brittiska Mosquito-plan (för 200 .000 kronor styck). Men maskinen var olycksdrabbad på ett sätt som i historiens ljus ter sig fullkomligt hisnande – av sextio Mosquitos (i Sverige benämnda J 30) havererade tjugo.

Också Tunnan låg högt i olycksstatistiken. Av de exemplar som Saab levererade åren 1951–58 havererade mer än en tredjedel: 242 stycken. Dessa tragedier – över hundra svenska piloter omkom under dessa år – hänfördes närmast slentrianmässigt till förarfel. Men förmodligen låg, som författaren Ulf Eneroth har visat i sin bok Haveriet (2014), en lång rad komplexa och samverkande faktorer bakom: teknik, organisation, utbildning, regler, ledning och inte minst flygkultur.

Dåtidens stridspiloter betraktades både av omvärlden och av sig själva som hjältar. De var ett slags Bigglesfigurer i folkhemmet som testade gränserna med ibland nästintill dumdristigt självförtroende. De som rankades högst var jaktpiloterna.

»Vi jaktflygare tyckte att det där med attack och spaning… Ja, det var väl flygning i och för sig, men det var ju vi jaktflygare som var Guds egna barn«, som en förare uttryckte saken. Det blev en sport att flyga lägre och hårdare än andra för att testa sin egen kapacitet och planens prestanda. Om flygarna var rädda så nämnde de sällan något om det.

I början av 1950-talet infördes en ny term i den svenska militära vokabulären: incident-beredskap. Den ständiga insatsberedskapen hade grundlagts redan under andra världskriget, men det var först efter att ett signalspaningsplan, den sedermera närmast ikoniska DC-3:an (inom flygvapnet kallad TP 79), sköts ner över Östersjön av sovjetiskt flyg som vakthållningen vid Sveriges gränser skärptes.

Ansvaret för incidentberedskapen låg främst på flygvapnet och underrättelsetjänsten och innebar en oupphörlig övervakning av luftrummet med spaningsradar. Dygnet runt skulle Sverige, med några minuters varsel, kunna skicka upp två jaktplan (en rote) med laddade automatkanoner om ett oidentifierat så kallat »företag« närmade sig svenskt territorium.

Incidentberedskapen var inte bara viktig för Sveriges säkerhet utan också ett sätt att öva jaktflyget mot de flygplanstyper som man förmodligen skulle ställas mot i händelse av krig.

Fakta: J29 Tunnan

Typ: Jaktflygplan, I aktiv tjänst: 1950–76, Besättning: 1, Maxhastighet: 1.060 km/h, Maximal flyghöjd: 15.500 m, Räckvidd (med full tank): 1.100 km

2. Lansen – Skulle kriga mot flottan

Under 1950-talet rådde ännu ingen pengabrist inom försvaret. Moderna vapensystem för mark-, sjö- och luftkrigföring köptes in utan större återhållsamhet. Sveriges luftflotta bestod av omkring ettusen moderna krigsflygplan, alla med jetmotorer. Det var egentligen remarkabelt – den lilla nationen Sverige hade ett av världens starkaste flygvapen (ibland anges att det var det fjärde största vid 1950-talets mitt).

Redan 1948 hade Saab påbörjat arbetet med ett attackplan – A 32 Lansen. Det provflögs första gången i november 1952 och skulle bli en av de viktigaste komponenterna i det svenska försvaret under kalla kriget. Dess främsta uppgift var att, bestyckat med den svensktillverkade sjömålsroboten RB 04, bekämpa en sovjetisk invasionsflotta.

Robot 04 var, liksom planet som bar den, en unik svensktillverkad produkt, framtagen av Centrala flygverkstäder i Arboga. Utvecklingen var superhemlig, roboten monterades i en underjordisk fabrik och provsköts från J 29 Tunnan över Vättern. RB 04 flög lågt för att undvika upptäckt och stridsdelen utlöstes rakt över däck på målfartyget. Meningen var att robotarna skulle spränga de sovjetiska trupptransportfartygen mitt itu.

En sovjetisk flottinvasion var ett av två scenarier flygvapnet övade för under kalla kriget, det andra var en markinvasion i norr.

Fakta: 32 Lansen

Typ: Jakt-, attack- och spaningsflygplan, I aktiv tjänst: 1956–78, Besättning: 2, Maxhastighet: 1.125 km/h, Maximal flyghöjd: 15.000 m, Räckvidd (med full tank): 1.850 km

3. Draken – Snabbare än ljudet

Efter lunch den 2 augusti 1975 satt tre piloter i incidentberedskap på Kalmar flygflottilj, F 12. Om något hände skulle de som vanligt vara i luften med sina J 35 Draken inom fem minuter. Strax före klockan 13 fick de startorder – ett okänt plan var på väg in över svenskt luftrum med kurs mot södra Blekinge. Två av piloterna lyfte och vid Ölands södra udde fick de korn på ett stort blåmålat passagerarplan.

På sidan av planet stod det: »United States of America«. Ombord på »Air Force One«, som det var fråga om, fanns den amerikanske presidenten Gerald Ford och utrikesminister Henry Kissinger. De var på väg till Bukarest efter ett statsbesök i Finland. Planet hade tillstånd att flyga över svenskt luftrum, men eftersom man var försenade tog piloten en annan väg än den först angivna.

Larmet till incidentberedskapen kom när planet närmade sig militärt skyddsområde. De svenska piloterna fick order om att avvisa planet. Tre gånger markerade man med vingtippning – en signal till ett främmande plan att ändra kurs – innan den amerikanske piloten lade om till en sydligare riktning.

På händelsen följde viss uppståndelse i USA där man undrade om presidentens liv varit i fara. Diplomatiska samtal mellan länderna följde innan alltsammans reddes ut.

J 35 Draken var det första svenska plan som med lätthet kunde flyga snabbare än ljudet. När det började levereras, 1955, var kärnvapenkapprustningen i full gång och tanken var att Draken skulle kunna försvara Sverige mot kärnvapenbestyckade bombplan.

Den fiendemaskin man hade för ögonen var främst sovjetiska Tupolev Tu-16, som enligt sovjetisk doktrin var det viktigaste vapnet mot amerikanska hangarfartyg. Sådana måste slås ut med kärnvapenladdade robotar innan det hangarbaserade flyget kunde nå sovjetisk mark. Det vill säga redan när de befann sig på Atlanten.

Liksom Tunnan hade J 35 Draken en radikal vingkonstruktion. I Drakens fall handlade det om en dubbel så kallad delta-vinge, där den inre spetsvinklade delen gjorde planet effektivt i höga hastigheter, medan den yttre, något trubbigare delen, fick planet att fungera väl även i lägre fart.

Höga krav på forskare, ingenjörer och tekniker

Vid tiden när Draken togs fram, från mitten av 1950-talet, gick den militära forskningen på högvarv i Sverige. Försvarets forskningsanstalt, FOA, var Sveriges största forskningsinstitution och ägnade sig inte minst åt frågan om svenska kärnvapen. Den extremt snabba militärtekniska utvecklingen var hela tiden närvarande i den politiska diskussionen kring försvaret. Helst skulle man ligga åtminstone tio år före sin tid, vilket ställde höga krav på forskare, ingenjörer och tekniker.

J 35 Draken hörde intimt samman med det nya stridsledningssystem som började implementeras på 1960-talet. De ingick i ett helt nytt paket för toppmodernt, datorstyrt luftförsvar. I händelse av ett sovjetiskt bombflyganfall skulle Drakenpiloterna vägledas mot sina mål av radarjaktledaren som satt djupt nere i ett bergrum framför dator och radarskärm.

Jaktrobotarna, RB 27 (amerikansktillverkade Falconrobotar), avfyrades automatiskt efter att piloten, med hjälp av radar, låst på målet.

Fakta: J 35 Draken

Typ: Jaktflygplan, I aktiv tjänst: 1960–99, Besättning: 1, Maxhastighet: Mach 2 (2 .450 km/h), Maximal flyghöjd: 19.995 m, Räckvidd (full tank): 1.763 km

4. Viggen – Avancerad datorkraft

Under 1960-talet blev det stopp för pengarullningen – försvarsanslagen minskade samtidigt som stormakternas strategi reviderades. En ny Nato-doktrin, »Flexible Response«, förändrade de militära förutsättningarna också för Sverige. Enligt denna skulle USA med allierade möta ett anfall från öst med främst konventionella vapen.

Hotbilden var inte längre »det totala kriget«, vilket i Sverige tolkades som att man först och främst behövde upprätthålla en tillräckligt hög avskräckande förmåga gentemot Sovjet. Nu såg läget ljusare ut och det blev lättare att vidmakthålla en image som oberoende, outtröttlig förespråkare för avspänning mellan maktblocken.

Men det betydde inte att man slutade att noggrant följa vad huvudfienden hade för sig. Rutinerna förändrades i takt med att Sovjetunionens politik skiftade karaktär.

Svenskt spaningsflyg övervakar Östersjön

Sensommaren 1968 togs omvärlden på sängen när Kreml plötsligt skickade in 7 500 stridsvagnar i Tjeckoslovakien, åtföljda av tiotusentals soldater ur Warszawapakten. Pragvåren, denna korta period av liberalisering och försiktiga ekonomiska reformer, kunde inte tolereras av Moskva.

Svenska försvarsmyndigheter bestämde omedelbart att Östersjön nu skulle övervakas systematiskt av svenskt spaningsflyg. Veckovisa turer mellan Danmark och Finska viken genomfördes av mellan sex och åtta spaningsplan (först S 32 C Lansen, därefter SH 37 Viggen). Framförallt syftade bevakningen till att upptäcka »avvikelser« i tid – till exempel landstigningsfartyg som plötsligt började löpa ut från de baltiska hamnarna.

Nu började svenska piloter utrustas med handkameror för att kunna fotografera Warszawapaktens flygplan på nära håll. 1975 togs till exempel den första bilden av ett sovjetiskt bombflygplan, en Tu-22. Denna fotorutin fortsatte långt in på 1980-talet.

Ofta flög de svenska piloterna djärvt in under de sovjetiska planen för att dokumentera vapenbalkar eller beväpning, uppgifter som sedan fördes in i flygvapnets handböcker. De sovjetiska flygarna hade order om att inte låtsas om svenskarna, men det hände att de täckte för sina ansikten med handen när ett svenskt plan passerade.

Nedskurna försvarsanslag ledde till avveckling av flera flottiljer, men fortfarande ansågs det viktigt att Sverige hade ett pålitligt, egenförsörjt flygvapen. Det tyckte inte minst Saab, som tagit hem många värdefulla kontrakt genom åren. Vid mitten av 1960-talet hade företaget åttatusen anställda enbart för tillverkning av militärt flyg.

Saab hotar med avsked

Men produktionen var ifrågasatt, inte minst när det kostsamma Viggensystemet presenterades 1961 – vore det inte bättre att köpa stridsplan från utlandet istället? Saab hotade att avskeda tusen personer om Viggen inte blev av, och 1968 undertecknade regeringen en beställning om 175 plan till den då svindlande summan av 1,7 miljarder kronor.

Man hoppades även kunna exportera till andra länder, för att lindra de svidande utvecklingskostnaderna. Så blev det aldrig. Den första attack-Viggen levererades den 30 juni 1971 till F 7 Såtenäs. Åtta veckor senare havererade ett sådant plan vid landning på Malmslätt utanför Linköping.

Det kraschade planet brann upp, och händelsen filmades av ett reportageteam från svensk tv. Några år senare fick hela Viggenflottan flygförbud efter en rad oförklarliga vingbrott (en balk var för klen, visade det sig senare).

Till det mest uppseendeväckande med Viggen hörde planets dator, eller »centralkalkylator« som den från början drygt femtio kilo tunga apparaten kallades. Piloten blev något av en dataoperatör i ett komplext system där mycket av ansvaret låg på den markbaserade stridsledningen.

Viggen var också berömt för att klara av korta start- och landningsbanor – något flygvapnet ansåg nödvändigt då man strävade efter att sprida ut stridskrafterna på många platser i landet för att hindra utslagning vid ett eventuellt anfall.

Samtidigt som det dyrbara och avancerade Viggensystemet utvecklades började försvarsopinionen svänga ordentligt i Sverige. Allt fler ifrågasatte om det verkligen var berättigat att lägga miljarder skattekronor på krigsmateriel när många sociala reformer fortfarande behövdes.

Kunde inte mäta sig med Blackbird

Färre Viggen än tänkt levererades, vilket inte hindrade att det satsades på en jaktversion av planet: JA 37. Tanken med den var bland annat att kunna möta hotet från det sovjetiska attackflygplanet Suchoj Su-24, som skapat oro i väst när det började tillverkas kring 1970. Det visade sig dock att »Fencer«, Su-24:ans Nato-beteckning, var betydligt mer bränsletörstig än man först trott och därför inte hade den räckvidd man befarat.

Det fanns ett plan Viggen inte kunde mäta sig med – varken i hastighet eller maximal flyghöjd – och det var amerikanskt. Det spektakulära spaningsplanet SR-71 Blackbird var världens snabbaste jetplan med en maxfart på drygt tre gånger ljudets hastighet. På sina spaningsuppdrag över Östersjön följde den alltid samma rutt på höjder upp till 25 .000 meter.

Vid flera tillfällen fick svenska Viggen-plan kontakt med Blackbirden i den smala internationella flygkorridoren mellan Öland och Gotland, och det blev något av en sport för Viggen-piloterna att låsa sin målradar på den.

Fakta: 37 Viggen

Typ: Jakt-, attack- och spaningsflygplan, I aktiv tjänst: 1972–2007, Besättning: 1 eller 2, Maxhastighet: Mach 2,1 (2.573 km/h), Maximal flyghöjd: 18.000 m, Räckvidd (med full tank): 2.000 km

5. JAS Gripen – Nya tidens superplan

Vid den här tiden var återigen ett nytt svenskt plan på väg att rullas ut. Frågan om det svenska militärflygets framtid hade oupphörligt diskuterats under slutet av 1970-talet. Skulle man fortsätta att producera egenutvecklade plan till höga kostnader? Eller var det bättre att licenstillverka eller rentav köpa in från andra länder? De senare alternativen riskerade, menade många, att utarma den tekniska kompetensen i Sverige, samtidigt som industrin skulle förlora tusentals arbetstillfällen.

Saab tog 1979 saken i egna händer och presenterade en paketlösning, en så kallad multirole aircraft som kunde växla mellan jakt, attack och spaning. Året därpå bildades Industrigruppen JAS, som utöver Saab bestod av Volvo flygmotor, LM Ericsson och Svenska Radio AB. Gruppen fick kontrakt på från början trettio plan – ett antal som både skulle öka och minska under kommande år.

Haverier försenade JAS-projektet

År 1988 gjorde JAS 39 Gripen sin första flygning och året därpå – då östblocket bröt samman och kalla kriget tog slut – kraschade ett plan vid en provflygning i Linköping. Orsaken var problem med styrsystemet. Liknande svårigheter fick en Gripen att störta över Långholmen i Stockholm sommaren 1993, mitt under Vattenfestivalen. Linköpingshaveriet 1989 gjorde att JAS-projektet försenades i två år till en kostnad av en miljard kronor.

I dag rustar Sverige återigen upp, om än från en låg nivå. Mobiliseringen sker i en säkerhetspolitisk miljö som på många sätt påminner om kalla krigets. I december 2014
marscherade ryska styrkor in i östra Ukraina och annekterade Krim. Hösten 2016 placerade Ryssland det hypermoderna robotsystemet Iskander i exklaven Kaliningrad.

Ombeväpningen, som skedde inför öppen ridå, innebär att ryska kärnvapen kan nå södra Sverige, inklusive delar av Stockholms län, på några minuter. Samtidigt ökar Nato sin närvaro i Polen och Baltikum och USA stationerar trehundra marinkårssoldater i Norge.

Under 1970- och 1980-talen målades ett scenario upp som skulle påvisa att Sovjetunionen var på väg att gå till separatanfall mot Sverige. Tanken byggde, som den säkerhetspolitiske forskaren Michael Fredholm skriver i boken Svenskt flyg under kalla kriget, delvis på en felaktig bild.

Han menar att det sovjetiska marinflygets övningar inte var förberedelser för en attack mot Sverige, utan träning av fingerade anfall mot amerikanska hangarfartygsgrupper. Här fick Östersjön agera stand-in för Atlanten. Att tyda en främmande makts avsikter är inte alltid enkelt, först i historiens ljus blir hela bilden synlig.

De ryska satsningarna i Kaliningrad kommer hursomhelst, enligt ÖB Micael Bydén, att leda till att Sveriges flygstridskrafter sprids till flera platser i landet. Förfarandet är en återgång till kalla krigets idéer, då den grundläggande filosofin var att placera ut divisionerna på ett stort antal baser för att inte riskera att allt militärflyg slogs ut vid en attack.

Överallt i landet byggdes då vägbaser, krigsflygfält och förråd för att stridsflyg skulle kunna underhållas, starta, landa och beväpnas på ett utspritt och för fienden förhoppningsvis svåröverskådligt vis. Många av dessa baser är i dag i förfall.

Utgör grund i det svenska försvaret

Närmare hälften av Sveriges nittiosju JAS 39 Gripen-plan finns samlade på F 17 Kallinge i Blekinge, resten är fördelade på F 7 Såtenäs och F 21 i Norrbotten. Dessa dyrgripar till plan utgör fortfarande en grundsten i det svenska försvaret i en tid då högteknologi anses viktigare än fotfolk.

De aviserade JAS 39 E-planen – ibland kallade »super-JAS» – kommer dock inte att vara på plats under den nuvarande försvarsinriktningsperioden (fram till 2020). Sextio plan är beställda till en kostnad av minst 35 miljarder kronor. De ska bestyckas med den »intelligenta» radarjaktroboten Meteor som själv kan reglera sin bränsleförbrukning och »spara» drivmedel när den förföljer mål som gör undanmanövrer.

Trots de enorma kostnaderna är Sverige uppenbarligen inte berett att ge upp utvecklingen och tillverkningen av de stridsflygplan som så länge varit landets stolthet och som burit upp dess självförtroende.

Fakta: JAS 39 Gripen

Typ: Enhetsflygplan för jakt, attack och spaning, I aktiv tjänst: 1996–, Besättning: 1 eller 2, Maxhastighet: Mach 2 (2.450 km/h), Maximal flyghöjd: 16.500 m, Räckvidd (med full tank): 3 .000 km

Publicerad i Militär Historia 3/2019