Brittiska Bishop – den första riktiga bandhaubitsen
Britterna var först ut med att montera en haubits på ett stridsvagnschassi med slutet stridsrum – Bishop, den första riktiga bandhaubitsen.
Bishop var en haubits monterad på chassit av Valentine-vagnen. Här i tjänst på Sicilien 1943.
Första världskrigets strider hade inte ställt några större krav på rörlighet hos de stridande. Man var nöjd så länge alla kunde hålla samma tempo som infanteriet och den enda gång det egentligen uppstod problem var när infanteriet bröt igenom på djupet och ut ur sitt understödjande artilleris skottvidd. Detta problem blev speciellt tydligt när man hade brutit igenom skyttegravssystem och artilleriet försökte följa efter genom kilometervis av sönderskjuten leråker.
När man på 1920-talet, främst i England, började experimentera med mer renodlade pansarförband insåg man snart att stridsvagnarna inte behövde vara några fartvidunder för att raskt köra ifrån allt vad infanteri hette och sedan fortsätta ut ur det egna artilleriets skottvidd.
1920-talets hästdragna artilleri hängde helt enkelt inte med i operationerna och stridsvagnarna lämnades utan understöd, något man hade insett att de hade behov av. Taktiskt tillförde stridsvagnen främst rörlighet, eldkraften var fortfarande artilleriets gebit.
Skyddsplåtar fick vagnen att likna ett skåp på larvfötter.
Brittiska Bishop
Inget exemplar av Bishop överlevde kriget. Här en digital modell med brittiska röda och vita »crusader stripes» från ökenkriget.
Chassi
Modellen var byggd på chassit från en Mk III »Valentine», en vagn som precis som Bishop varit lite av en nödlösning som ingen rikigt tyckte om.
Vagnchefens plats
Fram till vänster på taket av överbyggnaden fanns en lucka för vagnchefen. Här kunde även finnas en lavett för en Bren-kulspruta.
Överbyggnaden
Vagnens totala höjd blev tre meter med stridsrummets skydd, vilket gjorde Bishop lika hög som senare tyska monsterstridsvagnar som Kungstigern.
Bakdörrar
Överbyggnaden hade två stora bakdörrar som hölls öppna under eldgivning. Laddaren rörde sig ofta på bakplåten, utanför överbyggnaden, för att kunna arbeta fortare.
Ammunitionsvagn
För att få med sig fler än de 32 granater som fick plats i stridsrummet så drog Bishop ibland en speciell ammunitionsvagn efter sig.
Lösningen var till att börja med att artilleripjäserna fick dras av diverse olika traktorer, bepansrade och inte, och både hjul- och bandgående. Det utvecklades en uppsjö av olika sådana fordon under mellankrigstiden, mest känd är givetvis den brittiska Universal Carrier.
Men även om dragfordonen gav artilleriet större rörlighet, var pjäserna fortfarande lika oskyddade. När det skulle skjutas grupperade man pjäserna med handkraft på samma tidsödande sätt som man hade gjort under de senaste femhundra åren.
Haubits på ett stridsvagnschassi
Lösningen var helt enkelt att ta en haubits och montera den på ett stridsvagnschassi! Det finns lite olika bud på vilken vagn som ska räknas som den första »sanna» bandgående haubitsen, men britterna var först ut att pröva idén.
Redan 1925 experimenterade de med vad som kallas »The Birch Gun». En 18-punds (83,5 millimeter, för oss utlänningar) haubits som helt sonika hade placerats med lavett och allt ovanpå chassit av en Vickers II stridsvagn. Haubitsens servis var helt oskyddad, men man slapp i alla fall att gå. Totalt fem vagnar byggdes innan projektet lades ner på grund av brist på pengar (och i viss mån intresse).
Föraren kunde se ut ut genom ett periskop under tornet.
En kort artilleriteknisk utläggning kan vara relevant. Den 18-punds haubits britterna experimenterade med 1925 hade en räckvidd på runt 6 kilometer. Om man tänker sig att stridsvagnen som den ska understödja börjar vid haubitsen och sedan kör sin väg i 20 kilometer i timmen så tar det knappt 20 minuter innan den har kört ut ur haubitsens räckvidddd.
Tyskland fick försprång
Med tanke på att haubitsen befann sig en bit bakom fronten så var det djup som stridsvagnarna kunde räkna med understöd ännu kortare. För att artilleriet skulle kunna fortsätta ge understöd var det alltså viktigt att det fick större rörlighet och hade någorlunda skydd när det försökte hänga med bakom stridsvagnarna.
Trots detta låg bandhaubitsidén i träda tills i mitten på trettiotalet när det började sjunka in att fritt härjande stridsvagnar inte var någon krigsavgörande idé, utan att effektiva pansarförband faktiskt bestod av stridsvagnar som agerade tillsammans med motoriserat eller mekaniserat (bepansrat och bandgående) infanteri och artilleri. Det var tyskarna som låg i täten för denna doktrinära utveckling och deras försprång lät dem skörda enorma segrar med var för sig underlägsna vapensystem.
Den bandgående haubitsen
Den bandgående haubitsen återuppfanns och man försökte erbjuda servisen skydd, enklast genom att resa höga plåtar runt den. Inför invasionen av Frankrike 1940 hade de tyska pansardivisionerna ett trettiotal Sturmpanzer I »Bison» (»15 cm sIG 33 (Sf) auf Panzerkampfwagen I Ausf. B») i tjänst. Det var samma idé som »The Birch Gun», men med en 150-millimeters haubits (som hade usel räckvidd, bara knappt fem kilometer) ställd på en Panzer I.
Den var rent tekniskt en »kanon» på ett betydligt mindre chassi, och omgiven av höga skyddsplåtar som fick vagnen att likna ett gigantiskt skåp på larvfötter. Vagnen var vinglig och det var trångt i plåtskåpet, men den var bättre än ingenting.
Trots att den stora överbyggnaden hade två dörrar blev det trångt inne i Bishops stridsrum.
Modellen var i tjänst tills 1943 och tyskarna fortsatte hela kriget att bygga en uppsjö av olika snarlika bandgående haubitsar på erövrade stridsvagnschassin. Men huvuddelen av de tyska pansartruppernas artilleri var och förblev draget av lastbilar eller olika halvbandvagnar.
Britterna försökte komma ikapp
Britterna försökte efter förlusten i Frankrike att komma ikapp det tyska pansarvapnet och tog idén med den bandgående haubitsen ett steg längre. Grundidén var densamma: Man tog den utmärkta 25-pundaren (87,6 millimeter, med en räckvidd på 12 kilometer) och monterade den på ett chassi från en inte speciellt lyckad stridsvagn, i detta fall Valentine-vagnen.
Vad som var nytt denna gång var att haubitsen inte bara doldes bakom en skärm av stål, utan kapslades in i en pansrad låda.
Döptes till Bishop
Det var ingen perfekt lösning, men den fick duga och i november 1941 beställdes 100 exemplar av »Ordnance QF 25-pdr on Carrier Valentine 25-pdr Mk 1», en vagn som snart döptes till »Bishop» av pansartrupperna, troligen för att den höga överbyggnaden påminde om en biskopsmössa. (Att döpa bandgående artilleripjäser efter olika religiösa befattningshavare blev en engelsk tradition. Bishops ersättare, den Amerikanska M7, kallades »Priest», och en tyngre variant fick heta »Abbot». Historien bakom varför den engelska arméns nuvarande bandhaubits kallas »korgossen» tål inte att återges i en familjepublikation som denna.)
Bishop var som sagt inte på något sätt ett krigsavgörande genidrag. Men den var den första bandhaubits som tillverkades med slutet stridsrum. Dess besättning var alltså skyddad även mot luftbrisader. Den hade mellan 12 och 45 millimeter pansar, nog för att överleva artilleribeskjutning.
Vagnen hade fyra mans besättning: förare, två laddare och en vagnchef som dubblerade som skytt. Förutom haubitsen var den beväpnad med en kulspruta. Den vägde 17 ton och gick att få upp i dryga 25 kilometer i timmen.
Vagnen syntes lång väg i den platta öknen och drog till sig livsfarlig uppmärksamhet.
Bishop började levereras sommaren 1942 och fraktades iväg till Nordafrika där Montgomery höll på att omorganisera sin 8. armé för ett modernt mekaniserat krig. Den debuterade i strid hösten 1942 vid det andra slaget vid El Alamein, där den understödde anfallande pansarbrigader. Vagnen blev ingen dundrande succé – den fungerade i sin tänkta roll men hade mängder med problem.
Trångt stridsrum
Det var till att börja med helvetiskt trångt inne i Bishops överbyggnad, trots att det gick att öppna bakåt med två stora dörrar. Det fanns dessutom bara plats för 30-talet granater ombord, vilket ledde till att mycket tid gick åt till att lasta ombord ny ammunition. Den höga överbyggnaden syntes dessutom lång väg i den platta öknen och drog till sig livsfarlig uppmärksamhet när tyskarna hade tillgång till den fruktade 88-millimeters kanonen som kunde slå ut vagnar på flera kilometers håll.
Det trånga stridsrummet gjorde det dessutom omöjligt att elevera (vinkla upp pipan på) haubitsen för att skjuta mer än hälften så långt som var möjligt med den. På bilder från striderna i Nordafrika syns ofta Bishopvagnar uppkörda på jordvallar för att få upp eldröret i högre vinkel.
Bishop hade måttlig framgång på slagfälten i Nordafrika på grund av sin begränsade räckvidd.
Som om inte dessa problem vore nog så var Bishop vare sig snabb eller speciellt driftsäker (detta var ett mindre problem så länge den understödde brigader utrustade med samma slags långsamma Valentine-vagnar som Bishop var baserad på). Trots detta byggdes 150 vagnar och de var en viktig del i de brittiska pansarförbandens utveckling mot att integrera stridsvagnar, infanteri och artilleri.
En utveckling som, bör sägas, hindrades mer av stelbent tänkande än av dålig utrustning. Att tyskarna ständigt stred i »kampfgruppen» bestående av stridsvagnar, infanteri och artilleri sågs som ett taktiskt genidrag och det talades efter kriget länge om »german kampfgruppe-tactics» som vore det något närmast magiskt tilltag.
Bishop – ingen legendarisk dödsmaskin
Bishop användes även fälttåget i Italien, men där stred man som oftast i ett bergigt landskap och problemen med att höja eldröret blev en allt större belastning. Bishop fasades med tiden ut till förmån för den amerikanska M7 bandhaubitsen (som inte hade några som helst problem att elevera eldröret) och 50 av dem skänktes (förmodligen) till Turkiet.
Bishop är ingen legendarisk dödsmaskin av den sort som hyllas på YouTubes pansarkrigs-kanaler. Men alla bandhaubitsar som har byggts under efterkrigstiden bygger på idén med en haubits på ett stridsvangschassi i ett slutet stridsrum.
Publicerad i Militär Historia 9/2021