Konsten att fälla en stridsvagn
Ett problem som tidigt dök upp vid luftlandsättningar var hur man skulle få med sig tyngre utrustning som stridsvagnar. Efter flera misslyckade försök hittades en vettig lösning först efter andra världskrigets slut.
En amerikansk M551 Sheridan stridsvagn på en plattform släpps på låg höjd från en C-130 Hercules.
Ett problem som tidigt dök upp vid luftlandsättningar var hur man skulle få med sig tyngre utrustning som stridsvagnar. Flera nationer tog fram stora lastglidflygplan för uppgiften men de var otympliga och sårbara. Sovjet och Storbritannien prövade att sätta vingar på lätta stridsvagnar, men försöken föll inte väl ut och det blev bara en prototyp av varje.
Efter andra världskriget började man istället undersöka om det inte gick att fallskärmsfälla den tyngre utrustningen. Britterna tog fram en metod att spänna fast lasten under Hastingsplan, men det påverkade planet för mycket genom det stora luftmotståndet.
Plattform med stötdämpning
Först när USA tog fram de första flygplanen med stor lastdörr bak, C-82 Packet och C-119 Flying Boxcar, kom en användbar metod.
På dessa tidiga typer tog man bort lastluckorna bak och tog ombord fordonet på en stor plattform. Ursprungligen hade plattformarna stötdämpning av halmbalar men senare användes olika typer av luftkuddar eller plast- och pappkonstruktioner.
När plattformen skulle släppas tog piloten upp nosen och lasten föll förhoppningsvis ut. Fallet stabiliserades av flera stora fallskärmar som initialt släppte ut en mängd luft för att inte rivas sönder av den kraftiga uppbromsningen som uppstod när den tunga lasten drogs nedåt av gravitationen.
Metoden hade dock flera nackdelar. Piloten var ofta tvungen att tippa planet flera gånger för att lasten skulle falla ur och med höjd nos riskerade planet att tappa så mycket fart att det störtade.
Fallskärmar
Nästa steg blev därför att installera en liten fallskärm som drog ut lasten ur planet. Huvudskärmarna löstes sedan ut av en draglina eller ett urverk.
Sovjet använde en annan typ av fallskärm som liknade dem till rymdkapslar. För att dämpa farten vid marksättningen valde man bromsraketer. På detta sätt kunde de luftlandsätta specialanpassade stridsfordon.
I mitten av 1960-talet tog USA fram en ny metod för att fälla utrustning från extremt låg höjd, ner till 2–3 meter. Här drar en fallskärm ut lasten som sedan nästan direkt träffar marken.
Tunga laster bromsas av ett antal fallskärmar. USA använde metoden under Vietnamkriget för att fälla försörjning och i Panama vid invasionen 1989 för att fälla den lätta stridsvagnen M551 Sheridan.
Till vänster: fällning från hög höjd. En fallskärm drar stridsvagnen ut ur planet, därefter bromsas fallet upp av fler fallskärmar som utlöses automatiskt. Bromsraketer kan minska farten ytterligare före nedslaget. Till höger: fällning från låg höjd. Genom att flyga i låg hastighet bara några meter över marken blir fallhastigheten lägre. Fallskärmens uppgift blir att dra ut stridsvagnen ur planet och minska hastigheten framåt.
Bemannade fällningar
För att minska tiden det tar för ett förband att blir stridsberett gjordes försök i Sovjetunionen 1973 att fälla fordon med besättning i. Två man satt då fastspända i specialstolar. Försöken föll väl ut och metoden används fortfarande i Ryssland.
