Sherman Duplex Drive – den simmande stridsvagnen

Den första stridsvagn som fick utrustning för att flyta i vatten var en brittisk Mark IX vid första världskrigets slut. Den kom aldrig längre än till tester.

Sherman Duplex Drive

Stridsvagnarna som modifierades var vanliga M4 Sherman utrustade med en 75 mm kanon och två 12,7 mm kulsprutor. När stridsvagnen väl var i land kunde besättningen själv
göra sig av med tygbälgen.

© THINKSTOCK

Den första stridsvagn som fick utrustning för att flyta i vatten var en brittisk Mark IX vid första världskrigets slut. Den kom aldrig längre än till tester. På 1930-talet satsade såväl Sovjet som Japan på små amfibiestridsvagnar. Dessa var utrustade med inbyggda flytkroppar och propeller.

Den ungerskfödda ingenjören Nicholas Straussler som arbetade inom den brittiska bilindustrin experimenterade också först med flytkroppar, men kom 1940 med en ny idé: Duplex Drive (DD).

Skrovet gjordes tätt och ovanpå utrustades stridsvagnen med en vattentät tygbälg som restes genom att luft blåstes in i gummifickor. Framdrivningen i vattnet skedde med hjälp av en propeller som var kopplad till kraftöverföringen.

Första Sherman Duplex Drive-prototypen

Den första DD-prototypen var en liten luftlandsättningsbar brittisk Tetrarch-stridsvagn. Proven blev så framgångsrika att den tyngre Valentine-vagnen beställdes med DD, vilka bara användes för utbildning.

I april 1943 antogs den amerikanska Sherman-vagnen för DD-modifikation och de första levererades sent samma år. Fördelen med dem var att de kunde köras med tornet riktat framåt.

Flytskärmen kunde resas och fyllas med luft på femton minuter. En nackdel var det låga fribordet. Vid en våghöjd över 0,3 meter riskerade själva vagnen, som låg långt under vattenytan, att dränkas och sjunka.

Propellrarna drevs inte direkt utan från kuggväxlar på bandens spännhjul.

Sjönk direkt

Dess fart i vatten var bara 4 knop (7,5 km/h) så den kunde inte köra längre sträckor i vattnet. Istället skulle de släppas av från landsättningsfarkoster cirka tre kilometer från stranden.

Vid invasionen i Normandie 1944 gick det ganska väl för Sherman DD med bara begränsade förluster vid de flesta landstigningsstränderna.

Vid Omahastranden blev det däremot en katastrof då våghöjden var 1,8 meter och många sjönk direkt. Av de två bataljonerna förlorade en 27 av 29 och den andra 4 av 32 DD-vagnar.

Senare sattes Sherman DD in i mindre antal vid invasionen i Sydfrankrike och användes vid övergångarna av Po, Rhen och Elbe.

Vid landstigningen på Okinawa i april 1945 använde USA Sherman med T-6 Device, flytpontoner som inte riskerade översvämning. De hade också fördelen att vagnens kanon kunde användas även under gång i vattnet.

Publicerad i Militär Historia 2/2013

Läs också:
Stridsvagnar

1940 kom en ungersk ingenjör i brittisk tjänst på lösningen för att få en stridsvagn att simma. Hans Duplex Drive – DD – användes på flera allierade vagnar.

Amerikanska inbördeskriget

I sin cyniska syn på krigföringen var nordstatsgeneralen William T Sherman före sin tid. Han betraktade civilbefolkningen som ett militärt mål och brände städer längs sin väg.

Ryskjapanska kriget 1904-05. Japanska soldater på marsch 1904.
1900-tal

Från att ha varit ett stängt samhälle med blicken riktad inåt var Japan 1904 redo att utmana det mäktiga ryska tsardömet. Världens ögon riktades mot Port Arthur där de japanska imperie­drömmarna skulle få ytterligare näring.