Stridsvagnskamouflage
Många olika kamouflagemålningar har prövats genom åren för att få stridsvagnar att bli mindre synliga på slagfältet. Här synas de vanligaste försöken.
En Renault FT tillhörandes amerikanska 344. stridsvagnsbataljonen under första världskriget. Kamouflagemönstret som syns på tornet är målat i gulbrunt, grönt och brunt. Effekten av mönstret är dock ganska liten då vagnen är nästan helt täckt av lera.
När motordrivna fordon kom i militär tjänst var de endera i sina civila färger eller målade i samma nyanser som använts på artilleri och hästdragna fordon. Vanligen rörde det sig om olika olivgröna eller grå nyanser.
Britternas första pansarbilar var målade i en ljusgrå färg som liknade den på örlogsfartyg.
Undantaget var marinflygets pansarbilar som var i Daimler khaki-green. Då de sedan tog fram världens första stridsvagn, Mark I, kallades dessa Landship eftersom de sågs som en typ av slagskepp på land.
Det återspeglade sig i målningen som var ljusgrå. Det ändrades dock redan innan deras första insats. Då hade ett komplicerat målningsmönster tagits fram av överstelöjtnant Solomon J Solomon, som var konstnär i det civila.
Miljöanpassat kamouflage
Det utgjordes av fläckar i rött, grönt, blått och brunt. Allt för att bryta upp fordonets siluett. Snart slopades målningen och den grå färgen kom tillbaka innan allt snart åter blev khakigrönt, snarlikt Daimlers färg.
Utvecklingen var i stort den samma i alla länder under perioden, man gick från komplicerade mönster till en färg. Med tanke på hur slagfälten såg ut under kriget spelade inte kamouflaget så stor roll. Fordonen täcktes snart av ett miljöanpassat kamouflage av lera.
Matilda Mk III i Libyen 2941 och Crusader Mk I i Egypten 1942.
Fartygskamouflage i Nordafrikas öken
Under 1940 började brittiskt pansar i Nordafrika att målas i ett speciellt mönster med raka diagonala färgfält. Detta hade utvecklats av chefen för tunga pansarbrigaden, brigadgeneral J A L Caunter. Det var inspirerat av fartygskamouflage och till för att bryta upp siluetten. Den nedre delen vid banden målades ljus för att utjämna skuggor och få den att försvinna mot marken. Den mörkaste färgen målades överst för att dämpa solreflexerna. Den ljusa basfärgen var sand. Kontrastfärgerna kunde variera.
På den övre stridsvagnen, en brittisk Matilda Mk III från 1941, är det ljust blågrått och svartgrått, enligt vissa källor flottans nyanser. Andra kontrastfärger som användes var skiffergrönt och purpurbrunt. Denna målning användes bara fram till slutet av 1941.
Effekten av kamouflaget avtog markant när vagnen blev dammig av sand. Istället uppmuntrades besättningarna att måla sina fordon helt sandfärgade. Det förekom dock fläckkamouflage även i öknen. På den undre, en brittisk Crusader Mk I från hösten 1942, har två av bärhjulen målats mörka för att ge stridsvagnen samma skuggor som en sexhjulig lastbil.
Då freden kom fanns det åter tid för puts och målning, något som även återspeglade sig på stridsvagnarna. Flerfärgskamouflage blev populärt igen och var ofta halvblankt eller till och med blankt så att allt skulle se snyggt ut.
Två viktiga undantag fanns dock, USA och Sovjetunionen, som båda använde enfärgad, mörkgrön målning. USA:s nyans var den klassiska Olive Drab. Kolonialmakter som Italien och Storbritannien hade ökenområden och tog fram målning som skulle passa där. Basfärgen blev olika ljust bruna nyanser med kamouflage ovanpå.
Ljusblått, grågrönt och brunt
Detta var till för att bryta upp stridsvagnens konturer. I det speciella, skarpa ljuset i öknen var skuggornas färger annorlunda. Det återspeglade sig i att främst britterna använde kontrastmålning i ljusblått, grågrönt och brunt.
M4A3(76)W vintern 1944–45.
Vinter i Ardennerna
Vintern 1944-45 var sträng och med mycket snö, exempelvis under Ardenneroffensiven. Här stack de västallierades fordon i mörkgrönt ut och behövde vinterkamouflage. Lämplig färg var det dock brist på och det förekom fall då man använde bitar av vitt tyg istället. Denna amerikanska Sherman har bara vitt i fläckar, men det bryter väl upp strukturen mot det snöiga landskapet.
På östfronten var Sovjet vant vid vinter och hade gott om vit färg till sina fordon. Även tyskarna hade vitt till sitt kamouflage, men under de intensiva striderna 1944–45 verkar man bara haft tid att måla ett fåtal fordon. De flesta behöll sin normala målning.
När andra världskriget bröt ut var alltså de flesta nationers fordon i någon typ av kamouflage. Nästan direkt, under finska vinterkriget, kom behovet av vintermålning. Här användes en borttvättbar vit kalkfärg.
Liksom under första världskriget gick de flesta stridande snabbt över till en enfärgad målning.
Många källor har angivit att allt tyskt pansar från krigsutbrottet var helt mörkt pansargrått, men så var det inte. Ett chokladbrunt kamouflage användes fram till hösten 1940. Detta är dock svårt att avgöra på svartvita bilder av dammiga fordon.
Micky Mouse-schemat
Britterna slopade sina tre gröna nyanser och började använda en jordbrun färg. Ovanpå denna användes vanligen en asfaltssvart färg. Den målades på i stora rundade fält som såg ut som Musse Piggs öron så självklart kallades det Micky Mouse-schemat. Liknade målning användes på sandfärgen i Nordafrika.
Här utvecklades även en udda sandfärg med rosastick, kallad Desert Pink. Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.
Övergivna franska stridsvagnar efter Frankrikes fall 1940. Den svarta utlinjeringen mellan färgfälten var tänkt att ytterligare bryta upp konturerna, men effekten var försumbar och målningen slopades snart.
Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.
Då USA kom med i kriget tog man fram nyanser för att måla på Olive Drab så fordonen passade in i stridsmiljön, exempelvis öknen. I Europa förekom även kontrastmålning i svart, men enbart Olive Drab var vanligast och enkelt att genomföra vid massproduktion. Sovjet, som också massproducerade, använde en liknande olivgrön färg.
Tyskarna behöll pansargrått som bas fram till våren 1943 då den ersattes av en sandgul nyans. Till denna hörde två kamouflagefärger, rostrött och mörkgrönt. De kom ut till varje fordon som en pasta som fick späs och appliceras av besättningen efter hur man tyckte var lämpligt.
Ökade kamouflageeffekten
Det gav utrymme till oändligt många variationer. När sedan de allierade fick luftherravälde var det vanligt att tyskarna använde grenar och buskar för att öka kamouflageeffekten, framförallt då fordonen stod stilla. Mot slutet av kriget blev basfärgen grön med brunt och sandgrått ovanpå.
En stridsvagn 122 i det svenska trefärgsmönstret.
Vetenskapligt målade svenska vagnar
När de första motorfordonen kom till svenska armén var dessa vanligen pansargrå, en färg som behölls på en hel del utrustning under en längre tid. Då armén 1922 fick sina första stridsvagnar (m/21) från Tyskland var de målade i trefärgskamouflage i sandgrått, sandgult och fältgrått i färgfält med skarpa gränser. Alla var utlinjerade med tunna, svarta linjer. Följande vagnar fick likartad målning eller blev helt olivbruna eller olivgröna.
Den tjeckiskkonstruerade m/37 som byggdes i Sverige 1938–39 hade först flerfärgskamouflage, men blev sedan helt olivgrön. Ett standardkamouflage infördes för hela armén 1941. Det utgjordes av fyra färger: sandgult, mörkbrunt, olivgrönt och svart. Vanligen sprutades det på i fläckar, men det förekom även att det penselmålades med skarpa kanter. Även kapell i textil kamouflerades, men det upphörde 1945.
Målningen var dock i bruk fram till 1956. Då infördes som standard helt olivgrönt, men färgen hade på prov redan använts på viss utrustning under några år. En del av de överskottsfordon som köptes av USA efter kriget behölls i den amerikanska Olive Drab.
”Viggenkamouflaget” i fyra färger var ett av de första vetenskapligt framtagna kamouflagen med små fält. Det introducerades 1978 men, liksom då olivgrönt infördes, kom det att dröja många år innan det var helt genomfört på alla fordon. I vissa fall målades olivgröna bilar om med bara tre av de nya nyanserna.
Fyrfärgskamouflaget har ändrades i slutet av 1990-talet till ett trefärgs dito genom att den bruna färgen slopades. Det har även åter börjat dyka upp helt gröna fordon. De är endera målade i trefärgsmålningens olivgröna eller köpta direkt i Natos olivgröna.
Panzer IVH i Frankrike 1944.
Sommar på västfronten
Fram emot sommaren 1944 började tyskarna införa den så kallade bakhållsmålningen på stridsfordon på västfronten. På den vanliga sandgula basfärgen med grönt och rödbrunt kamouflage målades runda fläckar i sandgult eller ljusgrått på de mörka fälten och grönt eller rödbrunt på de sandgula. Detta schema skulle användas på fordon som stod uppställda i vegetation. Fläckarna skulle göra att de smälte samman med solljuset som föll in genom lövverket. På detta sätt likande det även de uniformer som togs fram åt främst SS-soldaterna under krigets senare del. Målningen var effektiv och kom att användas på alla fronter fram till krigsslutet.
Efter andra världskrigets slut var det först enfärgad målning som gällde. Färgen förändrades däremot i sammansättning. Den gjordes IR-säker för att undgå upptäckt när fienden använde mörkersikten och värmekameror. Den var även lättare att tvätta ren från kontaminering från ABC-stridsmedel.
Den stora förändringen i USA:s målning kom i början av 1970-talet då amerikanska armén utvecklade åtta målningsscheman för olika regioner, de flesta baserade på fyra färger. Denna komplicerade målning kunde både penselmålas eller sprutas. Ungefär samtidigt tog andra nationer, även Sverige, fram egna kamouflage.
Ett av de mera udda var det som användes av britternas styrkor i Berlin. Här målades Chieftain-stridsvagnarna så att de såg ut som tegelmurar.
Standardmålning i mörkgrönt
En nackdel med alla kamouflage var att man lätt på håll kunde se vilken nationalitet fordonen hade. För att komma ifrån det gick USA först över till helt gröna fordon. Senare införde alla Natoländer, utom britterna, standardmålning i mörkgrönt, rödbrunt och svart.
Genom att tyngdpunkten på dagens konflikter har förskjutits till Mellanöstern och Afghanistan är det ökensand som dominerar exempelvis i USA:s krigsmakt. Även om kamouflage fortfarande har en viss inverkan gör det moderna, sensorbaserade kriget denna mindre, något som märktes i Irak 2003 då mörkgröna M1A2 Abrams användes i ökenmiljö.
Publicerad i Militär Historia 1/2012