Stridsvagnssafari i finska Parola, del 2

Pansarmuseet i Parola ligger cirka en mil norr om Tavastehus (Hämeenlinna) och 11 mil norr om Helsingfors och är väl värt ett besök. Skillnaden mellan Arsenalen fordonsmuseum i Strängnäs (för den som varit där!) och Parola är att de senares vagnar verkligen har varit med i kriget. Man ser tydligt skadorna efter fiendens granater.

246d5759 ea7d 446e bc64 ba1bc9c2a4a6.Motor

Bilden ovan är en av de tidiga T-34-vagnarna som producerades vid Stalingrads traktorfabrik. Den har ett 70.2 mm eldrör. Observera plattan som svetsats fast på tornet – det var här som korpral Toivo Ilomäkis 75 mm granat träffade vid byn Sammatus i juni 1944.

På skylten invid vagnen kan man läsa att den här vagnen var den första som intog byn. Men man har inte skrivit att Ilomäki sköt totalt 16 stridsvagnar på samma ställe – totalt hade han 21 vagnar på sitt konto. 1944 fick han Mannerheimkorset nr 155 av totalt 191 utdelade medaljer.

T-34 är den mest producerad bland alla sovjetiska stridsvagnsmodeller under andra världskriget. Den tillverkades mellan åren 1940 och 1958. Vid slutet av 1945 hade mer än 57 000 T-34 byggts: 34 780 exemplar av den ursprungliga modellen och ytterligare 22 559 av T34/85 (med 85 mm eldrör).

Man fortsatte att bygga vagnarna ända fram till 1956 i Polen och Tjeckoslovakien. Sammanlagt tillverkades så många som 84 070 exemplar av T-34.

Ingenjören Michail Kosjkin fick 1937 uppdraget av Röda armen att konstruera en ersättare till de gamla BT-vagnarna. Den nya vagnen skulle tillverkas vid lokomotivfabriken i Charkiv, Ukraina. Två prototyper byggdes i februari 1940 och genomgick en 2 000 km lång testkörning under svåra förhållanden – från Charkiv till Moskva och åter.

Senare samma vår rättades brister i drivlinan till. De första färdiga vagnarna rullade ut i september 1940. Komponenter tillverkades vid flera olika fabriker: V2-dieselmotorn vid Charkivs dieselfabrik, kanonen vid Kirovfabriken i Leningrad och de elektriska komponenterna vid Dynamofabriken i Moskva.

Inledningsvis monterades T-34 vid Stalingrads traktorfabrik. Senare under kriget flyttades hela tillverkningen österut till Tjeljabinsk vid Ural (staden fick senare namnet Tankograd).

I mitten av 1943 uppgick T-34-produktionen till ungefär 1 000 vagnar i månaden – mycket högre än den tyska produktionen. Finländarna erövrade 6 vagnar och fick köpa 3 ifrån Tyskland. Fram till krigsslutet förlorade man inte en enda vagn.

1961 pensionerades de, men fortfarande finns ett mindre antal som fungerar i Finland. Några är inköpta på senare tid i samband med filminspelningar.

T-34 har använts av 39 olika länder – vissa av dem så sent som 1996.

Fakta T-34:

Motor: 12 cylindrig Diesel V2 500 hk.

Vikt 32 ton.

Besättning 5.

Hastighet 45 km.

Räckvidd 360-465 km.

Beväpning: T-34 ifrån 1940 76.2 mm eldrör. Senare version T34/85 85 mm eldrör.

För att göra motorn kortare tillverkade man ett ”öra” på den vänstra sidans vevstake där man fäste den högra sidans vevstake. Därav orsaken till att slaglängden och kompression på den högra sidan cylindern är 186.7 mm och på den vänstra 180 mm.

Slaglängd 24.87 liter och hela cylindervolymen 38.88 liter.

Dubbla överliggande kamaxlar och 4 ventiler per cylinder. Motorns drift-tid var ca 300-400 timmar.

All drivning skedde med kuggdrev såsom bränsleinsprutning, vattenpump, kamaxlar, oljepump.

KV 1 E var en tung stridsvagn som började tillverkas 1939. Modellen fick sitt namn efter den sovjetiske försvarskommissarien och senare marskalken Kliment Vorosjilov. Finländarna kallade vagnen för Klim. Konstruktionen började i februari 1939 och redan i september samma år testades den första vagnen.

Modellen användes under finska vinterkriget 1940 och hade då en kortpipigt eldrör, 76.2 mm, tre eller fyra 7.62 mm kulsprutor och 100 mm tjockt pansar. Finländarna lyckades inte förstöra ett enda exemplar under vinterkriget.

Vid den tyska invasionen 1941 var KV 1 klart överlägsen de tyska vagnarna i fråga om beväpning och pansar. Tyskarna var tvungna att använda flygunderstöd, luftvärnskanoner och artilleri för att slå ut dessa monster.

Fördelarna med vagnen var de breda banden som klarade av dålig terräng, nackdelarna var att den var långsam och svårmanövrerad och hade problem med kraftöverföringen.

Vagnen byggdes vid Kirovverken i Leningrad, men efter att tyskarna närmade sig staden så flyttade man hela tillverkningen till Tjelabinsk. Den tillverkades i ca 13 500 exemplar i olika varianter.

Fakta KV 1 E:

Motor: V-2 K vattenkyld V 12 diesel 600 hk.

Vikt: 45 ton.

Besättning 5.

Hastighet 35 km.

Räckvidd 335 km.

SU-152 var en sovjetisk infanterikanonvagn med 152 mm kanon byggd på KV-1 chassi. Under slaget vid Kursk var den så effektiv emot de tyska Tiger- och Pantherstridsvagnar att den fick smeknamnet Kattdödaren.

Fakta SU-152:

Motor: 12-cyl diesel modell V-2K på ca 600 hk.

Hastighet 43 km/tim.

Räckvidd 330 km.

Besättning 5 man.

Vikt 45.5 ton.

Frontskydd 70 mm och sidorna 60 mm.

Beväpning: 1 x 152 mm ML-20S Haubits samt 1 x 12.7 mm DSjk kulspruta.

Renault FT 17 Tank var den första modellen Finland köpte från Frankrike år 1919. 32 stycken levererades den 26 augusti. År 1920 erhöll man ytterligare två stycken.

Under vinterkriget hade man inte så stor användning av dessa, beroende på den låga hastigheten. Istället grävde man ner dem längs Mannerheimlinjen och använde dem som fasta eldnästen.

14 vagnar levererades med 37 mm kanon och 18 st var försedda med 8 mm Hotchkiss maskingevär. Problemen med vagnarna var att fläktremmarna hela tiden gick av och att oljan måste bytas efter 20 timmars användning. Bara fyra vagnar återstod efter vinterkriget, varav den på bilden är den sista bevarade.

Fakta Renault FT 17:

Motor: Renault 4-cylindrig bensinmotor på 35 hk.

Hastighet: ca 7- 8 km/tim.

Räckvidd 35 km.

Besättning 2 man.

Vikt 6.8 ton.

Frontskydd och sidskydd 16 mm.

Beväpning: 37 mm kanon eller 8 mm Hotchkiss kulspruta.

Antal tillverkade är uppskattat till 3 800-4 000 st.