Stridsvagnsstrid!

Jämfört med de allierade byggde tyskarna mycket färre egna vagnar. Deras stridsvagnsbestånd 1918 utgjordes av sammanlagt 20 egna och 25 erövrade vagnar organiserade i nio stridsvagnskompanier. Under kriget var tyskarnas bästa motmedel mot de allierade stridsvagnarna artilleripjäser som sköt direktriktad eld.

Räckte inte för genombrott

Under första världskriget dominerade den defensiva eldkraften. När man anföll var kavalleriet för sårbart och infanteriet för långsamt. Försvaret kunde alltid föra fram reserver snabbare än vad anfallsförbanden lyckades avancera, särskilt om man utnyttjade järnvägar. Enbart stridsvagnar räckte inte för att åstadkomma genombrott. Vagnarna var sårbara när deras oskyddade följeinfanteri hejdades vilket ofta hände.

Mellankrigstidens utmaning var att utveckla och omsätta den taktiska rörligheten (på själva stridsfältet) från 1918 i operativ rörlighet där olika förband kunde göra en större och gemensam insats med flera olika divisioner.

Efter första världskriget började framsynta militärer skönja en lösning i takt med den ökade motoriseringen. Idén var att motorisera och delvis bepansra hela förband med alla sina stödfunktioner. Då borde man kunna åstadkomma tillräcklig högt och uthålligt anfallstempo för att efter ett genombrott kunna hota viktiga mål på djupet.

Men det var en sak att se en radikal lösning och något helt annat att bygga upp de förmågor och förband som behövdes. Militären brottades med beskurna anslag i en krigstrött fredsperiod samtidigt som kritikerna framhöll att pansaranfall kunde bekämpas med pansarvärnskanoner.

Dessutom fanns det en risk för att pansaranfall på djupet kunde skäras av eller slås ut om försvaret också disponerade pansarförband som gick till motanfall. Men än så länge var detta bara teorier.

Inledningsvis ledde Storbritannien utvecklingen av pansarstrid. En av förgrundsfigurerna bakom detta var generalmajor John Fuller som under kriget varit stabschef vid den brittiska stridsvagnskåren. Han låg bakom plan 1919 som var ett tänkt operativt stridsvagnsanfall.

Det var ett djärvt nytänkande som gick ut på att stridsvagnar skulle försöka bryta igenom fronten med hjälp av överraskningsmomentet och flygunderstöd, och sedan anfalla viktiga mål som högre staber, vilket förhoppningsvis skulle lamslå tyskarna. Planen genomfördes aldrig eftersom förs-ta världskriget hann ta slut.

En annan brittisk militärteoretiker var kapten Basil Henry Liddell Hart vars idéer fick stor spridning genom att han var en aktiv tidningsskribent. Medan Fuller fokuserade på förband med enbart stridsvagnar förespråkade Liddell Hart integrerade förband där stridsvagnar, infanteri och artilleri samverkade. Bådas idéer gick i huvudsak ut på att åstadkomma genombrott och sedan tränga in på djupet för att förlama motståndaren.

Första mekaniserade enheten

Påverkade av dessa idéer organiserade den brittiska armén 1927 en ”Experimental Mechanised Force”. Det var den första självständiga mekaniserade enheten i världen (det ingick både stridsvagnar och infanteri i bepansrade fordon) och dess övningar skildrades öppet i pressen.

Britterna satsade på två olika sorters stridsvagnsförband: I det ena ingick tunga infanterivagnar avsedda för understöd, medan den andra förbandstypen utgjordes av lättare kavalleristridsvagnar avsedda för spaning och för att utnyttja genombrott.

I båda förbandstyperna prioriterades stridsvagnarna – samverkan med andra funktioner och truppslag sågs som mindre viktigt. Brist på pengar och en övertro på pansarvärnseldens effekt gjorde dock att den brittiska armén avbröt utvecklingen och upplöste förbandet.

I Frankrike gick utvecklingen åt ett annat håll trots att man under kriget byggt över 3 000 olika stridsvagnar och pansarfordon. Som en reaktion på sin tidigare överdrivna anfallsvilja gick fransmännen nu till en annan ytterlighet och antog en utpräglat defensiv doktrin.

Det ledde till att de anlade Maginotlinjen längs den fransk-tyska gränsen. Dock föreslog överste Charles de Gaulle 1934 att Frankrike skulle överge sin stora värnpliktsarmé och i stället satsa på en fullständigt mekaniserad yrkesarmé med offensiv förmåga på 100 000 man.

Detta ifrågasättande av den rådande doktrinen retade den franska militärledningen som envist höll fast vid sin defensiva doktrin och spred ut stridsvagnsförbanden för att understödja infanteriet.

Ryska chockarméer

Under inbördeskriget i Ryssland 1918–21 började Röda armén lära sig rörlig krigföring. Den militärteoretiska utvecklingen i det unga Sovjetunionen ledde till en doktrin om strid på djupet av fiendens gruppering vilket sedan ledde till ett nytt koncept – operationer med särskilda chockarméer som innehöll både stridsvagnsförband och motoriserade styrkor.

Mycket tack vare den inflytelserika marskalken Michail Tuchatjevskij blev Röda armén världsledande avseende mekaniserade förband, även om hemlighetsmakeriet i Sovjet höll omvärlden ovetande. I början av 1930-talet organiserades såväl mekaniserade brigader som en mekaniserad division tre år före tyskarna.

Men konceptet kom i onåd. Sjukligt misstänksam mot all tänkbar opposition startade Stalin utrensningar som drabbade Röda armén hårt. Tuchatjevskij avrättades tillsammans med många andra skickliga officerare.

Teorierna kring djupoperationer ersattes av en mera traditionell inställning om massanfall som ansågs mindre elitistiskt och mer politiskt korrekt.

Pansarförbanden splittrades upp i mindre enheter och spreds ut. Än en gång blev stridsvagnarnas främsta uppgift att understödja infanteriet. Sovjets dåliga erfarenheter av pansarförbandens insatser i spanska inbördeskriget 1936–39 sänkte deras status ytterligare.

Ett undantag från denna negativa utveckling var general Georgij Zjukovs seger vid floden Chalchin-Gol längs den mongolisk-manchuriska gränsen i augusti 1939. Där besegrade Zjukovs armégrupp, inklusive två mekaniserade brigader och två rena stridsvagnsbrigader, två japanska divisioner efter en framryckning där man gick runt på båda flankerna i en dubbel omfattning. Denna förmåga skulle Röda armén senare komma att utnyttja igen mot tyskarna.

Tyska stridsvagnar förbjöds

Enligt fredsfördraget efter första världskriget förbjöds Tyskland att utveckla egna stridsvagnar. Trots att den lilla tyska armén om 100 000 man huvudsakligen utgjordes av lätta infanteriförband övades framsynt ändå samverkan mellan olika truppslag i rörlig strid. Exempelvis markerades stridsvagnar av cykelburna attrapper.

En möjlighet att öva med modern materiel fick tyskarna när ett hemligt militärt samarbete mellan Tyskland och Sovjetunionen inleddes 1922. I Sovjet kunde tyska officerare studera förband och materiel de själva var förbjudna att använda och de första nya tyska stridsvagnstyperna testades där. Samtidigt fick Röda armén tillgång till tyskarnas idéer och teknologi.

Samarbetet pågick fram till 1933 även om misstron dem emellan var stor.

Generalmajor Oswald Lutz blev inspektör för de tyska motoriserade trupperna 1931 med överstelöjtnant Heinz Guderian som stabschef. De båda kom att få stort inflytande över den tyska arméns motorisering och utveckling av pansartrupper. (I Tyskland och Sverige kallades mekaniserade styrkor för pansarförband – inte att förväxla med rena stridvagnsförband som var en del av dessa pansarförband.)

I ett första steg organiserades tre pansardivisioner 1934. I diskussionerna om den rörliga krigföringen fanns starka meningsskiljaktigheter. Hur borde upprustningen ske? Hur skulle den nya rörliga krigföringen genomföras? Skulle pansarförbanden inriktas mot operativa mål på djupet eller taktiskt hjälpa infanteriet att omringa fienden?

Bland andra den tyska generalstabschefen motsatte sig inledningsvis självständiga pansartrupper. För honom var det viktigt att säkerställa arméns krigsduglighet och därför borde fler divisioner i ett första skede dela på de begränsade resurserna.

Men han fick vika sig för Hitler som sade upp Versaillesfredens rustningsbegränsningar i mars 1935. Armén beordrades att expandera, vilket medförde flera problem för de nu prioriterade pansartrupperna. Den tyska industrin började från noll och strävan efter tekniskt fulländade lösningar sänkte utvecklings- och tillverkningstakten.

Genom att produktionen av stridsvagnar inte forcerades kunde pansartrupperna knappast växa särskilt snabbt. De fick inte heller tillgång till alla stridsfordon. Både infanteriet och kavalleriet krävde och fick egna fristående bataljoner med stridsvagnar eller stormkanonvagnar. Ett annat problem var den ständiga bristen på bepansrade transport- och specialfordon.

Sina första stridserfarenheter fick tyskarnas pansartrupper i spanska inbördeskriget 1936–39. I en första kontingent skickades 33 Panzer I till Spanien. Den kulsprutebeväpnade vagnen var liten, svagt bepansrad och med bara två mans besättning.

Tysk personal tjänstgjorde som instruktörer och utbildade spanska besättningar som sedan sattes in i strid. Som en nödlösning avdelades fem pansarvärnskanoner till varje stridsvagnskompani för skydd mot fientliga stridsvagnar. Totalt skickades drygt hundra Panzer I till Spanien.

Det ofta förekommande statiska ställningskriget och pansarförbandens dåliga prestationsförmåga ledde till motsägelsefulla och nedslående erfarenheter som till en början tycktes bekräfta att stridsvagnar var överskattade.

Men pansartruppernas förespråkare hävdade att det var för få och för dåligt utrustade och utbildade pansarförband på plats för att kunna genomföra ett storskaligt test av modern rörlig krigföring.

Spretig utveckling

Utvecklingen av stridsvagnar under mellankrigstiden spretade åt olika håll. De lätta vagnarna hade relativt god fart men klen beväpning och dåligt skydd. De var mest lämpade för spaning.

En mellanklass av vagnar hade god fart och beväpning på bekostnad av skyddet som var svagare, till exempel Sovjets BT-5. Dessa snabba kavalleristridsvagnar var avsedda för strid på djupet av fiendens gruppering – kavalleriets traditionella uppgift (i Storbritannien kallades de kryssarstridsvagnar).

En tredje klass – infanteristridsvagnar – var avsedda för att bryta igenom fiendens front och understödja infanteriförband vilket krävde att de var bättre skyddade och hade lämplig beväpning. Deras högre vikt gjorde att de blev relativt långsamma.

Den franska Char B1 var ett typexempel på en tung infanteristridsvagn. Den skulle bryta igenom fiendens front genom att bekämpa fientliga trupper och fältbefästningar med sin 75-millimeters haubits.

Designen har sina rötter i ett utvecklingsprojekt som initierades 1921 och prototyper levererades 1930. Efter några års tekniska och taktiska tester och övningar lades den första ordern 1934 på sju stycken Char B1.

Versionen Char B1 bis fick även en 47-millimeterspjäs i tornet, tjockare pansar och en starkare motor. Det var en dyr konstruktion och den kostade till exempel tre gånger så mycket som den mindre Char D2 som bara var utrustad med 47-millimeterspjäsen.

Charles de Gaulle lär ha förespråkat ett större antal Char D2 på bekostnad av Char B1 bis. Så blev dock icke fallet.

Stridsvagnen var baserad på konceptet bandgående artilleripjäs, i detta fall en relativt kortpipig 75-millimeters haubits. Tornet med 47-millimeterspjäsen var en efterhandslösning när man förstod att vagnen kunde räkna med att behöva bekämpa fientliga pansarfordon.

Haubitsen riktades och avfyrades av föraren. Sidriktningen skedde genom att vrida hela vagnen.

Tornets 47-millimeterspjäs laddades, riktades och avfyrades av vagnschefen som också ledde verksamheten i vagnen, till exempel eldkommandon eller anvisningar till föraren. Var vagnschefen pluton- eller kompanichef hade han även övriga vagnar i förbandet att leda.

En inte helt optimal situation och klart sämre än de två- och tremannatorn som var vanliga vid krigsutbrottet 1939. Övriga besättningsmedlemmar var haubitsens laddare samt en signalist.

Char B1 bis utvecklades och producerades för en helt annan typ av strid än den vanligen kom att delta i. Vid andra världskrigets utbrott var den närmast en anakronism från första världskriget med sitt stora bandaggregat som löpte runt hela vagnskroppen, sin fast monterade haubits och sin korta aktionsradie.

Att Char B1 bis överhuvudtaget gjorde avtryck i historien beror i allt väsentligt på att denna infanteristridsvagn var utrustad med ett tjockt pansar runt om samt en relativt potent 47-millimeterspjäs som hade god verkan mot de betydligt sämre skyddade tyska stridsvagnarna.

Amerikanska vagnar till Sovjet

Sovjetunionens första femårsplan 1929–34 hade högt satta mål för Röda arméns materiel, både vad gäller utveckling och produktionsvolym. Det sovjetiska bondesamhället stod på en låg teknisk nivå men genom inköp av bland annat fordon från utlandet skapades förutsättningarna för en accelererad utveckling.

Ett för ändamålet särskilt bolag som satts upp i USA importerade ett mindre antal stridsvagnar av Christie-typ. Vagnarna såldes utan torn för att kringgå de amerikanska exportrestriktionerna till Sovjet. John Christie var en egensinnig konstruktör som med begränsad framgång sökte intressera bland annat den amerikanska och brittiska armén för sin konstruktion.

De importerade vagnarna kom att utgöra inledningen på en serie stridsvagnar med beteckningen BT (Bistrochodnij Tank, ”snabb stridsvagn”). Det var en utpräglad kavalleristridsvagn.

En av de aspekter som tilltalade Röda armén var att vagnarna kunde köras både på band och på hjul. Längre landsvägsmarscher var möjliga utan att slita på de känsliga banden.

BT-5 var den första BT-vagnen som kom att tillverkas i större mängd, totalt producerades 5 000 under åren 1932–35. Vagnen hade tre mans besättning och kunde skifta från hjul till band på 30 minuter. Den var beväpnad med en 45-millimeters kanon samt en kulspruta.

En version var utrustad med radio och var avsedd för förbandschefer. Övriga vagnar saknade radio och man kommunicerade med flaggor. De radioutrustade vagnarna var lätta att identifiera då antennen satt monterad i sektioner runt om tornet.

Man experimenterade också med snorklar för djupvadning, rök-läggande vagnar, vagn-ar utrustade för broläggning med mera. Allt för att kunna genomföra självständiga operationer på djupet. Ett viktigt komplement var en version som utrustades med en kort 76-millimeters haubits för att kunna ge understödjande eld mot mål som 45-millimeterskanonen inte bet på.

BT-5 sattes in i striderna mot Japan i Manchuriet 1934–35, i spanska inbördeskriget och i vinterkriget mot Finland. Man upptäckte tidigt dels att pansaret var för svagt för den stridsmiljö vagnen var tänkt att operera i, dels att nitning av pansarplåt inte var ett lämpligt konstruktionssätt.

Efterföljaren, BT-7 som började levereras 1935, fick därför ett helsvetsat chassi och tjockare pansar.

I och med att Röda arméns doktrin ändrades på grund av Stalins utrensningar kom de svagt bepansrade vagnarna i stället att utnyttjas för understöd av infanteriets strid. Resultatet förskräckte och i striderna mot de överlägsna tyska pansarförbanden sommaren 1941 försvann huvuddelen av BT-5 snabbt från inventarielistorna.

Däremot levde Christies bandaggregat vidare via T-34 och spåren kan skönjas i modeller som tillverkades långt efter andra världskrigets slut.

Understödja eller bekämpa?

När pansartrupperna bildades i Tyskland 1934 fastställdes omgående följande huvuduppgifter: understödja infanteriets anfall, bekämpa fientliga stridsvagnar samt självständigt uppträdande med andra motoriserade enheter

Som i andra länder fanns det olika uppfattningar om vilken av de två första punkterna som skulle vara vägledande. Tidigt definierades två huvudtyper av framtida stridsvagnar.

En modell skulle dels kunna understödja infanteriets strid med kulsprutor och kanon, dels ha tillräcklig förmåga att strida med fientliga stridsvagnar.

Den andra modellen skulle vara en ren understödsstridsvagn, utrustad med en pjäs som var lämplig för att bekämpa trupp. Med andra ord en pjäs av artillerimodell. Den första modellen fick i ett senare skede beteckningen Panzerkampfwagen III och den andra blev Panzerkampfwagen IV.

De planerade huvudstridsvagnarna, och de förband de skulle ingå i, stod inför en forcerad taktisk och teknisk utveckling.

Man förstod att ändringar skulle behöva göras mer eller mindre löpande under utveckling och produktionen av förserie och serietillverkade stridsvagnar. Därför valdes medvetet företag bort som hade erfarenhet av serietillverkning i stor skala som exempelvis lastbilstillverkare. I stället valdes tillverkare som kunde hantera ändringar under produktionens gång. Ett vägval som senare skulle straffa sig.

Det stod tidigt klart att Panzer III och IV skulle vara tillgängliga i ett större antal först någon gång 1938/1939. Långt innan dess måste dock utbildnings- och övningsverksamheten för det unga truppslaget komma igång.

Lösningen blev att kopiera en befintlig utländsk konstruktion och utveckla en stridsvagn som var avsedd i första hand för utbildning och övning – Panzer I.

För att snabbt bygga upp någon form av förmåga att bekämpa fientliga pansarfordon utvecklades Panzer II. Den betraktades också i första hand som en nödlösning i väntan på de riktiga stridsvagnarna.

De grupperingar som förespråkade att stöd till infanteriets strid var den viktigaste uppgiften menade att Panzer I och II i allt väsentligt räckte för att täcka behovet. Panzer III och IV skulle bara behövas i ett mindre antal.

Andra pekade på utvecklingen i Frankrike. Där ökade pansarskyddet till 30 millimeter eller mer i fronten och en 47-millimeterspjäs med pansarbrytande förmåga blev allt vanligare som beväpning.

Att Panzer I och II ändå kom att tillverkas i stora volymer var av tvång. Dels behövde man något att utbilda på och öva med så att man på sikt byggde upp förmågan att utnyttja stridsvagnar och stod väl rustade när de nya huvudstridsvagnarna äntligen levererades, dels behövde även industrin som skulle utveckla och tillverka de nya vagnarna bygga upp sin förmåga.

Panzer II

Panzer II var trots sin bakgrund en relativt framgångsrik stridsvagn. Besättningen utgjordes av tre man: vagnschef/skytt, laddare/radiooperatör samt förare.

Huvudbeväpningen var en 20-millimeters kanon med viss pansarbrytande förmåga i ett torn med manuell sidriktning. Kanonen var automatisk och laddades med sexskottsmagasin. Granaternas otillräckliga genomslag innebar korta stridsavstånd om det fientliga pansarskyddet översteg 20 millimeter.

Den parallellkopplade kulsprutan var vagnens enda effektiva vapen mot trupp. Lösningen med en vagnschef som agerade både chef och skytt var inte lyckad men var också en nödlösning för att man skulle hålla sig inom de snäva specifikationerna för storlek och vikt.

Panzer II producerades till och med december 1942, mot slutet i form av en spaningsstridsvagn. Vagnen kom också att utgöra plattform för självgående artilleri- och pansarvärnspjäser.

Vid krigsutbrottet 1939 disponerade tyskarna sex pansardivisioner, fyra lätta divisioner med var sin stridsvagnsbataljon och fyra fullt motoriserade divisioner utan stridsvagnar.

När de släpptes lösa i Polen hösten 1939 kallades deras framgångar av den allierade pressen och den tyska propagandan omgående för blixtkrig. Men det var inget färdigt koncept utan utvecklades i takt med framgångarna och vunna erfarenheter.

De tidiga tyska stridsvagnarna var inte optimala för sina uppgifter och man tvingades till improvisationer. Av nästan 3 000 stridsvagnar var huvuddelen Panzer I och II. Panzer IV fanns det knappt tvåhundra av och Panzer III inte ens etthundra. De tyska pansartrupperna gick i krig med en nödlösning.

Publicerad Militär Historia 12/2011