Sturmmörser Tiger – tysk stridsvagn med sjunkbombskastare

Under trettiotalet utvecklades stridsvagnen åt olika håll och en trend var understödsvagnar som skulle lösa de två uppgifter infanteriet hittills hade löst med handdragna pjäser: pansarvärn och direktskjutande understöd. För att göra vagnarna så billiga som möjligt byggdes de på befintliga chassin och utan torn (det senare gjorde att man fick plats med större kanoner).

Den tyska Sturmgeschütz får ses som urtypen för dessa vagnar. Den byggdes på samma chassi som de tyska Panzer III och IV och kom att bli ett av de pansarfordon som det byggdes flest av i Tyskland.

Dessa vagnar utvecklades under hela världskriget, pansarvärnsvagnarna slutade med den enorma tyska 72-tons Jagdtiger beväpnad med en lika enorm 120-millimeters kanon. I den här artikeln ska vi titta på hur de direktskjutande understödsvagnarna utvecklades till en lika bisarr slutpunkt. Den tyska »Sturmtiger» beväpnad med en sjunkbombskastare.

Tyskarna klarade sig i början av kriget bra med olika varianter på Sturmgeschütz för att understödja sitt infanteri. Det var först när man mot allt bättre vetande började strida i Stalingrad som man behövde rejälare pjäser.

Tolv Sturmgeschütz byggdes snabbt om och beväpnades med 15-centimeters kanoner. Kanonerna hade låg utgångshastighet och kort räckvidd – det handlade om att på korta avstånd slunga stora sprängladdningar.

Större var bättre

Vagnarna fungerade väl i strid och de följande åren byggdes 300 av den snarlika Sturmpanzer IV, ofta kallad »Brummbär». Men tyskarna hade nu börjat utveckla en mentalitet där större alltid var bättre.

Man ville utgå från chassit till Tigerstridsvagnen och började titta på vad för slags kanoner som fanns att tillgå. Det mest självklara valet var den 21-centimeters Mörser 18 som hivade iväg en 113 kilo tung granat, men den hade en våldsam rekyl – och var den verkligen tillräckligt stor?

Sjunkbombskastaren Raketenwerfer L61/5.4

In på scenen släpades den 380-millimeters sjunkbombskastaren Raketenwerfer L61/5.4, ett misslyckat projekt från marinen. Pjäsen var tänkt att slunga sjunkbomber över norska fjordar och hade prövats utanför Trondheim utan att någon hade blivit det minsta imponerad.

Sjunkbombskastaren var bakladdad och granaterna så tunga att de behövde lyftas med en liten lyftkran.

Granaten slungades iväg med en initial laddning och drevs sedan vidare av raketer i själva granaten. Vapnet var på sätt och vis en enorm bazooka, och ett problem som man bortsåg ifrån när man skulle använda den på land var att medan en sjunkbomb kunde träffa lite hur som helst och ändå skada en ubåt i närheten, så måste en jättegranat som ska slå ut en bunker faktiskt träffa bunkern, eller åtminstone få ett hus i närheten att falla över den.

Använde chassin från skadade Tigervagnen

I början på augusti 1943 beställdes Sturmmörserwagen 606/4 mit 38 cm RW 61 (även Sturmpanzer VI eller Sturmmörser Tiger – »Sturmtiger» är ett senare namn) och den första prototypen visades upp i slutet på oktober. Men att bygga vanliga Tigervagnar hade högre prioritet och det var först när man i april 1944 beslöt att använda chassin från skadade vagnar som produktionen av Sturmtigrar inleddes.

Sturmtigerns chassi var som sagt den beprövade Tigervagnens. Den hade inget torn, utan bara en stor lådliknande, välbepansrad och rymlig överbyggnad. Vagnens frontpansar var en och en halv decimeter tjockt och även sidorna var ytterst kraftiga.

10 ton tyngre än Tiger

Detta gjorde vagnen närmare 10 ton tyngre än Tiger, men bepansringen ansågs viktig eftersom vagnen skulle strida i städer där fienden kunde öppna eld på korta avstånd. Den hade fem mans besättning: chef, skytt, förare och två laddare, varav den ena dubblerade som signalist.

För att inte raketkastaren skulle slå sönder vagnen när den avfyrades hade den försetts med utlopp för krutgaserna runt den korta pipans mynning. Detta ledde till spektakulära mynningsflammor som gjorde vagnen allt utom diskret.

Dess granater vägde fortfarande över 350 kilo och var en och en halv meter långa. Det fanns plats för fjorton granater i vagnen, varav en i eldröret och en i laddläge.

För att få ombord nya granater fanns en kran monterad på bakpansaret och i vagnens tak fanns en stor lucka att fira ner dem igenom. Att ladda om kanonen med granater inne i vagnen tog runt 10 minuter, vilket innebar att vagnen kunde avfyras runt fyra gånger i timmen. (Som jämförelse kan en vanlig haubits få i väg runt 200 granater i timmen.) Man tog för säkerhets skull fram två olika granater till raketkastaren. En regelrätt spränggranat och en med riktad sprängverkan.

Krävdes omständiga beräkningar

Granaten med riktad sprängverkan som tillverkades i 4500 exemplar, men aldrig kom fram till förbanden, kunde utan problem slå igenom två och en halv meter betong. Tyvärr var de raketdrivna granaterna känsliga för temperaturförändringar och det krävdes omständliga beräkningar för att de skulle hamna där man ville.

Att pricka de befästningar som man var satt att slå ut var svårt. (Flera beskrivningar av vagnen påpekar att raketkastaren hade ett minsta skjutavstånd på femtio meter, men går inte in på om man tror att vagnen överlever detta.)

Sturmtigern var ibland även utrustad med »Nahverteidigungswaffe», en liten granatkastare som användes för att skjuta rök eller spränggranater runt vagnen. Idén låter kanske egendomlig, men snarlika rökkastare är idag närmast standardutrustning på stridsvagnar. Sturmtigern hade också en ytterst ordinär kulspruta monterad i skrovet. Vagnen gick att få upp i 40 kilometer i timmen och hade en räckvidd på någonstans mellan tio och tolv mil.

Byggdes i arton exemplar

Sturmtigern byggdes i ofattbara arton exemplar. En inte helt vetenskaplig undersökning ger för handen att det idag går att köpa fler än arton olika plastmodeller som föreställer Sturmtiger.

Vagnen var som sagt tänkt att användas för att understödja infanterianfall i städer och när den kom i tjänst i augusti 1944 så skickades de första vagnarna omedelbart att delta i striderna mot upproret i Warszawa, den enda gång Sturmtigern användes till vad den var ämnad att göra.

Men befälhavaren för den 9. tyska armén menade att vagnarna var värdelösa då de var bemannade av »folk från fabriken som inte kunde sikta». Det var så enkelt att raketkastaren inte hade den precision som krävdes av ett vapen i dess specialiserade roll.

Sturmtigrar skulle förstöra Remagen-bron

Efter Warszawa organiserades Sturmtigrarna i tre stycken små pansarstormmörsarkompanier med vardera fyra vagnar och en halvbandvagn för eldledning. Ett halvdussin Sturmtigrar sattes under vintern in Ardenneroffensiven där de var tänkta att användas i ett anfall mot Liege, men offensiven nådde aldrig fram. Vagnarna användes sedan under striderna längs Västvallen.

När amerikanerna hade erövrat Remagen-bron över Rehn sattes två kompanier Sturmtigrar in för att förstöra bron. Det finns olika omdömen om hur effektiva det var. Enligt vissa rapporter gick vagnarna mest sönder. Enligt andra sköt de en hel del men hade för dålig precision för att ens träffa en över 300 meter lång bro.

Enligt en rapport slog en granat ner i en grupp Shermanvagnar och slog ut samtliga. (Vissa uppgifter hävdar att besättningarna hängde utanför sina vagnar och dödades. De flesta källor är överens om att detta är enda gången Sturmtigern var ens avlägset i strid med andra stridsvagnar.)

Jakt på supervapen

Efter det slogs vagnarna efter hand ut av flyg, havererade eller fick slut på bensin. Det var ett ynkligt slut för ytterligare ett av alla Nazitysklands supervapen. (Bron vid Remagen besköts även med V-2-raketer och den 60 centimeters granatkastaren Karl-Gerät, och anfölls av jetdrivna attackflygplan och grodmän. Den rasade ihop efter tolv dagars oavbruten beskjutning, men då var det för sent.)

Det finns någonting makalöst ofokuserat i hur tyskarna som var på god väg att förlora kriget slösade energi på allt märkligare och otroligt specialiserade projekt. Det hela går delvis att skylla på en jakt efter supervapen som kunde vända kriget, men Tredje rikets röriga byråkrati spelar också in. Det var helt enkelt för många kockar i soppan.

Två Sturmtigrar överlevde kriget

Sturmtigern var dessutom fruktansvärt dyr, beroende på hur man räknar så gick det att få två eller tre nya Panther-vagnar för samma pris. Det fanns ändå planer på att bygga ammunitionsvagnar som skulle följa Sturmtigrarna i strid, men bara en enda vagn byggdes.

För att trassla till saker ytterligare tillhörde Sturmtigrarna i slutändan inte pansartrupperna utan artilleriet, vilket innebar att man inte hade tillgång till folk som kunde reparera tunga stridsvagnar när de fick problem med motor eller växellåda.

Två Sturmtigrar överlevde kriget. Den ena står på ett museum i Tyskland och den andra i Ryssland.

Anders Fager är författare och militärhistorisk skribent.

Publicerad i Militär Historia nr 8/2021