UZI – kulsprutepistol för enhandsfattning

Under de senaste 100 åren har omkring 120 typer av kulsprutepistoler sett dagens ljus. Somliga är av enklast möjliga konstruktion för att underlätta masstillverkning. Detta skedde till priset av hållbarhet, funktions- och träffsäkerhet och inte minst användarvänlighet.

Andra är kvalitetsprodukter där konstruktörens idéer och ambitioner har fått fritt spelrum. En tredje kategori prioriterar litenhet framför allt annat, för att passa exempelvis livvaktspersonal. Majoriteten bygger på principen »tungt slutstycke» och använder parabellumpatronen 9x19.

Tvåhandshantering

Funktionsprincipen »tungt slutstycke» har dock vissa nackdelar som krav på tvåhandshantering, förstaskottspridning, nedsmutsningsbenägenhet och risk för vådaavfyrning. Efter andra världskriget började varianter på konstruktionen komma fram, som syftade till att eliminera några av dess svagheter. Två av dessa (Uzi och H&K MP-5) var nyskapande, blev stora försäljningsframgångar och spreds världen över.”

Somliga moderna handeldvapen förekommer ofta i nyhetsmedia, burna av allt från reguljära soldater och säkerhetsstyrkor till gerillakrigare, terrorister och kriminella. Vissa av dem har ett så karakteristiskt utseende att de omedelbart blir igenkända även av personer utan vapenintresse. Ett berömt vapen, som kombinerar ett egenartat utseende med en särskild konstruktionsprincip och därav följande nya egenskaper, är den israeliska kulsprutepistolen Uzi.

Kulsprutepistolerna hade således fram till slutet av 1940-talet med få undantag konstruerats enligt principen »tungt slutstycke». Därigenom blev vapnet enkelt att tillverka och hantera, vilket passade perfekt för massproduktion till stora arméer med snabbutbildade soldater. Konstruktionsprincipen innebar att pipa, patronläge, slutstycke och rekylfjäder lades efter varandra, med alla delarna utom pipan inneslutna i en enkel, oftast cylindrisk, låda.

Otymliga

Slutstycket behövde dessutom plats att röra sig fram och tillbaka i lådan vid skottlossning för att kasta ut tomhylsorna och mata in nya patroner. Resultatet blev ett vapen som, även om det var betydligt kortare än de vanligt förekommande gevären, upplevdes som störande stort. Även i varianter med infällbart axelstöd upplevdes det som besvärligt att ha med sig och att hantera i trånga utrymmen som stridsfordon.

Tyngdpunktsförskjutningen vid avgivande av första skottet genom det tunga slutstyckets rörelse framåt och vid automateld, gjorde att de flesta kulsprutepistoler upplevdes som för stora och obalanserade för enhandsfattning. Åtminstone av skyttar med normal hand- och armstyrka.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När staten Israel bildades år 1948 behövdes ett nytt, enhetligt och billigt automat­vapen för strid på relativt korta avstånd. Arbetet med att möta detta behov anförtroddes konstruktören Uziel Gal (1923–2002), som även – mot sin vilja – fick ge namn åt sin skapelse.

Teleskopiskt slutstycke

Genom att kombinera konstruktionsprinciperna från några befintliga vapen med egna idéer, utvecklade han något som mötte önskemålen om ett mera kompakt vapen med kulsprutepistolens eldkraft. Grundprincipen, som lånades från de tjeckiska ZK476- och Sa23/25-kulsprutepistolerna, brukar kallas »teleskopiskt slutstycke» (»overhung bolt»). Slutstycket är ihåligt och omsluter största delen av pipan samtidigt som matning av patroner och utkastning av hylsor sker genom uppfrästa slitsar.

Magasinsfattningen är integrerad med det vertikala handgreppet och avtryckaren, vilket gör att vapnets tunga delar – slutstycke och magasin – samlas nära dess mitt och i anslutning till handgreppet. Vid skottlossning förblir vapnet välbalanserat, eftersom slutstycket bara rör sig över dess tyngdpunkt, där även handgreppet med magasinet ligger. Därför kan Uzi-kulsprutepistolen med viss övning även hanteras med enhandsfattning.

Tillverkningen sker väsentligen genom utstansning av delar ur plåt, vilka sedan sammanfogas. Resultatet är ett vapen med ett föga förfinat utseende, men med en låg tillverkningskostnad.

Uzi-kulsprutepistolen blev en teknisk och försäljningsmässig framgång av rang. Vapnet har under mer än 50 år utvecklats i tre olika grundversioner, licenstillverkats av minst sex företag (och ett kinesiskt utan licens), sålts till över 90 länder världen runt och tillverkats i ungefär 10 miljoner exemplar.

Efterhand kom det fram varianter på riktmedel, axelstöd, magasinsstorlek (standardmagasinet rymmer 32 patroner, men det finns »pirattillverkade» trummagasin för upp till 100 patroner) och i totalt fem olika kalibrar från 5,56 till 11,4 millimeter (LR.22 till .45 ACP).

Skottlägesomställare och avfyrningsspärr

Trots strävan efter ett enkelt vapen har Uzi två finesser: För det första har vapnet en skottlägesomställare (säkrad-enkelskott-automat) och för det andra är handtaget försett med en avfyrningsspärr som måste tryckas in för att avfyrning ska vara möjlig. Den sistnämnda detaljen förhindrar vådaskott om vapnet tappas. Konstruktionen har således inspirerat andra vapenkonstruktörer – ibland till ren efterapning.

Därmed är Uzi i sina olika versioner och kopior den mest spridda kulsprutepistol som finns, även om den numera börjar ersättas av lätta automatkarbiner (5,56 millimeter) som infanterivapen och hos specialstyrkor med flera andra varianter av kulsprutepistoler som H&K MP5. Dessa har fördelen att avlossas med sluten mekanism.

Nyckeln till framgången ligger i Uzi-kulsprutepistolens praktiska tillämpning av innovativa konstruktionsprinciper från några redan befintliga tekniska koncept. Detta har gjort den relativt liten, lätthanterlig och så välbalanserad att den, som nämnts tidigare, kan avfyras med en hand. Dessutom är den lätt att tillverka och funktionssäker.

Micro-Uzi

I versionen »Micro-Uzi» är den så liten att livvaktspersonal kan bära den dold i portföljer, under kavajer eller i handväskor. Ändå använder detta lilla vapen samma 9 millimeters-ammunition som nästan alla andra kulsprutepistoler. Andra versioner är enskottsvapen för den civila marknaden i USA, där Uzi blivit något av ett kultföremål där man kan köpa tredjepartsdelar för att anpassa sin Uzi som man vill.

Konstruktören Uziel Gal dekorerades för sitt arbete med Uzin och fortsatte en framgångsrika bana som vapenutvecklare. En vanlig missuppfattning är att han återigen motvilligt lånat sitt namn till den inhemska automatkarbinen »Galil» (som nära liknar den finska Valmet Rk62, som i sin tur bygger på en polsk licens för den ryska AK-47).

Namnet kommer dock från kollegan Yisrael Galil. Senare flyttade Uziel Gal till USA där han medverkade i utvecklingen av kulsprutepistolen Ruger MP9.

Publicerad i Militär Historia 3/2021