Torsten Stålhandske är än idag en av de mest namnkunniga svenska generalerna från trettioåriga krigets dagar. Det är egentligen lite märkligt, för han var knappast skickligare än andra samtida generaler i svenska kronans tjänst, som de vida mindre kända Caspar Cornelius de Mortaigne eller Johan Lilliehöök, och han blev trots allt aldrig fältmarskalk, vilket flera yngre förmågor blev under hans livstid. Det finns en förklaring och den handlar inte så mycket om Stålhandskes krigiska förmåga utan om 1800-talets nationalromantik.

Ägde en handfull gårdar

Mannen som med tiden kom att få en ryktbarhet som inte riktigt har sin bärighet i källorna föddes på Hummelsund i Borgå socken i dagens Finland den 1 september 1593. Adelsätten Stålhandske hade unga anor; hans farfar Sven Andersson adlades 1565. Varken han eller hans far Torsten Svensson hade lyckats höja familjen över knapadelns nivå. Stålhandskes ägde en handfull gårdar i Västergötland samt modern Catharina Lydiksdotters sätesgård Hummelsund i dagens Finland.

Finskt kavalleri korsar floden Lech i slaget vid Rain 1632,

Finskt kavalleri korsar floden Lech i slaget vid Rain 1632, under ledning av den nyligen befordrade Stålhandske.

© Peace Palace Library

Källmaterialet kring Stålhandskes liv är så tunt att hans personlighet helt undflyr oss. Bara konturerna av hans liv går att rekonstruera och då mer eller mindre bara dess krigiska sida. Om hans uppväxt är ytterst lite känt. Fadern stupade i slaget vid Stångebro 1598. Tre år senare gifte modern om sig med den skotskättade majoren Robert Guthrie. Om man ska tro likpredikan som hölls vid Torsten Stålhandskes begravning visade denne tidigt en »synnerlig inklination till krigsväsendet».

Hans uppfostran ska ha överlåtits till en annan skotsk soldat, Patrick Ruthven, ryttmästare för en ryttarfana i Karl IX:s sold. Stålhandske ledsagade den sju år äldre Ruthven under striderna i Ryssland på 1610-talet samt under en värvningsresa till England och Skottland 1614–15.

Torsten Stålhandskes karriär

Stålhandskes officerskarriär tycks ha börjat med en befattning i Gustav II Adolfs livfana år 1620 – han var då 27 år gammal, en för tiden sen början på en officersbana. Det gick dock att göra svindlande snabb karriär i den svenska 1600-talsarmén. Stålhandske deltog i Gustav II Adolfs livländska fälttåg 1621–22 som först fänrik och sedan kapten i Samuel Cobrons infanteriregemente.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När kriget blossade upp efter några år var Stålhandske åter i elden. År 1626 befordrades han till major i Arvid Horns fotfolksregemente för att året efter flytta över till Åke Totts finska ryttare, varmed hans namn så ofta förknippas. Vad han faktiskt gjorde under dessa krigiska år är oklart, men under alla omständigheter lät Tott utse honom till överstelöjtnant 1629.

Stålhandskes insats vid Lützen

Stålhandskes insats vid Lützen har romantiserats och tillskrivits stor vikt i efterhand – utan egentliga belägg. Detalj från Carl Wahlboms målning från 1855.

© Nationalmuseum

Krigen mot Polen i all ära, det är kriget i Tyskland som gjort Stålhandske berömd, hand i hand med sina finska ryttare. I samband med den svenska interventionen i trettioåriga kriget beordrades Stålhandske att ledsaga tre kompanier finska ryttare från Åbo till Peenemünde, där de anlände i mitten av augusti 1630.

Något slags avtryck måste hans krigiska gärningar under det där första året av trevande svensk krigföring på kontinenten ha gjort på Gustav II Adolf, eftersom denne i april 1631 förlänade Stålhandske 24 gårdar i Borgå socken. I september 1631 deltog Stålhandske med 8 kompanier finska ryttare under sig i slaget vid Breitenfeld.

Slaget vid Lützen

De intog arméns hedersplats, längst ut till höger i första träffen, varifrån de kämpade mot Pappenheims kavalleri. Stålhandskes aktier steg tydligen, för när Tott tvingades gå i för tidig pension på grund av sviktande hälsa i april 1632 befordrades han till överste för det regemente som några år senare fick det officiella namnet Tavastlands och Nylands ryttare. Stålhandske deltog i svältkriget kring Nürnberg sommaren 1632 och vid den fiaskoartade striden vid Alte Feste den 24 augusti ska hans finnar två gånger ha slagit fientligt rytteri på flykten innan de själva tvingades att rymma fältet.

När slaget vid Lützen stod i november 1632 var överste Stålhandske där med sina åtta kompanier finska ryttare, än en gång längst ut på arméns högra flygel. Historikerna har formligen stått i kö för att heroisera Stålhandskes insatser under slaget.

Berättelsen om hur kungen i ett tidigt skede av slaget vände sig till honom och sa: »grip an de där svarta bussarne, de komma att bli vår undergång» pekandes på de kejserliga kyrassiärerna i sina svarta pansar är fin, men kommer från en tvivelaktig andrahandskälla. Detsamma gäller den ofta upprepade uppgiften om att Stålhandske var kungens närmaste man på högerflygeln och efter dennes död tog befälet över denna liksom att kungens lik rycktes ur de kejserligas händer tack vare ett heroiskt anfall organiserat av honom. Dålig källhantering har gått hand i hand med tvärsäkra uttalanden.

Åke Tott

Åke Tott kallades »snöplogen» av Gustav II Adolf.

©

Även en relativt modern författare som Hodder Stjernswärd skriver att »segern» vid Lützen – där svenskarna misslyckades med att krossa en numerärt underlägsen fiende och förlorade vida fler fanor än motparten – näst efter Gustav II Adolf berodde på Stålhandskes insatser. Det enda vi med någorlunda säkerhet kan säga om dem kommer från ett enda ögonvittne, den brittiske översten George Fleetwood.

I ett brev skrivet kort efter slaget beskriver Fleetwood hur Stålhandske på Gustav II Adolfs order anföll och besegrade kejsarens kroatiska rytteri med sina åtta kompanier. Stålhandskes övriga förehavanden under slaget är att betrakta som spekulationer.

Befordrades till generalmajor

Under de för det protestantiska vapen mörka åren efter Gustav II Adolfs död krigade Stålhandske vidare. Han stred i Westfalen och deltog i slaget vid Oldendorf samt erövringen av Hameln, där han ska ha blivit sårad i ena armen. Detta följdes av en insats i Nederländerna, som vanligt utan att nämna mycket om Stålhandskes person och verksamhet. Han måste i alla fall har skött sina uppgifter med viss flair, eftersom han i oktober 1634 befordrades till generalmajor.

Han fick nu i uppdrag att leda en större styrka kavalleri i Livland när kriget med Polen hotade att blossa upp igen eftersom det 1629 ingångna stilleståndet vid Altmark löpte ut 1635. Nu förlängdes stilleståndet efter diverse diplomatiska turer. Rikskanslern Axel Oxenstierna skrev nyårsafton 1635 till drottning Kristina att Stålhandske borde sändas åter till Tyskland »efter han en god karl är, haver hos både vårt folk och fienden en god renommé och känner landets lägenhet».

Stålhandske återkallades snart till Tyskland där han och hans regemente så småningom hamnade i fältmarskalk Johan Banérs här. De kom därmed att delta i dennes förkrossande seger i slaget vid Wittstock i september 1636. Stålhandske ska efter slaget tillsammans med flera andra generaler fått sig en rejäl avbasning av den koleriske Banér för att ha sölat med sin uppmarsch.

Under Banérs befäl

Denna plump i protokollet till trots fick Stålhandske och hans finska ryttare kriga vidare under Banérs befäl de följande åren. Som vanligt vet vi inte mycket mer om Stålhandske än drabbningarna han deltog i. I början av 1639 fick han på nytt bannor av Banér, denna gången för att ha tagit för lång tid på sig med undsättningen av en infanteristyrka utanför Leipzig.

Fältmarskalken Johan Banér

Fältmarskalken Johan Banér var föga imponerad av Stålhandske militära förmågor.

© Auktionsverket

Stålhandske tycks dock ha utmärkt sig i kommande fäktningar. I augusti 1639 utnämndes han till befälhavare över den svenska armén i Schlesien. Han kom att inneha detta självständiga uppdrag i nästan tre år. Det var otacksamt, eftersom provinsen var viktig och fiendens styrkor överlägsna. Banér bad till slut att få Stålhandske entledigad, men Oxenstierna backade upp honom.

Fältmarskalken fick dock sista ordet, när han i ett brev skrivet på sin dödsbädd våren 1641 gick igenom den lilla grupp generaler varur hans efterträdare snart skulle rekryteras. Stålhandske avfärdade han som »för dåsig». Fältmarskalkjobbet gick efter Johan Banérs förtidiga död till Lennart Torstensson.

Stålhandske insjuknade

Stålhandske kämpade vidare i Schlesien med växlande framgångar. Åren började kanske sätta sina spår; det är från denna tid en överste skvallrade till Torstensson om att Stålhandske var sliten och försupen. I april 1642 kom Torstensson till Schlesien med den svenska huvudarmén. Stålhandske ledsagade nu denne i hans framgångsrika operationer.

Torstensson tycks ha delat Banérs skepsis mot Stålhandske. Han gav honom aldrig något självständigt befäl. I slaget vid Leipzig i oktober 1642 fick Stålhandske nöja sig med att leda högra flygelns andra träffen under den yngre Arvid Wittenbergs befäl. Han skötte sig av allt att döma med bravur, men sårades svårt i högra handen.

Under sin konvalescens i Stettin träffade den ärrade generalmajoren Christina Horn. De gifte sig i april 1643. Bara månaden efter krönte Stålhandske sin bana med att bli utsedd till general av kavalleriet. Med befordran följde ett pommerskt slott. Väl tillfrisknad deltog Stålhandske i Torstenssons grymma fälttåg i Mähren liksom hans berömda invasion av Jylland.

Där insjuknade Stålhandske för att efter sex veckors sjukdom gå ur tiden, 21 april 1644, drygt femtio år gammal, i Hadersleben (eller Haderslev som orten, numera i Danmark, heter). Stålhandske begravdes sedermera i Åbo domkyrka.

Tidens främsta general

Finska och svenska 1800-talshistoriker kom påverkade av den då blomstrande nationalismen att romantisera och glorifiera Stålhandske och hans »hakkapeliter». De blåste upp Stålhandske till en gigantisk gestalt: han blev en av tidsålderns främsta generaler, en osedvanlig aggressiv och modig gåpåare danad i Gustav II Adolfs föregivet nya kavalleritaktik. Och han var tveklöst en tapper, begåvad officerare (och en plundrare av rang) – en man av hans ringa börd blev inte general utan osedvanlig kompetens – men i källor finns inget som särskiljer hans agerande på slagfältet från andra svenska officerare.

Om något framstår han som en man som oavsett hur utmärkt han hade varit som överste inte riktigt höll måttet som general, i alla fall inte i sina överordnades ögon.
Historieskrivningen om Stålhandske är givet hur undflyende han är som person kanske ett mer intressant studieobjekt än hans liv – som ett exempel på hur nationalism parad med dålig källkritik har använts för att mytologisera det förflutna.

Publicerad i Militär Historia 11/2020