Kirkholm – här stod Sveriges största nederlag

Över hundra år före slaget vid Poltava led Sverige det blodigaste nederlaget i landets historia. Vid Kirkholm 1605 gick Karl IX rakt i de polska husarernas fälla.

kirkholmslag CnY

Det svenska kavalleriet (närmast i bild) flyr under slaget vid Kirkholm. Den svenske kungen Karl IX infälld i bilden.

© De Agostini / Getty Images

Morgonen den 27 september 1605 stod nästan 11 000 soldater uppställda i full slagordning på kyrkhöjden vid den lilla livländska orten Kirkholm.

Den måste ha varit en storslagen syn, armén där uppe på åsen: täta fyrkanter knektar med pikar och musköter i nävarna, stolta ryttare i harnesk, och kanonernas mörka mynningar. Över 70 fanor stack upp ovanför de täta leden. Det var en av de största arméer som det lilla fattiga riket Sverige någonsin hade mönstrat på en och samma plats.

Den stod i en stark försvarsställning. Högra flygeln säkrades av floden Dünas strandbrinkar, vänstra av skogar, dess kanoner dominerade fälten nedanför. Fältherren, Karl IX, tycks ha varit full av självförtroende mitt i sin mäktiga härskara.

Denna dag tänkte han besegra den polska armén på knappt 4 000 man under fälthetman Jan Karol Chodkiewicz som fylkades ett kanonskott bortanför åsens fot. Kung Karl var övertygad om att detta var dagen då det kostsamma krig som han kastat sig in i fem år tidigare skulle ta slut.

Även Chodkiewicz ville ha ett slag denna morgon – och han var minst lika segerviss som sin kungliga kontrahent, trots att fienderna var tre gånger så många.

Chodkiewicz var ingen klåpare. Han visste att polska styrkor hade segrat i alla större drabbningar i kriget – vid Wenden (1601), Kokenhausen (1601) och Weissenstein (1604), där han själv fört befälet. Den svenska armén bestod mestadels av tvångsutskrivna allmogeynglingar som vanligen stod sig slätt mot de polska husarerna.

Livland stod på spel

Det rådde alltså krig mellan Sverige och det polsk-litauiska samväldet. Kriget handlade om innehavet av Livland och om den svenska kungavärdigheten.

Konflikten om Livland var äldst. Den hade sina rötter i den Tyska ordensstatens nedgång och fall under 1500–talet. Dess områden (som inkluderade nuvarande Estland, Lettland, Kaliningradenklaven samt delar av Litauen och norra Polen) hamnade steg för steg i grannländernas klor.

kirkholm vapen2 57UCevBFz

Den polske kungen Sigismund och hans polska vapen. Han regerade även över Sverige 1592-99.

Polen lyckades knipa åt sig de bästa bitarna, men under den slutliga kollapsen vände sig borgarna i Reval (dagens Tallinn) sommaren 1561 till Erik XIV för hjälp.

Reval var en rik handelsstad vars tullar kunde bli en viktig inkomstkälla; kung Erik var inte svårflörtad. Reval och landskapen Harrien, Jerwen och Wierland – ungefär dagens Estland – blev svenska besittningar.

Så snubblade Sverige in på den väg som kom att leda fram till 1600-talets baltiska imperium – och stormaktstid, men också ett och ett halvt sekel av strider om herraväldet i Baltikum med Danmark, Ryssland och just Polen (som från 1569 ingick i det polsk-litauiska samväldet).

Sigismunds dubbla troner

Det var dock en något nyare konflikt som hade utlöst kriget. 1592 fick Sverige och det polsk-litauiska samväldet samma kung – Sigismund, son till Johan III och hans polska fru Katarina Jagellonica.

Att Sigismund var katolik och Sverige var protestantiskt orsakade dock konflikter som Johans maktlystne bror hertig Karl inte var sen att utnyttja. Sigismund såg sig till slut tvungen att invadera sitt bångstyriga kungarike – dock som privatperson, för sejmen, den polsk-litauiska riksdagen, tyckte att det var hans och inte samväldets problem.

Det slutade med att han förlorade slaget vid Stångebro och att den svenska riksdagen avsatte honom och gjorde Karl till riksföreståndare år 1599.

Sigismund gav inte upp. Enligt ett avtal från 1587 skulle Estland avträdas till Polen, och Estland var enkelt att invadera från det polska Livland.

Det krävde dock pengar och i början av år 1600 vägrade sejmen att ge ekonomisk hjälp vare sig till att återvinna Sveriges krona eller till att erövra Estland. Utan riksdagens hjälp hade Sigismund inte de ekonomiska muskler som krävdes för fortsatt krig. Unionsupplösningen var i praktiken ett fullbordat faktum.

kirkholmriga

Slaget vid Kirkholm stod inte långt från Riga, idag huvudstad i Lettland, då i svensk ägo.

Allt detta visste Karl. Men han samlade ändå allt större styrkor i Estland. I augusti år 1600 ledde han i egen hög person sin armé över gränsen till Livland, som låg nästan oförsvarat.

Denna överloppsgärning – enligt en bemärkt historiker »en katastrofal och lättsinnig dårskap» – har förbryllat. Inga källor berättar om hertigens motiv. Hans mål var dock klart nog, förutom att hålla brorsonen Sigismund kvar på mattan: att lägga Livland och den rika handelsstaden Riga till Sveriges besittningar i Baltikum.

Tidiga svenska framgångar

Det började bra. I februari 1601 hade Karl IX:s styrkor ockuperat hela Livland utom Riga och Kokenhausen. Sedan tog triumftåget slut.

Sejmen kunde strunta i Sigismunds svenska krona, men inte i en fientlig invasion. Han fick sina pengar. Till sommaren hade Polen en slagkraftig armé i fält och i ett slag vid Kokenhausen segrade de polska husarerna.

Samtidigt hemsöktes Sverige av missväxt och sjukdom. Kriget var impopulärt och det gick trögt med Karls krigsrustningar. Vid årets slut hade polackerna återerövrat halva Livland.

Kriget gick in i en ny fas: utnötningskrigets. Hertig Karl – från 1604 kung av Sverige – gav order om att hans styrkor skulle ta skydd i befästningarna och undvika fältslag. Mycket annat stod inte att göra: polackerna hade stora styrkor i fält och det var svårt att försörja de egna trupperna i det »öde och fullständigt fördärvade landet», som en svensk general skrev.

Denna strategi visade sig snart nog vara utmärkt – för polackerna. En efter en föll fästningarna, tills bara Reval, Narva och Pernau var i svenska händer. Den svenska armén gick till motoffensiv, men i september 1604 visade de polska husarerna än en gång sin totala överlägsenhet i slaget vid Weissenstein.

Hösten 1604 var Sveriges strategiska läge dystert. Fyra år av krig hade medfört kostsamma utgifter, blodiga nederlag och utbredd ödeläggelse.

Armén i Baltikum var instängd i fästningarna, Danmark var på krigsstigen och i oredans Ryssland höll en polskunderstödd tronpretendent på att ta makten. Men om Karl var något, så var det handlingskraftig.

kirkholmchodkiewicz qxCBBZ45gekBW

Chodkiewicz spränger fram i spetsen för sina husarer under slagets avgörande skede. 1800-talstryck.

Karl IX spände musklerna

Den svenske kungen beslöt att göra slut på kriget i ett slag, bildligt och bokstavligt, genom att ta Riga under belägring och sedan krossa undsättningsarmén med ren numerär överlägsenhet. Så Sverige spände musklerna. Tusentals nya soldater skrevs ut och ytterligare tusentals legoknektar värvades för pengar från nya skatter.

Under sensommaren 1605 fördes förstärkningarna över till Livland. Karl skrev ett nytt testamente och anslöt sig till armén för att leda den själv.

I mitten av september stod så en armé på 12 000 man vid Riga, belägringsartilleriet mullrade – borgarna i staden kallade de två grövsta pjäserna för »djävulen och hans mor» – och löpgravarna kröp nattligen närmare murarna.

Den 26 kom så bud om att Chodkiewicz hade ryckt fram till Kirkholm, bara drygt två mil från staden. Han hade svalt kungens bete. Nu återstod bara att landa fångsten.

Kungen lät nästan hela armén bryta upp från belägringsverken. Under hällande regn och i nattens mörker marscherade soldaterna österut för att nå fram till Kirkholm tidigt på morgonen den 27 september.

Blöta, frusna och hungriga ställdes de upp på kyrkhöjden med infanteriet i första ledet. Kavalleriet gömde sig bakom dem, där knektarnas musköter och pikar skyddade mot de fruktade husarerna.

På fälten nedanför formerade sig Chodkiewicz styrka till strid. Den måste ha sett liten ut från höjden, och den liksom kurade ihop sig åt Düna till. Det borde vara lätt att rycka ned från höjden och krossa den mot flodens stränder.

Polsk flykt

Än var Karl dock inte beredd att överge åsen och Chodkiewicz var bevisligen inte beredd att gå till anfall uppför slänten.

Timmarna gick medan mindre styrkor skärmytslade med varandra. Framåt middagstid vadade två fanor kurländska ryttare över Düna och slöt an till Chodkiewiczs armé, som nu satte in fler trupper i striden.

Men plötsligt började de polska skärmytslarna fly. Karl beslöt sig för att gå till anfall. Det sägs att general Anders Lennartsson avrådde, men möttes av en kunglig anklagelse om feghet. Armén grupperades om – kvalleriet flyttades ut på flyglarna som brukligt var – och sedan ryckte den under fältropet »Jehova» ned från höjden för att fullborda segern.

kirkholmhusar

En polsk husar iförd de karaktäristiska vingarna som satt fästa i ryggharnesket. Målningen är från 1800-talet.

Den gick rakt i en fälla. Chodkiewicz hade ägnat hela förmiddagen åt ett militärt skådespeleri för att lura ned Karl från höjden.

Armén hade fylkats vid floden för att inbjuda till attack. Hans förband hade trängt ihop sig för att se mindre ut. Och reträtten var regisserad, inte äkta. Nu slog fällan igen. Med ropen »Jesus, Maria» gick den polska armén till motanfall.

Det numerärt och kvalitativt underlägsna svenska kavalleriet hade inte längre något skydd av infanteriet, just som Chodkiewicz hade planerat. Striden varade inte länge.

Husarerna kastade först den högra, sedan den vänstra flygeln över ända. »De flydde och lät sig hackas i nacken som en hop höns», skrev en förbittrad Karl efteråt.

I flykten red de ned delar av det egna infanteriet. Karl fick sin häst skjuten, ett hugg i huvudet och det var endast för att en viss Henrik Wrede gav honom sin egen häst som han kom undan med livet. Wrede stupade.

Tusentals stupade

Infanteriet stod ensamt kvar, och nu vidtog ett fruktansvärt blodbad. När solen gick ned över fälten och höjderna kring Kirkholm kvällen den 27 september 1605 var marken där täckt av liken efter tusentals: utskrivna svenska och finska bondsöner och drängar, blandade med Karls tyska, skotska, ungerska, livländska och polska legoknektar.

Många hade stupat där de stod, i rotar och led, och låg i högar; ett slags groteska vittnesbörd på att kung Karls självsäkerhet hade varit lika obefogad som fälthetman Chodkiewiczs varit befogad.

Enligt ett samtida dokument begravde borgarna i Riga efter slaget 8 918 lik i tjugo massgravar och »vid vägen». Av dessa var troligen bortåt 8 000 soldater ur svenska armén, resten civilister – trossknektar, kvinnor och barn – som dräptes av polackerna i lägret utanför Riga.

Det var fler än vad som skulle stupa vid Poltava (1709). Och denna seger kostade Chodkiewiczs armé 100 döda, 200 sårade och 300 störtade hästar. Det var en överväldigande seger.

kirholm pomnik

Ett minnesmonument berättar om slaget vid Kirkholm, idag Salaspils, ett par mil sydöst om Riga.

© Mariusz Pazdziora

Ihålig svensk armé

I sin dagbok skrev Karl, kort och lakoniskt, om dagen: »27 stod slaget vid Kirkholm. Där stupade mången stolt hjälte på grund av sitt fega hjärta. Jag blev huggen i huvudet men gud vare lovad inte skadad. Jag förlorade slaget. Det vållades av de finska och svenska ryttarna, näst guds straff som gav oss i våra fienders händer.»

Sanningen var dock inte riktigt så enkel. Kungen hade låtit sig luras ned från höjden av Chodkiewiczs skådespel. Hans egen krigiska självöverskattning var en orsak till nederlaget, men det gick djupare än så.

Under hela kriget hade det svenska infanteriet saknat pikar och rustningar, och kavalleriet mod. Träning och disciplin brast. De utskrivna soldaterna längtade hem och deserterade.

Karl var medveten om problemen, men år 1605 hade han inte lyckats lösa dem. Den armé som Karl ställde upp på höjden må ha sett imponerande ut, men den var ihålig, en jätte på lerfötter, och när den ställdes mot elitsoldater under en slug general, så gick det som det gick.

Fred först 1660

Karl och resterna av hans armé flydde norrut. Det gällde att skydda Estland och Finland från invasion med det som fanns kvar.

Men ett strategiskt antiklimax följde. Polackerna vände sig mot det sönderfallande Ryssland och Chodkiewiczs armé hemförlovades eller gick i vinterkvarter. Sommaren 1606 bröt ett uppror mot Sigismund ut i Polen.

Karl kunde tacka sin lyckliga stjärna. Och kriget, det fortsatte år ut och år in, stillestånd kom och gick, kriget blossade upp igen.

Fred slöts i Oliwa den 3 maj 1660. Livland blev svenskt och Sigismunds ättlingar avsade sig sina anspråk på den svenska tronen.

De döda vid Kirkholm fanns det inte många kvar som mindes då, men slaget gick inte att glömma. Det är och förblir det blodigaste nederlaget i Sveriges långa och krigiska historia.

Publicerad i Militär Historia 1/2016