Slaget vid Leuthen – Preussens djärva seger

Det var inget fel på självförtroendet i den österrikiska armé som stod uppställd i full slagordning kring den schlesiska byn Leuthen på förmiddagen den 5 december 1757. Den var trots allt dubbelt så stor som kung Fredrik II av Preussens.

Det sägs att när de österrikiska officerarna några dagar tidigare fick höra att Fredrik var på marsch mot dem frågade de varandra förbluffat: »Ämnar han jaga ut oss från Schlesien med sin potsdamska vaktparad?» De skulle snart nog få äta upp denna föraktfulla jämförelse mellan den preussiske kungens armé och den lilla styrka som brukade vakta hans residens vid Potsdam.

En del av sjuårskriget

Högmod går trots allt före fall och innan dagen var över skulle Fredrik och hans lilla »vaktparad» krossa österrikarna i en av krigshistoriens klassiska David-mot-Goliat-segrar. Sammandrabbningen vid Leuthen var en del av sjuårskriget (1756–1763), en världsomspännande uppgörelse mellan två stora europeiska allianssystem där Preussen och Österrike stod på olika sidor.

Fredrik II:s mål: rädda Preussen

Österrikes främsta krigsmål var att återerövra den folkrika och industriellt välutvecklade provinsen Schlesien som Fredrik lyckats erövra i det första schlesiska kriget (1740–1742) och sedan behålla i det andra dito (1744–1745). Vad Fredrik anbelangar handlade sjuårskriget om mer än att bara lyckas behålla Schlesien: det gällde att rädda Preussen undan undergång från en till synes övermäktig koalition av fiender där även Frankrike, Sverige och Ryssland ingick.

Fredrik inledde den tredje ronden i kampen om Schlesien sommaren 1756 med en framgångsrik invasion av Saxen. Följande vår föll han in i det österrikiska Böhmen och inledde en belägring av Prag. Sedan gled initiativet honom ur händerna och sommaren 1757 förlorade han ett stort slag vid Kolín. Nederlaget tvingade honom på defensiven – hans arméer var långt svagare än fiendens, som mer eller mindre ringade in Preussen: i väster stod Frankrike och Tysk-romerska rikets arméer, i norr en liten svensk här, i öster en rysk härskara och i söder det mäktiga Österrikes väldiga styrkor.

Österrikiskt övertag i Schlesien

I början av september gick en österrikisk armé under fältmarskalk furst Karl Alexander av Lothringen till offensiv mot Schlesien. Fredrik var upptagen med en fransk-kejserlig armé borta i Saxen och de styrkor som han lämnat kvar mot österrikarna tvingades genast på reträtt. Den 22 november förlorade de ett stort slag vid Breslau (dagens Wrocław), Schlesiens största stad. Tre dagar senare kapitulerade stadens garnison. Därmed behärskade Österrike större delen av Schlesien.

Fredrik II segrar i Saxen

Medan furst Karl slog under sig Schlesien firade Fredrik triumfer i väster. Den 5 november gick han till anfall mot en fransk-tysk armé vid Rossbach i Saxen. Både kungen och hans 22 000 soldater var i storslagen form och den nästan dubbelt överlägsna fienden hade inte mycket att sätta emot. Det tog 5 000 av Fredriks soldater en och en halv timme att knäcka dem; större delen av den preussiska armén hann inte ens komma i strid förrän fienden flydde fältet. Förlusterna var minimala.

Denna lysande seger gav Fredrik fria händer att vända sig österut. Den 13 november bröt han upp från Saxen med 13 000 man. Armén hastade iväg för att förenas med styrkorna i Schlesien. Den 28 november stövlade armén in i den lilla staden Parchwitz nordväst om Breslau, utmattad efter att ha tillryggalagt 29 mil på femton dagar.

Måste vinna före vintern

Några dagar tidigare hade Fredrik fått kunskap om nederlaget vid Breslau och prompt skickat generallöjtnant Hans Joachim von Zieten för att samla upp resterna av den slagna armén. De anlände till Parchwitz ett par dagar senare vilket gav kungen närmare 35 000 man under sitt direkta befäl. Som Fredrik såg det gällde det nu att jaga ut furst Karls armé ur Schlesien före vintern, annars kunde kriget vara förlorat.

Och förvisso var den preussiska armén den bäst tränade och ledda i hela Europa, men att gå till anfall mot dubbelt så stark fiende var ändå ett vågspel. 1700-talsfältslag var kaotiska, slumpartade affärer. Mindre än ett halvår tidigare hade Fredrik förlorat slaget vid Kolín mot österrikarna trots bättre odds än vad han hade vid Leuthen.

Slaget vid Leuthen

Tidig den 4 december bröt armén upp från Parchwitz och styrde kosan mot den lilla staden Neumarkt. Där fick Fredrik samma kväll rapporter om att furst Karls armé övergett sina ställningar kring Breslau för att gå honom till mötes. Fienden stod nu i full slagordning bara en dryg mil bort, strax bakom den dittills obemärkta byn Leuthen. Fredrik insåg att österrikarna inte skulle hinna förbereda några ordentliga försvarsställningar om han slog till redan nästan morgon. Det fanns ingen tid att förlora.

Klockan fyra på morgonen den 5 december vaknade den preussiska armén till liv. Det låg dimma över dalar och fält, men himlen var stjärnklar. Det var kallt, marken täcktes av ett tunt snötäcke. Frusna män och hästar föll under tystnad in i leden. Någon gång efter klockan fem bröt armén upp. Kungen själv ledsagade arméns avantgarde som trevade sig fram i den kyliga morgonluften. Strax efter soluppgången skymtade fientligt kavalleri: det var den österrikiska arméns förtrupp, som snart tog till flykten när de preussiska husarerna gick till attack.

Nio kilometer lång front

Det var nu runt nio på förmiddagen. Solen strålade över det snöklädda landskapet medan Fredrik rekognoserade fiendens ställningar från byn Borne. »Österrikarna stod i ändlösa stora linjer», skriver en preussisk underofficer som med egna ögon såg den 70 000 man starka armén uppställd längs en nio kilometer lång front. Furst Karl disponerade sin huvudstyrka som brukligt i denna lineartaktikens tidevarv, med infanteriet i centern flankerat av kavalleri på vardera flygeln, allt i två linjer. Bakom högra flygeln stod en mindre reservkår med fotfolk.

För att skydda arméns vänstra flygel från en av Fredriks patenterade flankattacker sändes den slokmustaschade kavallerigeneralen Franz Leopold von Nádasdys kraftfulla reservkår, en brokig skara av bajerskt, saxiskt, württenbergskt och österrikiskt infanteri och kavalleri, att förlänga linjen. Därmed blev hela arméns ställning inte bara väldigt lång, utan dessutom nästan helt utan reserver.

Terrängen mellan de två arméerna utgjordes av omväxlande byar, fält, skogsdungar och sankmarker. Den var tämligen platt, men många små höjder – eller »berg» som de kallades av lokalbefolkningen – bröt upp slättlandet. Den preussiska arméns höstmanövrar hade ägt rum just i dessa trakter åren före kriget och Fredrik kände terrängen väl. Han insåg att »bergen» kunde täcka en framryckning runt fiendens vänstra flygel, där hans armé sedan kunde inta sned slagordning, anfalla och rulla upp hela fiendens armé.

Skenanfall mot högra flygeln

Operationen inleddes med en fint mot österrikarnas högra flygel. Avantgardet fick marschera upp framför Borne samtidigt som resten av armén ryckte fram på ett sätt som fick det att se ut som om en preussisk attack hotade fiendens högra flank. Den österrikiska flygelchefen general Joseph Lucchesi gick på krigslisten och krävde förstärkningar. Furst Karl föll till föga och sände både infanterireserven och delar av den vänstra kavalleriflygeln norrut, något som berövade honom de egna reserverna.

Medan österrikiska förband skyndade norrut marscherade lejonparten av den preussiska armén söderut. Det gick inte att helt dölja förflyttningen av tiotusentals man i ordnade led och rotar bakom kullarna, men detta var Fredriks dag: furst Karl antog att preussarna helt sonika bestämt sig för att marschera bort och undvika drabbning. Han vidtog inga åtgärder. Det föll honom inte ens in att skicka ut en kavalleripatrull för att utröna Fredriks dispositioner och intentioner.

Fredriks sneda slagordning på plats

Strax efter lunch nådde den preussiska armén Lobetinz, där den vek av åt sydväst. Zietens högra flygel marscherade förbi Schriegwitz och så, som på en given signal, svängde de preussiska kolonnerna upp till vänster och bildade i ett trollslag en nästan kontinuerlig front, flera kilometer lång. Längst till höger stod 53 skvadroner kyrassiärer och dragoner under Zieten, förstärkta med sex bataljoner ur avantgardet. Sedan kom hela infantericentern, grupperad bakåt så att varje bataljon stod femtio steg utanför och bakom grannbataljonen närmast till höger.

Uppställningen innebar att infanteriet längst till höger, med tre bataljoner ur avantgardet som förtrupp, skulle komma i strid en kvart före bataljonerna längst till vänster, allt enligt den sneda slagordningens princip. Norr om infanteriet lurade generallöjtnant Georg Wilhelm von Driesens kavalleriflygeln på 50 skvadroner i en sänka. Avantgardets kavalleri bildade reserv.

Hela armén stod i echelong utanför fiendens vänstra flank. Fredrik red nu långsamt längs sina solbelysta, snörraka linjer för att försäkra sig om att allt var i ordning; inget fick gå fel som vid Kolín. Sedan red han upp till musketörregementet Meyerincks första bataljon och fram till deras frikorpraler von Barsewisch och von Unruh. Deras två fanor var riktmärke för bataljonen som i sin tur var riktbataljon för hela armén.

Fredrik pekade ut anfallsriktningen för de två unga underofficerarna som plötsligt fann sig stå mitt i händelsernas centrum. »Nu är det segra eller dö som gäller!» sa kungen till dem enligt Barsewischs memoarer. »Ni har fienden i fronten och hela vår armé bakom er, så att ni varken kan gå framåt eller bakåt annat än om ni segrar.»

Preussiska armén går till anfall

Klockan var ett på eftermiddagen. Det återstod blott fyra timmars dagsljus när den preussiska armén gick till anfall. Barsewisch skriver: »Framför oss hade vi hela den kejserliga armén, vars storlek vi knappt kunde ta in, och bakom oss var hela den preussiska armén i slagordning. Vår armé avancerade till ljudet av musik, som på revy. Ordningen var magnifik som på vilken parad i Berlin som helst.»

Snart började fiendens artilleri slå upp blodiga fåror i de perfekta leden, men det preussiska infanteriet fortsatte framåt.När Nádasdy insåg vad som hotade sände han bud om förstärkningar. Förgäves; furst Karl var som förhäxad av sin högra flygel. Nádasdys kår fick ta stöten från det preussiska fotfolket helt själv. De disciplinerade preussarna ryckte fram under konstant eldgivning och stormen av preussiska kulor knäckte snart de tämligen halvhjärtade württenbergska soldaterna. De föll tillbaka, vilket öppnade ett hål i Nádasdys linje, ett hål som växte till ett gap när grannförbanden också började ge vika.

Fredrik satte in ett batteri grova 12-pundiga »brummare» som från ett av de många »bergen» utsatte fiendens andra linje för förödande eld. Snart strömmade hela Nádasdys fotfolk, 33 bataljoner, norrut mot Leuthen, där fanflyktingarna snart »fyllde vartenda hus, trädgård och gathörn» enligt en preussisk underofficer som deltog i slaget. Under tiden drabbade Zietens kavalleri samman med Nádasdys ryttare längst ut till höger. Striden blev jämn och kaotisk, chock följde på chock, innan det preussiska kavalleriet till slut fick överhanden och jagade fienden på flykten.

Furst Karl vänder söderut

Fredriks plan hade gått som på räls; på knappa två timmar hade han med små förluster slagit en ansenlig del av fiendens armé ur brädet. Men slaget var långt ifrån över. Furst Karl började sent omsider sätta resten av sin armé i rörelse söderöver. Tack och lov fanns tre av Serbellonis kavalleriregementen kvar mellan fienden och resten av armén, och på den tid det tog för det preussiska infanteriet att driva bort dem, fylla på sina ammunitionsväskor och ordna upp sina led, hann resten av armén bilda en skör linje alldeles söder om Leuthen.

Snart nog började preussiska kartescher och muskötsalvor decimera deras led. Klockan halv fyra på eftermiddagen stormade Fredriks fotfolk in i byn. Österrikarna gjorde hårdnackat motstånd men kunde inte hindra preussarna från att bryta sig in på flera punkter. Den avgörande striden stod kring byns muromgärdade kyrkogård, där regementet Pannwitz förlorade halva sin numerär utan att lyckas driva bort det försvarande regementet Rot-Würzburg. Till slut bröt det preussiska gardet sig in på kyrkogården och gjorde ned eller tillfångatog försvararna till nästan siste man.

Infanteriet bjuder motstånd

Men bakom Leuthen hade resten av det österrikiska infanteriet hunnit formera en ny försvarslinje. Många hade förlorat ordningen under den hastiga framryckningen och på sina håll stod soldaterna i 100 man djupa hopar istället för de reglementsenligt snörraka linjerna på tre led, men soldaterna var många och långtifrån slagna. Det preussiska infanteriet körde fast i en häftig eldstrid. Förbanden längst till vänster började svikta och hela Fredriks infanteri var nu i strid; han förde fram tungt artilleri, men inte ens det räckte. Den österrikiska linjen höll. Klockan blev fyra och slagets utgång låg ännu i vågskålen. Tiden höll på att rinna ut för Fredrik och för Preussen.

Österrikiskt försök till avgörande

Avgörandet kom till slut på Fredriks vänstra flygel. Det började med Lucchesi tycks ha anat att han hade ett gyllene tillfälle att rida ned den och sedan rulla upp hela det preussiska infanteriet med sin helt utvilade och oanvända kavalleriflygel.

Klockan var halv fem när han satte 65 skvadroner i rörelse mot den svajiga preussiska infanterivänstern. Men det var inte Österrikes dag. Just som hans väldiga skara kyrassiärer och dragoner förberedde sin chock dök en nästan lika väldig massa preussiska ryttare upp på deras högra flank. I sista stund hade Driesen upptäckt Lucchesis manöver. Nu gick han till attack med sina 50 skvadroner, som varit dolda av kullarna.

Slutfasen av slaget vid Leuthen

Lucchesi själv stupade direkt, men hans ryttare hämtade sig snart trots överraskningen. Driesens ryttare körde fast. Så kom då det preussiska avantgardets 30 skvadroner dundrande från sin reservplats. Lucchesis kavalleri kunde inte stå emot övermakten och flydde. Just som solen dök ned under horisonten kraschade de flyende österrikiska ryttarna in i sitt eget infanteri, som tog bataljonsvis till flykten.

Även om slaget var avgjort så betydde det inte att det var över. Enskilda österrikiska förband sålde sig dyrt för att täcka de övrigas flykt. Det mörknade och började snöa. Till slut förlorade arméerna kontakten med varandra i snöyran och mörkret. Slaget vid Leuthen var över.

Fredrik och hans lilla vaktparad hade inte bara vunnit, utan vunnit stort. Drygt 6 000 preussiska soldater dödades eller sårades mot runt 10 000 för österrikarna. Furst Karls armé förlorade också 12 000 fångar, 46 fanor, 9 standar och 131 kanoner. Nederlaget var massivt. Före julafton var österrikarna utjagade ur Schlesien. Furst Karls armé kom linkande hem till Österrike i ett bedrövligt skick. Fredrik började fantisera om fred, men Maria Teresia av Österrike avslog hans fredsinviter. Sjuårskriget fortsatte i över fem blodiga år till.

Befäste Fredriks position som fältherre

Leuthen hyllades redan i sin samtid som Fredriks taktiska mästerstycke; många historiker har hållit med. I äldre tysk historieskrivning hade det länge samma plats som slaget vid Narva i äldre svensk. På en eftermiddag krossade Fredrik en vältränad, krigserfaren armé som var mer än dubbelt så stark som hans egen. Det ska dock sägas att han fick god hjälp av furst Karl, en medioker härförare med en dålig dag på jobbet: han valde en för vidsträckt försvarsställning med för svaga reserver, som han därtill lät sig luras att skicka åt fel håll, och han gjorde ingenting för att utröna Fredriks dispositioner.

Det förtar inte att Fredrik med stor skicklighet använde sin överlägsna kunskap om terrängen och sina truppers rörlighet till att genomföra ett djärvt överraskningsanfall. Den sneda linjens taktik fungerade till fulländning. Segern vid Leuthen befäste Fredriks position som sin tids störste europeiske fältherre. Och än viktigare var, den köpte honom tid att fortsätta kriget. När det var över hade han säkrat Preussens plats bland Europas stormakter.

Publicerad i Militär Historia 8/2019