Robert E Lee – den motvillige rebellen

Tidigt på morgonen den 18 april 1861 red överste Robert Edward Lee ut från sitt hem Arlington, över Potomacfloden och in i Washington. Francis Blair, förtrogen vän till president Abraham Lincoln, hade bett om ett möte mellan fyra ögon.

Lee måste ha förstått att Blair ville prata om de svåra tiderna. Flera delstater hade trätt ur unionen under vintern, strider utkämpats vid Fort Sumpter och presidenten just bett 75 000 frivilliga att träda in för att hjälpa USA:s lilla reguljära armé att kväsa upproret – men det är oklart om Lee anade vidden av det erbjudande som väntade honom.

Bakom stängda dörrar gick Blair rakt på sak: president Lincoln undrade om Lee ville föra USA:s armé i fält i det stundande inbördeskriget mot de rebelliska sydstaterna. Det var ett ironiskt ögonblick i Lees liv. Han hade ofta förtvivlat över den långsamma befordringsgången i armén.

Trots stor kompetens och ihärdigt arbete hade det tagit honom 32 år att klättra från andrelöjtnant till överste. Med tanke på antalet män före honom i senioritet och hans egen ålder hade en brigadgeneralstjänst sett omöjlig ut så sent som för några månader sedan. Och nu erbjöds han ett snabbspår till generalmajorsbefattningen och att få leda den största armé som USA någonsin ställt i fält.

Emot sydstaternas utträde

Lee tycks aldrig ha tvekat: »Jag tackade nej till erbjudandet han gav mig att ta befälet över armén som skulle gå i fält, under det att jag så tydligt och artigt jag kunde förklarade, att även om jag var mot delstaters utträde och tog avstånd från krig, kunde jag inte ta del i en invasion av de sydliga staterna». Dagen efter mötet skrev Lee till krigsministeriet: »Jag har äran att säga upp min tjänst som överste i 1. kavalleriregementet».

Tärningen var kastad. När Lee nästan jämt fyra år efter mötet med Blair kapitulerade med Army of Northern Virginia hade han gått från att vara en nybakad överste till sin tids främsta och mest ryktbara härförare, en gestalt som i amerikansk krigshistoria då bara hade George Washington framför sig.

Det var en makalös resa, men i alla fall två män tycks ha anat att något sådan kunde komma att ske: Lincoln och arméchefen Winfield Scott, som stod bakom Lincolns framstöt. Scotts fingertoppskänsla var korrekt. Åren som följde måste han och presidenten många gånger ha svurit över general Lees val. Hade han tackat ja kunde kriget mycket väl ha tagit slut mer eller mindre innan det hade börjat.

Virginias slavägande överklass

Mannen som skulle bli en amerikansk legend föddes den 19 januari 1807. Föräldrarna sprang ur Virginias slavägande överklass. Hans far var en eldig krigshjälte från amerikanska frihetskriget vars vapenbragder förskaffat honom smeknamnet Light Horse Harry. Mannen var en slarver och en svindlare, som tillbringade Roberts tredje levnadsår på gäldstugan och några år senare lämnade landet.

Efter sig lämnade han ett berg av skulder, ett dåligt rykte, en fru och sex barn. Det var troligen lika väl att han dog i sin exil.

Roberts mor, Anne Hill Carter, kunde ändå ge honom en Virginiagentlemans uppfostran. Han växte upp till en lång och ståtlig ung sydstatskavaljer, en skicklig ryttare som gärna flirtade med damerna. Som människa var han på många sätt sin förlupne fars motsats: kontrollerad, sparsam, blygsam. En reserverad och artig person som avskydde konfrontationer.

Han var djupt troende, en tro som under inbördeskriget slog över i en fatalistisk tro på att allt i slutändan berodde på Guds vilja.

Kom in på West Point

En ung man med Roberts bakgrund förväntades skaffa sig en bra utbildning, men så långt förslog inte mammans pengar. Det fanns dock en skola som var gratis: West Point, då som nu USA:s främsta militärakademi. Vad kunde vara mer passande för en son till »Light Horse Harry» än en militär karriär? Konkurrensen om platserna var hård, men tack vare Lee-klanens goda namn och kontakter kunde Robert säkra sig en plats från sommaren 1825.

Robert förenade utmärkt läshuvud med hög arbetsmoral och gick ut som näst bäst i en klass på 46. Under fyra års studier hade han inte fått en enda anmärkning, aldrig kommit för sent, aldrig slarvat med skoputsningen, aldrig ertappats bryta mot någon annan av otaliga regler. Det gav honom rätt att välja vilket vapenslag han ville, och han valde det mest prestigefulla. I juni 1829 förordnades han som andralöjtnant i ingenjörstrupperna.

Fredstjänsten var allt annat än glamorös, men den strävsamme Lee tog sig an sina arbetsuppgifter med en aldrig sinande energi. Han anlade öar och byggde befästningar, kartlade floder och ändrade deras lopp, drog gränser och ritade kartor, allt lika noggrant och kunnigt.

Under det att han kuskade Nordamerika runt, hann han med att gifta sig med Mary Custis, som liksom han själv var sprungen ur Viriginias slavägande aristokrati. Efterhand växte barnaskaran tills Marys hälsa sa stopp vid tre söner och fyra döttrar.

Mexikansk-amerikanska kriget

Fram till 1846 såg det ut som om »lätte ryttare Harrys» son vansläktades. Men så bröt mexikansk-amerikanska kriget ut. Lee följde general Winfield Scotts kampanj till Mexico City som adjutant. Han deltog i fästningskrig och fältslag, placerade batterier och rekognoserade ställningar. Det visade sig att Lee till viss del faktiskt var sin fars son: modig och handlingskraftig, snabb i tanken och med öga för terrängen.

När kriget tog slut hade han blivit något av en hjälte, befordrats till tituläröverste och vunnit bitvargen Scotts förtroende. Som medlem av Scotts innersta krets såg han hur USA:s främste general ledde en armé i fält och skaffade sig kunskaper som ingen då kunde ana att han en dag skulle använda med förödande skicklighet mot sina egna landsmän.

Med freden väntade några år med fästningsbyggen och kartor följt av en sejour som föreståndare för West Point. Och så, efter över 25 år i armén, fick han 1855 till slut ett truppbefäl. Han befordrades till överstelöjtnant i 2. kavalleriregementet, uppsatt för att hålla efter comancher och banditgäng längs USA:s vilda västgräns.

Det var hårda år. Lee tjänstgjorde långt från sin familj i Viriginia medan Mary invalidiserades av ledgångsreumatism. När hennes far dog ärvde hon hans misskötta jordegendomar, men också stora skulder. Det tog Lee över ett års tjänstledighet att reda ut bara den värsta röran, och innan han fått ordning på dödsboet och Arlington bröt kriget ut.

Satte Virginia före USA

Medan Lee jagade comancher och drev plantage såg han med avsmak USA:s väg mot inbördeskrigets avgrund. Lee var en patriot och en George Washingtonbeundrare; han ansåg att sydstaternas utträde ur unionen var en »revolution» och ett svek mot grundlagsfäderna. Så sent som i januari 1861 skrev han att han kunde offra allt utom sin heder för att bevara unionen.

Det var just denna heder som gjorde att han tackade nej till Lincolns erbjudande tre månader senare. När han tog avsked ur armén var han inte beredd att ta till vapen mot den federala regeringen, men det ändrade sig när Virginia gick med i konfederationen och Richmond blev sydstaternas huvudstad.

Han älskade Viriginia mer än USA, där hade han sina rötter och där bodde hans släkt och vänner. När unionen invaderade Virginia tvingade hans heder honom att bli en motvillig rebell.

Konfederationen av sydstater började snart sätta upp enorma arméer. De led brist på militärt kunnande och Lee steg kvickt i graderna. Han inledde 1861 som överstelöjtnant, blev överste i mars, generalmajor i Virginias milis i april, brigadgeneral i sydstaternas armé i maj och så general i augusti, med blott två personer före sig i rangordningen. Snart kom han att ställa dem helt i sin berömmelses skugga – inte många känner idag till Samuel Cooper och Albert S Johnston.

»Mormor Lee» och »kungen av spadar»

Under sin första tid som general skar Lee dock inga lagrar på slagfältet. Han var långt från händelsernas centrum. För Lee handlade inbördeskrigets första år om träning och utrustning, truppförflyttningar och underhåll, skyttegravar och batteriställningar, råd och förslag till andra generaler och president Jefferson Davis. Det är inte sådant man skriver in sig i historieböckerna med, oavsett hur väl man gör det.

När Lee väl gick i fält gick det allt annat än glänsade. Han förlorade en fäktning vid Cheat Mountain och hans lilla fälttåg i västra Virginia blev resultatlöst. Sydstatspressen vredgades. Lee ansågs vara gammal, lättskrämd och frälst på skyttegravar. Han begåvades med öknamn som »mormor Lee», »kungen av spadar» och »den stora grävaren» – att gräva var slavgöra för varje vit sydstatare med självaktning.

Befäl över Army of Northern Virginia

Inte desto mindre var Lee sydstaternas tredje högste general. När Johnston sårades i slaget vid Seven Pines den 1 juni 1862 gav Davis honom befälet över Army of Northern Virginia. Uppdrag: skydda Richmond, konfederationens politiska hjärta och industricentrum. Lee var 55 år gammal och hade aldrig fört en armé i fält.

Han gick från en skrivbordstjänst till att kunna förlora kriget på en eftermiddag. Han hade 90 000 soldater mot George McClellans 105 000. De stod en mil från Richmond. McClellan skrev nöjt till Lincoln att Lee troligen skulle visa sig vara »timid och obeslutsam».

Den 25 juni gick Lee till offensiven. Under sju dagars strider drevs nordsidans Army of the Potomac bort från Richmonds närhet. McClellan var knäckt och övergav sitt erövringsförsök. Segern var inte total, men Richmond var räddat och Lee nu hela söderns hjälte.

Han hade bara börjat. I norra Virgina stod John Popes Army of Virginia, och Lee kastade sig över den för att slå den innan Army of the Potomac hämtade sig. Han fintade bort stackars Pope och vann andra slaget vid Bull Run så till den grad att den senare fick sparken.

Invaderade Maryland

Virginia var säkert för tillfället, men som Lee såg det kunde konfederationen inte vinna kriget genom att försvara sig. Han beslöt sig för att invadera Maryland. Där kunde hans trashankar till soldater försörja sig på fiendens bekostnad, men han hade ett större syfte: att stärka sydstaternas internationella anseende, ge fredspartiet i unionen vind i seglen och förmå Lincoln att inleda fredsförhandlingar.

Det höll på att ta en ände med förskräckelse. McClellan fick tag på Lees operationsorder och insåg att Lee hade delat sin armé i två delar som stod för långt ifrån varandra. Hade inte McClellans sölat hade Lee aldrig fått Army of Northern Virginia samlad i tid.

Som det föll sig lyckades hans armé stå mot McClellan vid Antietam den 17 september, men det var med ett nödrop. McClellan lät Lee falla tillbaka utan att förfölja. Hans timiditet kostade även honom jobbet.

Seger vid Fredericksburg

Bägge sidor var utmattade. Det dröjde till november innan Army of the Potomac ånyo gick i fält för att erövra Richmond, nu under Ambrose Burnside. Men hans fantasilösa frontangrepp skänkte Lee en enkel seger i slaget vid Fredericksburg.

Burnside avgick snart och ersattes av den anfallslystne Joseph Hooker. I slutet av april 1863 gick Hooker på offensiven med en armé som var mer än dubbelt så stor som Lees. De möttes vid Chancellorsville, där Lee lurade honom i en fälla. Hooker tappade huvudet och slog till reträtt. Segern har kommit att kallats för Lees »perfekta slag».

Under sitt första år som chef för Army of Northern Virigina utkämpade Lee fem större fältslag och vann fyra. Trots ett ständigt numerärt underläge stoppade han tre angrepp mot Richmond och kunde till och med invadera nordstaterna under några veckor. Han blev en levande legend, krigets mest respekterade general på bägge sidor.

De två år av nederlag och besvikelser som följde berövade honom aldrig hjälteglorian från detta första år. »Mormor Lee» var död och begraven. Från nu var han »mäster Robert» för sina män.

Rörlighet och kraftsamling

Bakom Lees framgångar låg ett tydligt militärt tänk. Även när han var tillbakapressad uppträdde han offensivt, med målet att förinta fiendens armé i ett slag. Han var numerärt underlägsen, men av Scott hade han lärt att en mindre armé kunde slå en större med rörlighet och kraftsamling.

För att vara överlägsen där han satte in sin stöt måste han lämna andra punkter svagt besatta, men eftersom Lee ägde en kuslig förmåga att läsa av sina motståndare kom han undan med att ta stora risker.

Hans favorittaktik var att falla fienden överraskande i flanken. Lee förenade anfallslust, mod och omdöme. Som ung kadett på West Point hade han förläst sig på Napoleons fälttåg, och det var något av den unge Napoleon över gubben Lee, med hans djärva och kvicka anfall.

Gav sina generaler ansvar

Visst gjorde han misstag, ibland kostsamma misstag, men han gjorde betydlig färre än de generaler han mötte. Lees största svaghet var hans motvilja mot att peka med hela handen och ta sina underlydande i hampan. Gentlemannen Lee var inte den som höjde rösten, grälade eller skällde. »Om möjligt» var en vanlig formulering när han gav order.

Samtida som han var med den tyske generalen Helmuth von Moltke (1800-91), delade han dennes syn på militär ledning: han gav sina generaler uppdrag och lät dem själva bestämma hur de skulle uppnå dem med de resurser de hade. Det var en befälsstil som gjorde att han fick ut mycket ur sina skickligaste generaler – »Stonewall» Jackson, James Longstreet och JEB Stuart – men också ledde till att missförstånd eller inkompetens ibland stäckte hans planer.

Till detta ägde Lee den där svårgripbara förmågan att väcka manskapets lojalitet och hängivenhet. Han var inte de stora åthävornas man, höll inga eldiga tal, skrev inga bombastiska proklamationer. Men han utstrålade samma orubbliga lugn i framgång såväl som i motgång, han var modig och han delade manskapets kost och kvarter. Många av männen i Army of Northern Virginia var bokstavligt talat beredda att gå i döden för honom. Och deras offervilja behövdes.

En andra invasion i norr

När Lee gjorde bokslut sommaren 1863 kunde han konstatera att trots alla hans framgångar var det strategiska läget dystert. Army of the Potomac tyckes omöjlig att krossa. Den kom tillbaka efter varje snyting, lika stark som förut medan Army of Northern Virginia blev allt svagare. Det handlade om resurser: konfederationen hade en fjärdedel så många vita män som unionen, och en tiondel så stor industri.

Det var mot den bakgrunden som Lee efter Chancellorsville beslöt att våga sig på en andra invasion av nordstaterna. Med en stor seger hoppades han kunna förmå Storbritannien och Frankrike att erkänna konfederationen, gynna de nordliga fredsförespråkarna och tvinga nordstatarna till förhandlingsbordet.

Stötte samman i Gettysburg

Det började som en offensiv värdig en Napoleon. Army of Northern Virginia sidsteppade Hookers styrkor, marscherade tvärs genom Maryland och trängde in i Pennsylvania. Sedan gick allt galet. Stuart hade tappat bort huvudarmén med nästan hela kavalleriet. I brist på spaning tappade Lee i sin tur bort Army of the Potomac. Hans styrkor stötte oväntat på den vid en liten stad vid namn Gettysburg.

Lee valde att försöka besegra den där, trots att den stod i en stark försvarsställning. Men George Meade – Hooker var historia, entledigad på egen begäran – gjorde inte några misstag i det blodiga tredagarsslag som följde, medan Lee och hans kårchefer hade dåliga dagar på jobbet.

När resterna av George Picketts division strömmade tillbaka efter sitt katastrofala anfall den 3 juli 1863 ska Lee ha sagt: »Allt detta har varit mitt fel». Inte bara hade hans storslagna planer slagit fel, han hade också lidit ett stort nederlag. Efteråt skrev han: »Jag trodde att mina soldater var oövervinnerliga». Lees övermod var nederlagets moder.

Lämnade in sin avskedsansökan

Meade var dock senfärdig med förföljandet. Lee kunde rädda hem det som var kvar av armén. Tyngd av nederlaget lämnade han in sin avskedansökan. Davis avslog den. Lee var en samlande symbol för de nu alltmer belägrade Sydstaterna och det fanns inte hans like.

Det blev vår 1864 och Lee fann att han fått sällskap av en ny aktör på scenen: Ulysses S Grant, Lincolns nya arméchef. Grant hade haft stora framgångar i kriget i väst, och när han anlände till den östra krigsskådeplatsen för att iträda sin nya befattning valde han att följa med Army of the Potomac i fält. Ingen visste det då, men efter att ha prövat med McClellan, Pope, Burnside, Hooker och Meade hade Lincoln till slut hittat Lees överman.

Den 4 maj 1864 satte Grant igång en väldig offensiv. Lee manövrerade skickligt för att täcka Richmond, och lyckades stoppa honom i en serie blodiga slag – vid Wilderness, vid Spotsylvania, vid North Anna, vid Cold Harbor. Under sju fruktansvärda veckor blev Lee av med 33 000 man, Grant 55 000.

Ställningskrig vid Petersburg

Än en gång hade Lee trotsat oddsen, men det var ändå ett slags nederlag. Grants mål hade inte varit Richmond, utan att använda sin överlägsenhet i manskap och materiel för att mala ned Army of Northern Virginia. Till skillnad från de generaler som tidigare mött Lee lät Grant operationerna fortsätta oavsett de egna förlusterna.

Grant var dock mer än en simpel slaktare. I mitten av juni lyckades han få 100 000 man över Jamesfloden innan Lee upptäckte det. Därifrån hotade han Petersburg, en järnvägsknutpunkt som försörjde Richmond. Lee hade bara 35 000 soldater kvar och var för svag för att kunna uppträda offensivt.

Lee insåg att Grant inte kunde misslyckas med att nöta ned hans armé i ett skyttegravskrig, men det var det enda kort han hade kvar att spela. Grant hade tämjt manöverkrigets mästare. Tyvärr för unionen, och kanske också för konfederationen, behärskade den gamle ingenjören Lee konsten att anlägga fältverk och hålla dem. I 292 grymma dagar höll Army of Northern Virginia ut i sina milslånga skyttegravar.

Lee kapitulerade den 9 april 1865

Under tiden krönte Lee sin karriär med att bli utsedd till Sydstaternas arméchef. Den äran hjälpte honom inte att hindra att strider, sjukdomar och deserteringar urholkade hans armé. Till slut fick Army of the Potomac hål på skyttegravsställningarna. Richmond föll.

Lee försökte rädda sin armé, men Grant använde sin övermakt för att skära av alla reträttvägar. Den 9 april 1865 kapitulerade general Robert E Lee med Army of the Northern Virginia vid Appomattox Court House. Kriget i Virginia var slut.

Grants respekt för Lee och hans soldater var så stor att han genast hemförlovade dem. Den 12 april 1865 lämnade Lee Appomattox för att återförenas med sin familj i Richmond. Han var 58 år gammal, arbetslös, berövad sitt medborgskap och anklagad för förräderi. Veckorna som följde kunde han bara se på medan den ena sydstatsarmén efter den andra kapitulerade, tills de alla hade gett sig.

Blev en försoningens apostel

Efter några månader i fred och stillhet började ett nytt kapitel i Lees liv när han blev rektor vid Washington College. Jämsides med arbetet som skolledare – han gjorde det utmärkt – verkade han för att läka krigets sår.

För Lee rådde det aldrig någon tvekan om att söderns vita befolkning måste förlika sig med krigsutgången – och med sina före detta slavar. I en orolig och hatisk tid blev han en förespråkare för tålamod och laglydighet framför våld och fortsatt väpnad kamp. Den gamle krigaren återuppfann sig själv som en försoningens apostel.

Lee började arbeta på sina krigsmemoarer, men det blev inte hans öde att få klart dem. Hans hälsa hade börjat vackla redan under kriget. På väg hem från ett kyrkoråd en höstkväll fick han ett slaganfall. När han kom hem kunde han inte tala. Lunginflammation tillstötte snart. Efter två stumma veckor dog general Robert E Lee stillsamt i sin säng, strax efter klockan nio på morgonen den 12 oktober 1870, blott 63 år gammal.

Blev symbol för sydstaternas kamp

Lee var död, men allt annat än bortglömd. I sydstaterna förvandlades han efter sin död till en symbol för söderns föregivet ädla kamp för att försvara sitt lantliga samhälle och levnadssätt mot det vulgära och maskinella norr.

Det handlade inte bara om generalen Lee, utan också om gentlemannen Lee. Han fick förkroppsliga sydstatsöverklassens dygder, och upphöjdes med en av sina levnadstecknares ord till »en märklig kombination av martyr, världsligt helgon, sydstatsgentleman och perfekt krigare».

Med 1900-talets inbrott började han uppskattas även i de gamla nordstaterna. Det underlättades av att han alltid hade varit en ljum anhängare till slaveriet, en motvillig rebell och en förespråkare för försoning. Med tiden kom han att få ge namn åt både en medioker stridsvagnsmodell, en atomubåt och en förläggning på West Point.

Fick medborgarskapet åter 1975

Hans återupprättelse fullbordades 1975 när hans ansökan om att återfå sitt medborgarskap slutligen beviljades – 110 år efter att han lämnade in den.

Ingen så berömd som Lee kan undgå att vara kontroversiell. Jämte sina beundrare har Lee haft sina kritiker. Där några ser inbördeskrigets bästa taktiker ser andra en slaktare som kastade bort sina soldaters liv i utsiktslösa anfall. Inte minst de två misslyckade infallen i nordstaterna har fått vissa att ifrågasätta hans strategiska blick.

Ifrågasatt fältherre

Andra har gjort gällande att hans offensiva krigföring kostade konfederationen mer än det smakade och hävdat att han borde valt en mer defensiv krigföring. Kritiken är efterklok och bör tas för det, men den sätter fingret på något med Lee som general, något som kastar ett tragiskt ljus över det han åstadkom mellan 1862 och 1865.

I tre år kämpade han med en mindre och sämre utrustad armé mot unionens övermakt och orsakade ändå fienden större förluster än vad hans egna trupper led. Utan Lee kunde Richmond mycket väl fallit redan sommaren 1862, eller hösten 1862, eller våren 1863, och kriget tagit slut mycket tidigare än det gjorde.

Många har genom åren undrat hur snabbt det hela hade varit över om Lee tackat ja till Lincolns erbjudande om att leda unionens arméer i fält istället. Men trots sin skicklighet klarade Lee aldrig av att lösa krigets strategiska ekvation. Hans två offensiver in i nordstaterna kostade konfederationen många värdefulla soldater utan att komma segern i kriget ett enda steg närmare.

Ville vinna avgörande segrar

Han klarade inte heller av att fullt ut förstå sin tids krig. Han ville föra krig som Napoleon hade gjort femtio år tidigare, och försökte manövrera sig till en förintande seger likt Austerlitz eller Waterloo. Den undflydde honom hela tiden.

I ett brev från vintern 1862–63 noterade Lee bittert att han hade vunnit sina slag, men »mer än en gång har de mest lovande omständigheter förlorats på grund av en brist på soldater att utnyttja dem». Det är talande att när Grant till slut krossade Army of Northern Virginia hade han fyra gånger så många soldater.

Men det gick djupare än så. Inget större fältslag (och bara ett mindre) under hela amerikanska inbördeskriget ledde till den sortens seger som Lee försökte uppnå. Utvecklingen av eldvapnen hade gjort anfallstrid så kostsam att det var näst intill omöjligt att åstadkomma fienden sådana nederlag som en gång hade varit möjligt.

Bäste före datumet på hans krigföring hade gått ut, och framtiden låg – som vi vet idag – inte i hans vackra manövrar inför Chancellorsville, utan i hans envisa försvar av Petersburgs skyttegravar.

Lee framstår som en relikt som jagade en seger på slagfältet som inte längre var möjlig. Hans segrar var pyrrussegrar. Han kunde förlänga kriget, men han kunde inte vinna det.

Publicerad i Militär Historia nummer 4/2017