Ulysses S Grant – nordstaternas segermaskin

Mannen som skulle komma att bli både general och president växte upp i Ohio i ett välmående och välordnat hem. Som yngling hade han inga stora drömmar. Hans dominanta pappa, vars affärer för tillfället gick lite knackigt, sökte plats för honom vid den statliga militärakademin West Point, där utbildningen var gratis, utan att först prata med sonen. Ulysses var allt annat än hänförd: »Jag tänker inte åka» sa han, för att snart falla till föga.

Sjutton år gammal började Grant på West Point, tio mil från New York. Han var en utmärkt ryttare, bra i matte, i övrigt en medioker student som inte ansträngde sig särskilt mycket. Den framtida dundergeneralen utexaminerades 1843 som 21:a av 39 elever i sin årskurs. Den nybakade fänriken Grant närde inga krigiska drömmar. Hans största ambition var att bli mattelärare på West Point.

Mexikansk-amerikanska kriget

Det blev inte så. Den 25 april 1846 bröt det mexikansk–amerikanska kriget ut. Grant deltog först i general Zachary Taylors segerrika fälttåg i Texas och norra Mexiko och därefter i general Winfield Scotts krigsavgörande invasion av centrala Mexiko. Han var modig och framåt; när kriget tog slut i februari 1848 hade han blivit befordrad till löjtnant med kapten som titulär grad.

Åter i USA gifte han sig med sin fästmö, Julia Dent, som han med tiden fick fyra barn med. Han fortsatte i armén, kuskade USA runt i den oglamorösa fredstjänsten. Flera försök att dryga ut den usla lönen slog fel. Grant hade otur, men lät sig också luras av svindlare. Ödet förde honom till Fort Humboldt i norra Kalifornien, där hans militära bana fick ett snöpligt slut år 1854.

Lämnade armén efter fylla

Grant vantrivdes. Han var långt från sin familj, han var sysslolös och han drog inte jämt med kommendanten. Han började dricka. Supandet gick inte ut över hans tjänstgöring, men hans chef tog tillfället i akt efter en fylla för mycket. Grant fick valet att ställas inför krigsrätt eller säga upp sig.

Krigsrätt hade betytt vanära. Han sa upp sig. De sju år som följde blev lågvattenmärket i hans liv. Krigaren Grant började bruka en liten bit jord som hans svärfar ägde i Missouri. Han var deklasserad, slet på fälten som en småbonde, sålde vedknippen på Saint Louis gator för att få det att gå ihop. En ekonomisk depression år 1857 knäckte hans lilla jordbruk.

Grant gav sig in i fastighetsbranschen, men var för slarvig och snäll och svindlades på ytterligare en stor summa pengar. Den före detta kaptenen drev runt i Saint Louis, medel- och arbetslös. Till slut såg han ingen annan utväg än att kasta sig framför sin nu välbeställda pappas fötter – som erbjöd honom en blygsam lön som biträde i sin läderbutik i småstaden Galena i djupaste Illinois.

Amerikanska inbördeskriget

Där befann han sig medan USA föll i bitar. Sydstaterna tog Fort Sumpter med våld i mitten av april 1861 och president Lincoln bad om 75 000 frivilliga soldater för att bevara unionen. När USA:s lilla fredstida armé snabbt mångdubblades i storlek blev en man som Grant plötsligt efterfrågad.

Grant sveptes med av de patriotiska stämningar som grep omkring sig. Han ville bevara unionen och ge något tillbaka för sin utbildning och tog chansen som kriget erbjöd honom. Han lämnade sin fars butik som han – efter ett mobiliseringsmöte i Galena i april 1862 – aldrig mer satte sin fot i och anmälde sig som frivillig.

Grant saknade politiska kontakter och hade rykte om sig att vara en suput. Därför fick han nöja sig med en blygsam post i en stab. Hans krig började med proviantrekvisitioner och blanketter, inklämd i en skrubb. Han var en ödmjuk person men tyckte att någon med hans erfarenhet borde få befäl över ett regemente. »Jag kommer att sluta. En pojke kan göra detta,» sa han till en bekant, och så återvände han i bitterhet till Galena, varifrån han gjorde flera försök att få det där regementet.

Grant överste för frivilliga

På en och samma dag i juni 1861 erbjöds han så plötsligt två regementen och den 17 juni 1861 befordrades han till överste över frivilliga. Hans regemente var en odisciplinerad hord. Det tog honom några dagar att få ordning på det. Grant marscherade snart runt i Missouri i jakt på rebeller, medan USA drogs ned i krigets häxkittel.

När nordstaterna förlorade det första slaget vid Manassas lät Lincoln mobilisera ytterligare en miljon frivilliga, något som ledde till rena befordringskarusellen. En vacker dag i augusti kunde Grant läsa i tidningen att han var brigadgeneral.

Han fick befälet över en liten armé baserad i Cairo på Mississippifloden. Grant kunde inte ha hamnat mer i hetluften. En viktig del av unionens krigsplan var att ta kontroll över Mississippi från just Cairo och hela vägen ned till New Orleans i söder för att klyva Konfederationens territorium i två delar. Från Cairo planerades också offensiver längs Tennessee- och Cumberlandfloderna.

Tog Fort Henry och Fort Donelson

Än var unionens otränade soldater emellertid inte redo för så stora uppgifter, men en rastlös Grant gjorde på eget bevåg ett par framstötar i fiendeland. I slaget vid Belmont den 7 november 1861 ledde han för första gången en större styrka i strid, vann ett slags seger för att sedan tvingas slå till reträtt. Han visade flera av de kvaliteter som snart skulle göra honom så framgångsrik: han var offensivt lagd, handlingskraftig och lugn i stridens hetta.

Grant bad nu sin chef, general Halleck, om att få ge sig på Fort Henry på Tennesseefloden. Han fick avslag, bad igen en vecka senare, och fick nådigt tillstånd. Grants lilla flodfälttåg gick som en dans. Fortet föll snart. Av bara farten gav sig Grant på Fort Donelson på Cumberlandfloden. Efter ett par dagars böljande strider tvingade han en hel liten armé på 12 000 soldater att kapitulera. Det var unionens första stora seger i kriget. Grant fann sig vara hjälten för dagen, en ombesjungen celebritet. Han befordrades till generalmajor.

Grant ryckte vidare in i Tennesse med en armé på bortåt 45 000 man, när han som en blixt från en klar himmel fick en depesch från Halleck som skiljde honom från hans befäl. Den officiella anledningen var uteblivna rapporter, det verkliga motivet var en skrivbordsgenerals avundsjuka mot en framgångsrik underlydande.

Grant var förkrossad. Hans framgångar hade dock skaffat honom mäktiga vänner i Washington. Ingen mindre än president Lincoln kom till undsättning. Halleck tvingades backa.

Slaget vid Shiloh

Grant hann knappt återuppta befälet förrän han ställdes inför en ny kris, denna gången självförvållad. Full av sina egna anfallsplaner ignorerade han tecken på att fienden var på offensiven. Han och hans soldater blev därför tagna på sängen när 40 000 ylande konfedererade på morgonkvisten den 6 april 1862 ryckte fram ur skogarna kring Shiloh. Många av Grants rekryter flydde, men själv var han lugn som en filbunke. Framåt eftermiddagen stabiliserades läget, under natten anlände utvilade förstärkningar och på morgonen befallde Grant motanfall.

När dagen var över hade unionens styrkor segrat. Förlusterna var chockerande stora, pressen krävde Grants huvud på ett fat och spred illvilliga rykten om hans drickande. Lincoln stod dock troget vid hans sida, han hade många generaler, mestadels timida eller klåpare, och ska ha försvarat Grant med orden: »Jag klarar mig inte utan denna man, han slåss.»

Några dagar senare tog Halleck själv befälet över en jättearmé som även inkluderade Grants soldater. I teorin var Grant Hallecks högra hand, i praktiken föga mer än en åskådare. Ödets hjul hade än en gång gått hela vägen runt för Grant, som nära nog sa upp sig.

Offensiv mot Vicksburg

Efter att ha erövrat Corinth och Memphis i ett söligt fälttåg drog sig Halleck oväntat tillbaka till sitt skrivbord. Grant fick befälet över sin gamla armé. Sommaren 1862 ägnade han åt försvaret av ett enormt ockuperat område i Tennessee och Missouri. Han var långt från krigets brännpunkt, men stärkte sina aktier ytterligare genom att stäcka en fientlig offensiv. Hans ansvarsområde utökades. I oktober var hans styrkor stora nog för att gå till offensiv mot konfederationens sista stora fäste vid Mississippi: Vicksburg.

Grants första försök att ta Vicksburg kollapsade i december 1862 efter att djärva konfedererade kavalleriräder ödelagt hans underhåll. Problemet var att nå fram till fästningen, som omgavs av stora sankmarker – utom på den södra sidan. Grant iscensatte fem försök att gå runt fästningen på biflöden till Mississippi. Alla slog fel, mestadels på grund av naturens vildhet. Pressen ville se Grants blod, Lincoln stod som alltid vid hans sida.

Djärv manöver tog Vicksburg

Grant tänkte ut ny en plan. Den var djärv, nära på dumdristig. Han förde sin armé runt Vicksburg på Mississippis västra sida, samtidigt som hans flodflotta smet förbi fästningen en natt. Sedan fintade han bort fienden och kom över floden söder om Vicksburg utan strid.

Hans armé var nu i det närmaste avskuren djupt inne i fiendeland. Den hade minimalt underhåll med sig; hans trupper fick leva av landet, och fiendens styrkor var starkare än hans – men de var splittrade och Grant tänkte inte låta dem samlas. På arton dagar vann han fem fältslag, och sedan inneslöt hans trupper Vicksburg. Efter en lång belägring kapitulerade 30 000 svältande sydstatssoldater den 4 juli 1863. Det var unionens största seger i hela kriget.

Lincoln: "Grant är min man"

En överlycklig Lincoln ska ha sagt: »Grant är min man, och jag är hans för resten av kriget.» Det var inte tomma ord: i oktober gav han Grant befälet över alla unionens styrkor mellan Mississippi och Appalacherna. Grant fick genast ta hand om en katastrof i vardande; general Rosecrans hade lidit ett svårt nederlag vid Chickamauga. Hans armé var nästan inringad vid den strategiskt viktiga knutpunkten Chattanooga. Lincoln skämtade att Rosecrans var »förvirrad och bedövad, som en anka som blivit slagen i huvudet».

Grant var av annat virke, han öppnade raskt en väg in i Chattanooga, förde fram förstärkningar och svepte bort de konfedererade styrkorna. Segern säkrade Tennessee för resten av kriget. Grant började nu ses som en presidentkandidat. Han var dock inte intresserad av något sådant, utan började planlägga en krigsavgörande offensiv mot de södra sydstaterna. Han fick inte genomföra den.

Överbefälhavare över unionsarmén

Den 2 mars 1864 befordrades Grant till generallöjtnant i armén, en grad som dittills bara hade förärats George Washington, och samtidigt utsågs han till »general-in-chief» – överbefälhavare över hela unionens armé på över en halv miljon man.

Grant lade snabbt upp planer för 1864 års fälttåg, planer som innebar att unionens numerärt överlägsna styrkor för första gången skulle koordinera sina offensiver så att konfederationen inte skulle kunna skifta sina styrkor för att möta varje framstöt för sig. Målet var inte att erövra territorium, utan att krossa fiendens arméer.

Av de fem offensiver som Grant planerade var den som Army of the Potomac under generalmajor Meade skulle genomföra mot general Lees Army of Virginia viktigast; Lee var sydstaternas största general och hans armé den segerrikaste. Grant valde att följa med Army of the Potomac i fält.

Misslyckandet vid Cold Harbor

Den 4 maj 1864 började ett fruktansvärt fälttåg, en sju veckor lång, blodig kraftmätning som förbrukade soldater i en aldrig tidigare skådad omfattning. Grant och Meade försökte gång på gång komma runt Army of Virginias högra flygel och tvinga fram ett öppet fältslag. Lee parerade varje framstöt, hans män grävde ned sig och avslog alla unionens attacker men de tvingades stadigt allt längre söderut för att skydda Richmond, konfederationens huvudstad.

I jakten på att göra slut på kriget så snart som möjligt beordrade Grant ett frontalangrepp på Lees skyttegravar vid Cold Harbor. Anfallarna mejades ned i drivor, i något som mer var en massaker än ett slag. »Jag har alltid ångrat att det sista anfallet vid Cold Harbor genomfördes», erkände Grant i sina memoarer. Nordstatspressen, som väntade sig en enkel seger, vände sig mot Grant och började kalla honom »slaktare».

Grants genidrag

Grant följde upp detta fiasko med en manöver som hade kunnat göra Napoleon avundsjuk: Army of the Potomacs 115 000 soldater bröt kontakten med Lees styrkor och gick över Jamesfloden på en 700 meter lång pontonbro innan Lee hann fatta vad som hände. Från sin nya position hotade Army of the Potomac Petersburg, en järnvägsknutpunkt som försörjde Richmond och som konfederationen måste försvara – annars skulle huvudstaden förloras.

Grant hade inte krossat Lee, men han hade tämjt honom: Army of the Virginia hade lidit svåra förluster och var nu för svag för att gå till offensiven och fastbunden till sina skyttegravar.

Belägringen av Petersburg

Den så kallade belägringen av Petersburg kom att vara i över nio grymma månader. Unionens styrkor klarade inte att bryta igenom fiendens milslånga skyttegravssystem, men Army of Virginia smälte långsamt bort av hunger, sjukdomar och uppgivenhet. Från sitt högkvarter, inte långt från Petersburg, såg Grant till att hålla trycket uppe mot konfederationen på de andra fronterna. Sakta men säkert maldes sydstaternas arméer ned av hans koordinerade offensiver.

Slutet blev ett antiklimax. De sista dagarna i mars 1865 började de två arméerna kring Petersburg känna på varandra. Grants styrkor stoppade två utbrytningsförsök. Sedan gick han på offensiven. Den 2 april kollapsade fiendens motstånd och dagen efter föll Richmond. Konfederationens regering flydde – och Army of Virginia. Grants förföljelseoperation var skoningslös, han ringade in de flyende.

Lee kapitulerade vid Appomattox

Den 9 april 1865 kapitulerade Lee med 26 000 man till Grant vid Appomattox Court House. Det var ett dråpslag. Sydstaternas övriga arméer följde efter. I början av maj var kriget över.

Grant var nordstaternas framgångsrikaste general. Han förlorade aldrig en större drabbning. I mitten av april 1864 hade tre hela sydstatsarméer kapitulerat under kriget, alla tre till Grant.

Grant omstridd än idag

Ändå blev han redan medan kriget pågick en omstridd person, stridigheter som fortsatt fram till idag. Var han som bland andra historikern John Keegan menar ett »militärt geni», sin tids största fältherre, en bättre general än den vida mer ombesjungne Lee? Eller var han som andra hävdar en fantasilös slaktare som vann tack vare tur och numerär överlägsenhet?

Grant hade länge dåligt rykte, men med tiden har vinden vänt. Idag får han positivare omdömen. Vissa saker är svåra att förneka. I ett krig där många av unionens generaler var försiktiga och långsamma, var Grant handlingskraftig och målmedveten. »Där han är, rör det på sig», sa Lincoln. Många av hans generaler gjorde sig mest ursäkter, Grant gick till attack och fortsatte attackera.

Han hade ett utmärkt omdöme och blick för det militära läget: han förblev samlad även i de svåraste situationer och till skillnad från många andra generaler så varken skön- eller svartmålade han situationen, och därför gjorde han få misstag. Hans offensiver utmärktes av välplanerat underhåll, fantasi, snabbhet och vilseledning. Grant var också, till skillnad från till exempel Lee, en mästare på att skriva koncisa order som var hart när omöjliga att missförstå.

Arméerna var Grants mål

Det är ett faktum att den strategi som avgjorde kriget – att använda unionens överlägsna resurser till ett oupphörligt flerfrontskrig som malde ned konfederationen – var Grants. I en tidsålder där många strateger stirrade sig blinda på att erövra territorium, såg han längre: kärnan i hans krigsplan var att krossa sydstaternas arméer. Richmond avfärdade han som »en samling hus».

Under ett års tid verkställde han denna plan över ett område som var stort som Västeuropa. Och att planen gick att genomföra så väl som den gjorde, var delvis för att Grant avskedade tjogtals inkompetenta generaler som han ersatte med män som var tillförlitliga, aggressiva och skickliga, sådana som Sherman och Sheridan.

På en punkt har Grants kritiker rätt: han var en medioker taktiker, alltför begiven på kostsamma frontalangrepp. Anklagelserna om att han var en slaktare spricker inte desto mindre som troll i solsken. Fakta visar att 15 procent av männen under Grants befäl stupade eller sårades – medan den så ofta hyllade Lee förlorade 20 procent.

Mest framgångsrik bland generalerna

Enligt en annan beräkning förlorade Grant 153. 643 män under sitt direkta befäl under kriget – samtidigt som han orsakade konfederationen förluster om 190. 760 män. I ett krig där teknologin gynnande defensiven och där Grant mest var på offensiven, lyckades han ändå beröva fienden nästan fyra män för varje tre han själv förlorade. Den gamle kaptenen Grant var kanske inte fullt så »genialisk» som en del vill få det till, men han var utan tvekan inbördeskrigets mest framgångsrika general.

Publicerad i Militär Historia 1/2019