Slaget vid Dybbøl – ett danskt Poltava

Namnet Dybbøl och datumet den 18 april 1864 har en särskild plats i dansk historia: där och då krossade en preussisk armé på några timmar en dröm om att Danmarks gräns skulle gå vid floden Eidern.

I Danmark kom Dybbøl att bli vad Poltava var i Sverige eller vad Trastfälten kommit att bli för många serber: nederlaget med stort »N», det nationella traumat framför andra.

Och det var en dansk regering påhejad av en nationalliberal opinion som var att skylla för det bittra nederlaget. Dybbøl var ett slag som inte borde ha utkämpats, i ett krig som Danmark inte kunde vinna.

De som stupade vid Dybbøl, tyskar som danskar, dog för en idé: nationalismen. I nästan 400 år hade kungariket Danmark varit i personalunion med hertigdömena Schleswig, Holstein och Lauenburg, där många talade tyska. Gränsen mellan danskt och tyskt språk gick genom Schleswig.

Dansk nationalism

När nationalismen grep omkring sig på 1840-talet uppstod konflikter. Danska nationalliberaler började samlas kring Eiderprogrammet – tanken att införliva hela Schleswig i Danmark och låta hertigdömena söder om Eidern, Holstein och Lauenburg, gå sin egen väg.

Hertigdömenas tysktalande invånare drömde istället om att få höra till Tyska förbundet. År 1848 gjorde de uppror. När Preussen och förbundet intervenerade blev inbördeskriget ett krig.

Frankrike, Ryssland och Storbritannien var dock inte intresserade av några gränsförändringar i Europa baserade på nationalism. Det schleswig-holsteinska kriget slutade med att stormakterna i Londonprotokollen 1852 tvingade de trätande att acceptera status quo.

Regeringen för Eiderprogrammet

Det lämnade den underliggande konflikten olöst. I mars 1863 kungjorde en dansk nationalliberal regering att den stod bakom Eiderprogrammet. Det blev ramaskri i Tyskland.

Tyska förbundet beslöt att besätta Holstein och Lauenburg för att tvinga danskarna till reträtt, men i november röstade ändå riksdagen igenom en ny konstitution baserad på Eiderprogrammet.

Därmed gav de Preussen och Österrike en anledning att förklara krig och stötte samtidigt bort de andra stormakterna, som stod fast bakom Londonprotokollen. Brittiska medlingsförsök, preussisk-österrikiska ultimatum, inget bet på danskarna som var som förhäxade av Eidern.

Den 1 februari 1864 gick en preussisk-österrikisk armé över floden. Andra schleswigska kriget hade börjat.

Dannevirke Danmarks hopp

Dybbøl låg en bra bit från fronten. Den danska armén under general Christian de Meza hade samlats vid den urgamla befästningen Dannevirke, den mäktiga jordvall som gick över den jylländska halvöns getingmidja. Den hade förstärkts med mer tidsenliga skansar och belägringsartilleri.

I åratal hade nationalliberalerna haussat upp Dannevirke, som omgavs av ett magiskt skimmer från gamla sagor och myter, till en symbol för dansk försvarskraft. Regeringens plan var att armén skulle hålla fienden stången där tills stormakterna kom till diplomatisk undsättning som i treårskriget 1848–51.

Det var inte mycket till fälttågsplan. Stormakterna var mot en delning av riket. Och Dannevirke var allt annat än ointagligt. De vattendrag och väldiga våtmarker som skyddade vallens flyglar var nämligen lätta att gå över vintertid.

de Meza evakuerade till Dybbøl

Hela danska armén kunde ringas in av en driftig motståndare, och det var just vad tyskarna tänkte göra. de Meza lät evakuera Dannevirke efter några dagars fäktningar. Sedan skickade han ett telegram till regeringen och lät kapa tråden för att omöjliggöra en kontraorder.

Reträtten var ett militärt mästerstycke. Tyskarna blev grundlurade. Den 7 februari 1864 nådde bortåt 22 000 frusna och trötta danska soldater fram till Dybbøl.

Dybbøl ligger på en udde där Jylland skiljs från ön Als av ett litet sund. Det var en flankställning varifrån armén kunde göra utfall mot en fiende som ockuperade Jylland.

Då danskarna hade sjöherravälde kunde de flytta sina trupper mellan Dybbøl och en liknande ställning vid Fredericia, längre norrut. Det hade varit strategin i det schlesvig-holsteinska kriget, men nu var fienden så övermäktig att någon motoffensiv inte blev av.

Dybbøl svagt befäst

Och satsningen på Dannevirke hade gjort att man inte haft råd att befästa Dybbøl ordentligt. Pengarna räckte bara till tio jordskansar längs en två kilometer lång halvbåge. Krutmagasinen var i betong, men till trupperna fanns bara blockhus av timmer. De var inte bombsäkra.

Dagen efter anlände prins Friedrich Karls preussiska armékår. Friedrich Karl förstod att innan en stormning kunde bli av måste de danska förpostlinjerna drivas in, skansarna skjutas sönder och fiendens kanoner kämpas ned. Så gick veckorna under skärmytslingar och ömsesidigt grävande. Det var en belägring, ett skyttegravskrig.

Monnrad vägrade överge Dybböl

Den 2 april började preussarna bombardera ställningen på allvar. Det danska artilleriet svarade, men preussarna hade fler moderna räfflade pjäser, med större räckvidd och träffsäkerhet, och mer ammunition.

Dag efter dag malde tusentals granater ned Dybbøls jordvallar och blockhus medan de preussiska löpgravarna obönhörligt kröp allt närmre. Varje dag stupade eller sårades tjogtals danska soldater. Stridsmoralen sjönk. De danska soldaterna började kalla ställningen för »slaktbänken».

General Georg Gerlach, den sparkade de Mezas mer medgörlige men glanslöse ersättare, förstod att ställningen vid Dybbøl var strategiskt överspelad och militärt ohållbar. Han bad krigsminister Carl Lundbye att få dra tillbaka trupperna till Als trygghet.

Svar: »Dybbølställningen ska försvaras till det sista.» Den 14 april bad han igen. Lundbye gav honom fria händer. Sex timmar senare ändrade han sig. Han hade träffat statsminister D G Monrad, som i ett blomstrande tal målade upp hur en dansk seger ledde till en vacker fred vid en konferens som skulle börja i London den 20 april.

Gerlach var inte de Meza. Soldaterna fick ligga kvar med halsarna på stupstocken. De behövde inte vänta länge.

Preussarna sätter in stormeld

I nattmörkret den 18 aprils första timmar smyger de preussiska stormkolonnerna i anfallsställning. På sina håll är det bara 150 meter till skansarna.

Klockan blir fyra. Nattens stillhet bryts när 102 artilleripjäser öppnar eld med ett helvetiskt ljud. I sex timmar pågår det. 7 900 granater slår ned i Dybbølställningen, spränger vallar, demonterar pjäser, dräper och lemlästar.

Klockan tio prick tystnar kanonerna. Så ljuder kommandoropen: »Framåt, framåt!» – och en våg av män väller upp ur de preussiska skyttegravarna. De rusar över ingenmansland mot sex av de tio skansarna. Det danska artilleriet spottar kartescher, infanteriet skjuter, men det går inte att stoppa preussarna.

Skansarna ligger i ruiner. Drygt tvåtusen halvt bedövade försvarare ställs mot fem gånger så många fiender. Skans efter skans faller i brutala närstrider. Efter en halvtimme vajar tyska stormfanor över skans I till VI.

8. brigadens motstöt

Preussarna förföljer de slagna, det blir oordning i leden – och så stöter de oväntat på en kilometerlång mur av nya danska soldater. Det är 8. brigaden som nu gör sin senare så ombesjungna motstöt.

Stormkolonnerna faller tillbaka. Ett vittne hör general Glode du Plat säga: »Men se, det ser jo ut til å gå.» Han tar miste. Det preussiska infanteriet har bakladdade tändnålsgevär och de skjuter liggande medan de danska soldaterna har gamla slaglåsgevär och måste stå upp för att ladda.

General du Plat stupar

När preussarna nu sätter in utvilade reserver bryter motstöten samman. General du Plat stupar. Hälften av 8. brigadens 3 000 män går förlorade i eldstormen.

I kaoset lyckas i alla fall många danskar rädda sig in i brohuvudet vid Als sund och vidare över till Als. Vid tvåsnåret ebbar striderna ut. Friedrich Karl telegraferar till kung Wilhelm av Preussen: »Jag lägger tio skansar vid ers majestäts fötter.»

Av de 11 000 danskarna i Dybbølställningen har 4 800 gått förlorade. David har ställts mot Goljat, men Goljat vann.

När fredskonferensen i London började kontrollerade tyskarna hela Schleswig utom Als samt stora delar av Jylland. Den danska regeringen var otroligt nog fortsatt blind för det diplomatiska och militära läget.

Slaget om Als och freden i Wien

Efter två månader av bud och motbud bröt förhandlingarna samman. Kriget, som gått på sparlåga, återupptogs. Ännu ett onödigt slag utkämpades, på Als. Preussarna vann enkelt.

Nu hotade en invasion av Fyn eller Själland. Regeringen kröp till slut till korset. I freden i Wien den 30 oktober 1864 avträdde Danmark de tre hertigdömena. Riket förlorade två femtedelar av sin yta och befolkning. Danmark blev den småstat det är än idag.

Wilhelm kejsare av Tyskland

För Preussen var Danmarks tragedi bara en klivsten på vägen mot stormakt. Två segerrika krig senare – mot Österrike och Frankrike – utropades kung Wilhelm till kejsare av Tyskland i Versailles spegelsal.

Det danska nederlaget var till stor del självförvållat. Druckna på nationalliberala drömmar provocerade regering och riksdag fram ett krig mot mäktiga fiender samtidigt som de stötte bort de andra stormakterna, utan vars hjälp kriget var hopplöst.

En svag kung Christian IX tittade på. Och när kriget kom krävde skrivbordsgeneralerna i Köpenhamn att symbolladdade ställningar utan militärt värde måste hållas av sina dåligt utrustade och otränade soldater.

Så blev Dybbøl en slaktbänk, där tusentals danska män fick offra liv och lem för drömmen om ett Danmark vid Eidern.

Publicerad i Militär Historia 9/2016