Guderians trots ledde till tysk seger

Den täta gryningsdimman försvårade sikten och därmed eldledningen. Det var den 1 september 1939 och Heinz Guderian färdades i sitt pansarskyttefordon mot fronten, helt i enlighet med sina tankar om chefens roll i krig. Den goda sambandsutrustningen gav honom möjlighet att stå i förbindelse både med sin stab och de underlydande förband han ännu inte befann sig vid.

I krig går emellertid inte allt att förutse. Guderian följde 3. pansardivisionens tät när den anföll in i den polska korridoren. Plötsligt slog en tysk artillerigranat ned endast 50 meter framför Guderians fordon och exploderade med en våldsam smäll. Knappt hade Guderian hämtat sig förrän en ny granat exploderade, denna gång femtio meter bakom fordonet.

Övertygad om att nästa granat skulle bli en fullträff beordrade Guderian föraren att vända om. Den nervöse soldaten körde dock ned i diket, varvid fordonets styrsystem skadades så allvarligt att det inte längre gick att köra. Den tyske generalen tvingades ta sig bakåt till fots och lyckades undgå att bli träffad av det egna artilleriet.

Så inleddes det allra första skedet av andra världskriget för Guderian. Det var en smula nesligt men i enlighet med hans filosofi fortsatte de självständiga förbanden offensiven medan Guderian promenerade till sin stab, där han passade på att skicka en syrlig kommentar till artilleristerna.

Stabsofficer i järndivisionen

Heinz Guderian föddes i Västpreussen 1888, som son till löjtnant Friedrich Guderian och Irtha Ottilie Guderian. Vid tolv års ålder sändes Heinz till kadettskolan i Karlsruhe. Sju år senare nådde han samma grad som fadern haft vid Heinz födelse.

Under första världskriget tjänstgjorde Guderian inom signaltrupperna, vilket bidrog till hans kännedom om radiosamband och vikten av att kunna leda förbanden utan att vara beroende av de trådförbindelser som dominerade under första världskriget.

Efter 1918 kom Guderian att bli stabsofficer i ett frikårsförband – den så kallade järndivisionen – som stred mot sovjetiska styrkor i Baltikum. Därefter tjänstgjorde han i Reichswehr, den starkt begränsade krigsmakt Tyskland tilläts ha enligt Versaillesfreden.

Guderian i Sverige

Under mellankrigstiden växte hans intresse för pansarvapnet. Han läste mycket av det som skrevs och deltog själv i debatter, bland annat genom att skriva artiklar i tidskrifter som Militärwochenblatt.

Hans roll i utvecklingen av det tyska pansarvapnet har ofta framhållits, men man bör undvika att överdriva hans betydelse. Andra officerare, som till exempel överste Oswald Lutz och Löjtnant Ernst Volckheim sågs som mer framträdande.

Eftersom Tyskland inte tilläts ha egna stridsvagnar kom Guderians första kontakt med detta vapensystem att äga rum i Sverige 1929. Det rörde sig om stridsvagnar tillverkade av Landsverk, som hade vidareutvecklat tidiga tyska modeller. Guderian själv tvingades genomföra övningar på hemmaplan med allehanda attrapper som skulle efterlikna pansarfordon och pansarvärnsvapen.

Under 1930-talet hamnade Guderian mer i centrum av utvecklingen av pansarförbanden, delvis beroende på att krigsmakten expanderade, vilket ledde till ökade möjligheter till befordran. Han nådde överstes grad 1933 och hade då innehaft viktiga positioner inom den del av generalstaben som var ansvarig för mobila förband. Det gav honom ökade möjligheter att påverka utvecklingen.

Imponerade på Hitler

1933 besökte Hitler en övning som Guderian ordnade. Naziledaren blev imponerad av vad han såg. I vilken utsträckning Hitler påverkades av detta är svårt att bedöma, men det torde ha bidragit till en mer positiv bild av såväl pansarvapnet som Guderian hos den tyske diktatorn.

I alla händelser kom Guderians karriär nu att skjuta fart. Han fortsatte att debattera och skriva om pansarförband och när de första tre tyska pansardivisionerna bildades 1935 erhöll han befälet över en av dem, nämligen den 2. pansardivisionen.

Under den andra delen av 1930-talet fortsatte Guderian att stiga i graderna. 1938 utnämndes han till generallöjtnant och fick befälet över en armékår. Vid denna tid tornade krigsmolnen upp sig på allvar över Europa.

Sommaren 1939 blev det allt tydligare att ett tyskt angrepp på Polen snart skulle inledas. Som en del i detta bildades den XIX. kåren, som Guderian gavs befälet över.

Invasionen av Polen

När kriget bröt ut den 1 september anföll Guderian med sin XIX. kår från Pommern in i den polska korridoren, som separerade Ostpreussen från övriga Tyskland. Han trängde snabbt fram till Ostpreussen, omgrupperade österut och anföll i riktning mot Brest-Litovsk i de östra delarna av Polen. Staden föll på kvällen den 16 september.

Under fälttåget i Polen ledde Guderian sina förband med skicklighet och nådde betydande framgångar. Man kan se septemberfälttåget som en bekräftelse på att Guderians tankar på hur förbanden skulle vara utbildade, organiserade och utrustade fungerade i praktiken. Han hade länge betonat vikten av gott radiosamband inom förbanden, att chefen skulle leda långt fram och att rörlighet var ett vapen i sig.

Så hade han också lett sina förband under fälttåget i Polen och flertalet andra tyska officerare tillämpade en sådan ledningsstil. Guderian var emellertid en osedvanligt påtaglig exponent för denna praktik. Detta skulle bli än mer tydligt nästa gång han förde förband i fält.

Invasionen av Frankrike

Det tyska angreppet på Polen ledde till krig med Storbritannien och Frankrike. Under hösten och vintern 1939–40 förberedde tyskarna sig för att anfalla västerut. De skulle därmed konfrontera motståndare med betydligt större militära resurser än Polen, vilket ledde till att många förväntade sig att tyskarna skulle få svårt att segra. Guderian behöll befälet över XIX. kåren.

Den 10 maj inledde tyskarna ett stort upplagt anfall i västra Europa. Syftet med angreppet har varit föremål för olika tolkningar. Eftersom operationen kröntes med den kanske mest överväldigande segern över en stormakt i modern tid har det varit lockande att dra slutsatsen att tyskarnas mål var att med ett blixtanfall slå ut Frankrike. Modern forskning ifrågasätter dock den bilden.

Det mesta talar för att Hitler inledde anfallet mot västmakterna utan att förvänta sig att nå avgörande framgångar. I stället hoppdes han kunna erövra Belgien och Nederländerna, vilket skulle ge Luftwaffe goda baser för angrepp mot hamnar, industrier och kommunikationer i Storbritannien och Frankrike. Därtill skulle fientligt flyg få svårare att angripa mål i Tyskland om tyska markförband trängde fram till Engelska kanalen.

Armégrupp A i huvudrollen

Flertalet högre tyska officerare synes inte heller ha förväntat sig att det allierade försvaret skulle kollapsa på det sätt det gjorde. Bland neutrala bedömare var det inte många som trodde att en snabb och överväldigande tysk seger skulle följa snart efter fälttågets inledning.

En viktig orsak till den bedömningen var styrkeförhållandena, som var till tysk nackdel. Därtill kom att de allierade var förberedda och i positioner de kunnat välja med omsorg. Platser som i många fall även var förstärkta med befästningar.

Merparten av den tyska anfallsstyrkan ingick i Armégrupp B, grupperad från Nordsjön och söderut till linjen Köln-Liege, samt Armégrupp A, grupperad mellan nyss nämnda linje och vidare till den punkt där gränserna mellan Tyskland, Luxemburg och Frankrike möttes.

Armégrupp B drog till sig de allierades uppmärksamhet men det var armégrupp A som hade huvudrollen. Huvuddelen av de tyska pansar- och motoriserade divisionerna ingick i armégrupp A.

Där fanns general Hermann Hoths XV. kår som med två pansardivisioner skulle anfalla över Meuse i området vid Dinant. Längre söderut skulle general Georg-Hans Reinhardts XXXXI. kår korsa Meuse vid Montherme. Även denna kår bestod av två pansardivisioner.

På armégruppens södra flygel hade man valt att placera Guderians XIX. kår. Med sina tre pansardivisioner och elitregementet Grossdeutschland var den starkare än alla andra tyska kårer och skulle komma att spela en mycket viktig roll under fälttåget.

Guderian siktade mot kusten

De order Guderian fått gav inga detaljerade instruktioner eller mål för vad som skulle göras efter det att ett brohuvud över Meuse erövrats. Han själv satte dock målet betydligt längre västerut, nämligen kustlinjen vid Engelska kanalen.

För Guderian var flodövergången vid Sedan bara ett etappmål och det var ett synsätt som han skulle komma att hålla fast vid oavsett vilka uppfattningar hans överordnade chefer hade.

Under de inledande dagarna framryckte Guderians kår genom Luxemburg och sydöstra Belgien. Frånsett trafikregleringsproblem besvärades inte den tyska anfallsstyrkan nämnvärt. Det mesta flöt på planenligt och allierade flygstridskrafter sinkade inte Guderians förband.

När XIX. kåren närmade sig Sedan från norr och öster skulle Luftwaffe stödja Guderians markförband då de korsade floden Meuse.

Struntade i order från högre ort

Flygstödet skulle II. flygkåren, ledd av generallöjtnant Bruno Lörzer, stå för och med denne hade Guderian överenskommit att flygstridskrafterna skulle sättas in under en utdragen period, med måttlig intensitet i anfallen.

I detta skede inkom order från högre ort att i stället rikta ett massivt flyganfall mot de franska ställningarna vid Sedan, innan de tyska arméförbanden inledde flodövergången.

Varken Guderian eller Lörzer ansåg att den lösningen var bra. De beslöt därför att låtsas som om den nya ordern kommit för sent och fullföljde i stället sina egna intentioner. Det skulle visa sig att deras olydnad var till fördel. Flyget var inte bra på att slå ut markförband men däremot hade flyget en nedhållande effekt.

Det skulle också visa sig att flyganfallen slog ut en stor del av de franska telefonlinjerna, vilket var mycket betydelsefullt eftersom fransmännen hade få radioapparater och därtill var toppstyrda. Detta var ett exempel på hur Guderian självsvåldigt, denna gång tillsammans med Lörzer, drev igenom beslut mot överordnades order som bidrog till framgång på slagfältet. Exemplen skulle bli fler.

Decentraliserat beslutsfattande

Guderians kår korsade Meuse vid Sedan snabbare än flertalet bedömare förväntat sig. En förklaring till den snabba framgången skulle kunna ha varit flygunderstödet men det mesta talar för att det visserligen var en bidragande faktor men långt ifrån den viktigaste.

Det visade sig nämligen att de två kårerna norröver, XXXXI. och XV, var lika framgångsrika och de fick klara uppgiften utan nämnvärt stöd från Luftwaffe.

Några saker var emellertid gemensamma för de tre kårerna: de tillämpade ett decentraliserat beslutsfattande, deras pansardivisioner var allsidigt sammansatta, radiosambandet var gott och, inte minst, officerare och manskap var väl utbildade. Allt detta hade Guderian slagits för – uppenbarligen med framgång.

Guderians sätt att förhålla sig till order och överordnades intentioner blev än tydligare veckan som följde. Hans kår etablerade snabbt ett brohuvud på västra sidan floden Meuse och Guderian såg omedelbart möjligheterna och ville snarast framrycka västerut.

Det var dock inte något som den högre tyska ledningen var inställd på. Trots det valde den självsvåldige generalen att fortsätta, med motiveringen att lämna utrymme åt efterföljande förband, främst general Gustav von Wietersheims XIV. kår.

von Kleist mot Guderian

Trots att han strax därpå fick en direkt order om att göra halt lyckades Guderian utverka tillstånd till att fortsätta anfalla ett dygn till. Under detta dygn lät han sina styrkor framrycka västerut i högsta möjliga fart.

Den högsta tyska ledningen märkte vad Guderian höll på med och instruerade hans närmaste chef, generalöverste Ewald von Kleist, att beordra halt. Då hade XIX. kåren hunnit 120 kilometer västerut från Sedan räknat. Även XXXXI. och XV. kårerna norröver hade gjort mycket goda framsteg.

Guderian blev rasande. Han visste att endast 100 kilometer återstod till kanalkusten och begärde att få bli entledigad från sin post. von Kleist biföll. Troligen kom ordern från Hitler själv – von Kleist verkar egentligen ha haft samma uppfattning som Guderian men tvingades vara budbäraren med de dåliga nyheterna.

Ett tecken på detta är att han några dagar tidigare fått order att hejda Reinhardts XXXXI. kår på ungefär samma sätt. Då låtsades dock von Kleist att ordern hade kommit för sent.

Wilhelm List löste situationen

Om inte chefen för 12. armén, generalöverste Wilhelm List, hade ingripit skulle situationen kanske inte ha lösts. Han flög till Guderian och övertalade honom att kvarstå som kårchef samt gav honom tillstånd att bedriva stridsspaning på djupet.

Guderian var inte sen att nappa på förslaget. Han gav sina divisioner order om att framrycka västerut så fort det bara gick men han förbjöd dem att använda radiosystem som kunde avlyssnas av högre tyska ledningsorgan. I stället skulle samband uppåt ske via trådförbindelser. På så vis dolde Guderian sina aktioner.

Den 20 maj nådde han kanalkusten utan att hindras mer av överordnade chefer. I och med detta hade i praktiken fälttåget avgjorts, även om det inte stod klart för alla vid den aktuella tidpunkten. De inringade allierade trupperna tvingades endera kapitulera eller fly sjövägen till Storbritannien, varvid de lämnade efter sig all utrustning.

Den 5 juni inledde tyskarna anfallet mot de återstående franska förbanden. Till denna operation hade Guderians XIX. kår ombildats till Gruppe Guderian, som bestod av två kårer. De tyska förbanden, inte minst de under Guderians ledning, avgjorde snabbt och tvingade Frankrike att kapitulera.

Guderians ledarskap

Den tyska segern i väst våren–sommaren 1940 var mycket överraskande och berodde i stor utsträckning på Guderians beslutsamhet. Han satte sig konsekvent över de högsta chefernas beslut och snudd på drog dem med sig samtidigt som han besegrade de franska förband som fanns framför honom.

Det är en bedrift som är mycket ovanlig i krigshistorien. Guderian gjorde detta med ett ledarskap som var hans signum och med förband som han bidragit till att utveckla.

Inte minst det sistnämnda är värt att framhålla, för tyskarna hade inget övertag i numerär. Materielens kvalitet varierade hos bägge sidor men det går inte att säga att någondera parten hade ett generellt övertag. Däremot hade tyskarnas förband utbildats på ett sätt som innebar att de agerade snabbare och mer initiativrikt och stred effektivare än de allierade.

Operation Barbarossa

Hitlers största operation var anfallet mot Sovjetunionen den 22 juni 1941. Denna gång hade företaget planerats redan från början så att huvudrollen skulle spelas av pansarförbanden. Nästan alla tyska pansardivisioner hade fördelats på de fyra pansargrupperna. Av dessa hade armégrupp Mitt två, därtill de två starkaste. Det berodde på att denna armégrupp skulle anfalla i riktning mot Moskva, ett för arméledningen prioriterat mål.

Guderian hade tilldelats befälet över Pansargrupp 2, som stred på armégrupp Mitts södra flygel. Den bildade tillsammans med generalöverste Hermann Hoth Pansargrupp 3 på armégruppens norra flygel den viktigaste slagstyrkan bland alla de tyska förband som inledde anfallet mot Sovjetunionen. De två förfogade över ungefär 1 000 stridsvagnar vardera.

Pansargrupp 2 genom Vitryssland

Hoth och Guderian framryckte exceptionellt snabbt genom Vitryssland. Efter sex dagar hade Guderians tät nått 450 kilometer in på sovjetiskt territorium, mätt fågelvägen, vilket innebar att han kunde börja förbereda övergången över den stora floden Dnepr.

På vägen dit hade han tillsammans med Hoth inringat och slagit ett stort antal sovjetiska förband, däribland betydande pansarstyrkor. Det var en operativ framgång som till och med överträffade det som åstadkommits av Guderian och hans kolleger 1940.

De tyska framgångarna fortsatte. Guderian korsade Dnepr i området kring Mogilev och erövrade Smolensk den 16 juli. Därmed hade han tillryggalagt drygt två tredjedelar av avståndet mellan gränsen och Moskva. Så långt hade den tyska offensiven nästan gått som på räls, men i detta skede uppstod problem.

Guderian siktade på Moskva

Redan under planeringsskedet stod det klart för tyskarna att underhållsproblemen skulle bli stora när förbanden trängt mycket djupt in på sovjetiskt territorium. En paus i framryckningen var därför väntad, men den kom att bli längre än avsett. En orsak till det var att de sovjetiska reserverna var betydligt större än tyskarna trott.

En annan viktig orsak var att tyskarna inte hade enats om inriktningen efter att ha korsat Dnepr på den centrala sektorn.

För Guderian var målet glasklart. Han vill snarast möjligt stöta fram mot Moskva. Det var en uppfattning han delade med flertalet tyska officerare. En av orsakerna var att de bedömde att merparten av de sovjetiska förstärkningarna skulle sändas till Moskvaområdet. Tyskarna ville söka strid med fiendens huvudstyrka och slå den.

Hitler mot Leningrad och Kaukasus

Denna syn kolliderade med Hitlers intentioner. Führern ville erövra Leningrad, de rika jordarna i Ukraina samt oljefälten i Kaukasus. Han tänkte i ekonomiska termer. Dels ville han säkerställa att Tyskland förfogade över tillräckligt med spannmål och olja (inte minst det sistnämnda led tyskarna brist på), dels ville han ta ifrån Stalin dessa resurser.

Följaktligen ville han att Guderians pansargrupp skulle svänga söderut och han ville även dirigera Hoths pansargrupp mot Leningrad.

Guderian gjorde vad han kunde för att förhindra detta. Han såg till att sätta in sina förband på ett sådant sätt att det skulle framstå som svårt att dirigera om dem i en annan riktning än mot Moskva.

Egentligen var Hitlers tankegång ologisk. Ekonomiska faktorer var visserligen ytterst viktiga, men han sökte en snabb framgång och ekonomiska element tenderar att vara verksamma på lång sikt. Den lösning som Guderian förespråkade hade bättre chanser att leda till ett avgörande under 1941.

Övertala Hitler

Meningsskiljaktigheterna bidrog emellertid till förseningar och när Hitler till slut drev igenom sin vilja måste Guderian snabbt dirigera om sin pansargrupp. Det gjordes emellertid med en häpnadsväckande snabbhet. Klockan 19.00 den 22 augusti fick Guderians pansargrupp en förfrågan om det var möjligt att skifta anfallsriktning 12 grader, det vill säga söderut in i Ukraina.

Guderian var motståndare till detta och flög den 23 till armégruppchefen, fältmarskalk Fedor von Bock, för att diskutera hur detta skulle kunna undvikas. Under eftermiddagen flög de till Rastenburg för att förmå Hitler att ändra sitt beslut.

Detta misslyckades och på morgonen den 24:e beordrade Guderian sina förband att byta anfallsriktning och i stället gå rakt söderut. Samma dag bröt de igenom det sovjetiska försvaret. På kvällen den 25 hade de trängt 120 kilometer in i det sovjetiska försvaret. Det var en närmast häpnadsväckande flexibilitet och rörlighet som Guderians förband gav prov på.

Anfallet in i Ukraina skulle krönas med framgång, då 663 000 sovjetiska soldater tillfångatogs i en gigantisk inringningsoperation. Men det ledde också till att anfallet mot Moskva fördröjdes med en månad.

Armégrupp Mitt mot Moskva

Den 30 september kunde Guderian emellertid inleda anfall i nordostlig riktning igen och två dagar senare anföll de övriga delarna av armégrupp Mitt. Guderian ryckte fram exceptionellt snabbt och nådde Orel på fyra dagar. Även övriga förband i armégrupp Mitt var synnerligen framgångsrika.

På två veckor inringades merparten av de sovjetiska styrkor som försvarade väster om Moskva. Tyskarna tog över 670 000 krigsfångar och vägen mot den sovjetiska huvudstaden låg öppen. Nu hade dock höstregnen börjat och förvandlat marken till lervälling, något som stoppade de tyska förbanden.

Guderian fråntogs befälet

Leran gav Stalin respit. Han utnyttjade den till att föra fram reserver. När kylan gjorde marken hård hade han både lappat igen fronten och fört fram reserver som kunde gå till motanfall. Tyskarna, inklusive Guderian, lyckades visserligen tränga fram ännu närmare Moskva men därigenom töjde de ut sina underhållslinjer ytterligare.

Riskerna med det blev tydliga när Röda armén gick till motanfall den 6 december. Den sovjetiska motoffensiven kunde mötas endera med ett rörligt försvar eller ett statiskt försvar där förbanden skulle hålla sina positioner i det längsta. Guderian hörde till dem som förespråkade ett rörligt försvar och när han trotsade instruktioner han fått ledde det till att han fråntogs sitt befäl. Därmed skulle han inte mer leda frontförband i strid.

I drygt ett år tillhörde Guderian personalreserven. Under den perioden hann krigslyckan på allvar vända till tysk nackdel. Vintern 1942–43 tillfogade Röda armén tyskarna ett svårt nederlag vid Stalingrad, vilket antagligen bidrog till att Hitler sökte upp Guderian.

Generalinspektör för pansarvapnet

Den 1 mars tillträdde denne den nya befattningen som generalinspektör för pansarvapnet, något som gav honom möjlighet att styra utvecklingen av nya stridsvagnar och förband.

Från 1943 var emellertid Tysklands läge hopplöst. Det kanske inte stod klart för alla vid den här tiden, men de allierades industriella och personella resurser var så överlägsna att utgången av kriget var given. Inte minst gällde detta stridsvagnsproduktionen.

Visserligen gjorde Guderian vad han kunde för att öka den tyska produktionen, men tillgången på industrianläggningar, råvaror och arbetskraft gjorde att de allierades försprång förblev avsevärt.

Tysklands allt mer desperata läge ledde till flera försök att mörda Hitler. Den 20 juli 1944 genomfördes det mest kända attentatet, men Hitler överlevde och tog hämnd på de sammansvurna.

Guderian generalstabschef

Guderian utsågs dagen därpå till generalstabschef, en befattning som tidigare varit mycket prestigefylld. Vid denna tid hade Hitler dock helt tagit kontrollen över de militära operationerna och generalstabschefen var i praktiken inte mycket mer än en rådgivare.

Guderian var som vanligt frispråkig, egensinnig och sade ofta emot Hitler. Ändå tolererades han av Führern fram till mars 1945, då han avskedades ännu en gång. Därefter fick han inte något nytt befäl.

Tyskland kapitulerade i början av maj 1945 och den 10 maj gick Guderian i amerikansk krigsfångenskap. Han frigavs 1948 och fungerade som rådgivare när uppbyggnaden av ett västtyskt försvar inleddes under 1950-talet.

Memoarer fick stor spridning

Guderian skrev sina memoarer, som fick stor spridning efter lanseringen 1950. I dessa betonar han, föga förvånande, sin egen roll i uppbyggnaden av det tyska pansarvapnet. Han skyler i boken över krigsmaktens delaktighet i tredje rikets förbrytelser. Däremot förefaller beskrivningarna av de rent militära operationerna vara trovärdiga.

Guderian hade onekligen upplevt ett händelserikt liv när han avled 1954 vid 65 års ålder. Hans inflytande på utformningen av de tyska pansartrupperna var betydande men det var många officerare som var inblandade i processen. Guderians roll var kanske mest framträdande under fälttåget i väst 1940, men sin skicklighet som general visade han lika stora prov på under operation Barbarossa.

Publicerad i Militär Historia 8/2014